När jag hävdade att man inte bör indoktrinera barn i religiösa frågor möttes jag av ett motargument:

• Premiss 1: Föräldrar och andra vuxna påverkar barn på olika områden.
• Premiss 2: Om man finner det acceptabelt med sådan påverkan på ett område måste man, för att vara konsekvent, acceptera sådan påverkan på alla områden.
• Premiss 3: Jag accepterar sådan påverkan i vissa fall men inte i alla.
• Slutsats: Jag är inkonsekvent och är därför inte trovärdig i min argumentation.

Slutsatsen stämmer dock inte, eftersom premiss 2 är felaktig. Det går att förespråka viss typ av påverkan utan att finna all typ av påverkan önskvärd. Sådan påverkan som jag anser falsk och skadlig motsätter jag mig, t.ex. försök att få ett barn att ”bekänna sina synder till Jesus” eller försök att få ett barn att hylla Adolf Hitler. Jag motsätter mig däremot inte alls annan påverkan, t.ex. försök att inskärpa av vikten av att inte lägga handen på en varm spisplatta eller försök att lära ut Bertrand Russells liberala dekalog. De senare (men inte de förra) typerna av påverkan tror jag nämligen gynnar ett barns långsiktiga välmående och lycka.

Jag har noterat samma tankefel som ovan i diskussioner om tolerans och statlig neutralitet. Angående tolerans säger vissa att om man kräver tolerans på ett område måste man själv vara tolerant och själv kräva tolerans på alla områden (om man ska vara konsekvent). Angående statlig neutralitet säger vissa att om man kräver statlig neutralitet på ett område måste man kräva statlig neutralitet på alla områden (om man ska vara konsekvent). Båda dessa uppfattningar är felaktiga. Tolerans är bra på vissa, men inte på alla, områden; och statlig neutralitet är bra på vissa, men inte på alla, områden; och jag är inte inkonsekvent när jag hävdar det.

Se gärna vidare Karl Poppers ”Paradox of Tolerance” samt mina små texter ”Den missförstådda toleransen” och ”A Clarification of Government Neutrality and Discrimination”.