Jag har tidigare tagit upp manlig omskärelse – se  t.ex. inlägget ”Bör manlig omskärelse förbjudas?”, skrivet för elva år sedan. Som framgår där ser jag frågan som problematisk när mindre barn är inblandade – det finns argument för och emot för personer med liberal grund – och det omdömet kvarstår. Det är en problematisk fråga. Jag har dock nu tagit ställning till om jag anser att företeelsen ska förbjudas eller ej, något jag inte hade gjort då jag skrev det tidigare inlägget. Ställningstagandet har föranletts av Centerpartiets beslut att verka för ett förbud.

Jag anser, allt beaktat och efter många års funderande, att omskärelse av pojkar inte bör förbjudas.

Vad fick mig att inta denna hållning? De viktigaste skälen:

• Det ligger ett värde i att respektera föräldrars preferenser. Uppenbarligen anser t.ex. nästan alla judiska föräldrar att det är av största vikt att deras söner omskärs. Det ligger å andra sidan också ett värde i att respektera barns autonomi – men:
  • Vi accepterar en rad andra beslut av föräldrar som berör barn. Varför vända sig just mot omskärelse? Det tycks mig som om gränsdragningen är subjektiv (troligen starkt präglad av den kultur, i vid mening, man är van vid) och att det därför inte räcker med att åberopa en princip om autonomi. Barn kan aldrig vara helt autonoma, utan föräldrar fattar hela tiden en rad beslut som präglar deras barn.
  • Liberaler som tar principen om autonomi på allvar kanske kan fås att inse att den inte kan tillämpas på ett strikt sätt genom att beakta mitt tidigare inlägg ”Det första samtycket saknas”.
  • Om man nu vill hålla fast vid en princip om autonomi kanske man kan skilja på autonomi ex ante och autonomi ex post. Man skulle kunna fråga omskurna män i vuxen ålder om de anser att det var felaktigt av föräldrarna att låta omskära dem. Min gissning är att en mycket stor majoritet inte anser det. Vissa kommer att göra det, och det är förvisso något som prima facie talar för ett förbud; men om en stor majoritet tveklöst accepterar omskärelse är frågan om det kan ses som ett allmänt problem som tarvar förbud.
• Medan autonomi-argumentet är av principiell karaktär är ett annat mer konsekventialistiskt: det om hälsa. Även om det finns vissa hälsorisker med omskärelse förefaller de riskerna vara låga, och de måste vägas mot de hälsovinster som finns, t.ex. vad gäller risken att smittas av hiv och av HPV. (Centerpartiet vill tillåta omskärelse av medicinska skäl – varför är inte detta att betrakta som ett generellt sådant?)
• Ett förbud riskerar att leda till andra negativa konsekvenser, såsom:
  • Ett försvårande av livet för minoriteter som redan har drabbats av mycket förföljelse.
  • Risken att dessa minoriteter försvinner från Sverige.
  • Det är inte osannolikt att omskärelse vid ett förbud sker i det fördolda eller utomlands i minst lika stor omfattning, med större hälsorisker (jfr. konsekvenser av abortförbud).

Det är i en mening en styrka för liberaler att ha principer att utgå ifrån. Men jag har med åren kommit till ståndpunkten att ”kompletta system”, t.ex. på moralens område, antagligen både är omöjliga och icke-önskvärda. Jag har härvidlag funnit Bernard Williams avvisande av systemtänkande inspirerande.

Men denna syn innebär också att ett annat försök att vinna argumentationen inte heller tilltalar mig – hänvisande till religionsfrihet. Problemet är att religionsfriheten aldrig kan vara absolut – som Mill påpekar i On Liberty är frihet eftersträvansvärd fram till den gräns när en handling åsamkar andra skada. Se, om detta, mitt tidigare inlägg ”Frihet som orsakar skada”. Denna diskussion handlar i hög grad om huruvida omskärelse orsakar skada, i vilket fall religionsfriheten rätteligen kan begränsas, men inte heller den saken är enkel att klargöra  – och skada kan även uppkomma av och genom förbud, som jag har försökt påpeka ovan.

Punkterna ovan kan kanske utgöra en pragmatisk grund för en liberal att ta ställning, istället för försök att vinna debatten genom fiktiva ”knock-down arguments”, vare sig de utgår från barns autonomi eller religionsfrihet. Ingendera princip är så stark som deras förespråkare tycks tro, och det finns annat att beakta. Verkligheten är komplex – och för min del talar resonemangen i en sådan verklighet i slutändan för att icke förbjuda omskärelse av pojkar.