När palliativ vård inte räcker till

Johan Frostegård skriver i SvD:

I stället för aktiv dödshjälp bör vi vidareutveckla den palliativa vården för att säkerställa en god död, vilket är vad eutanasi egentligen betyder.

Få torde motsätta sig en vidareutveckling av den palliativa vården: att kunna erbjuda effektiv smärtlindring måste ses som oerhört angeläget. Men frågan är hur regelverket ska utformas i en verklighet där effektiv smärtlindring ofta inte kan ges. Denna verklighet tycks Frostegård, i ett slags utopiskt resonemang, inte låtsas om. Tre alternativ till ofullständig smärtlindring bör, enligt min uppfattning, beaktas: palliativ sedering, läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp. Dessa kan i hög grad betraktas som substitut: i Nederländerna har t.ex. omfattningen av läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp sjunkit (trots tillåtelse), medan palliativ sedering har blivit vanligare. Det centrala för mig här är att respektera svårt lidande patienters vilja.

Med den utgångspunkten är det intressant att notera att av dem som har begärt och fått hjälp att dö i Nederländerna har många inte sett den alternativa palliativa vård som har erbjudits som tillräckligt bra för att motivera fortsatt liv. I studien ”Reporting of Euthanasia and Physician-Assisted Suicide in the Netherlands: Descriptive Study”, publicerad i BMC Medical Ethics, rapporteras:

[P]hysicians in almost all cases reported to have applied palliative care options, most frequently medication (89%) and sometimes radio- or chemotherapy (21%). ”Other”‘ palliative care options (46%) often concerned administering oxygen, nutrition or hydration, or artificial respiration. In 35% of all cases it was reported that there had been options to relieve the patient’s suffering that were not applied. These most often involved the administration of sedatives (10%) or pain medication (11%). In 81% of the cases where these alternatives had been present, physicians reported that the patients had refused them.

Dvs. i 65% av fallen fanns inte ytterligare palliativ vård att ge; i 35% av fallen fanns ytterligare palliativ vård att ge, men det stora flertalet ville inte ha den. Respekt för patienter med stort lidande implicerar att det inte räcker att lite löst hänvisa till den palliativa vården: den är för många otillräcklig och, faktiskt, oönskad. Därför bör såväl palliativ sedering som läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp erbjudas dem för vilka denna vård inte ses som ett attraktivt alternativ. Intressant nog accepteras numera i hög grad palliativ sedering, även i Sverige. En god början.

Se även ”Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti”, ”Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”.

Nietzsches metaetik

Från Twilight of the Idols (s. 182):

There are absolutely no moral facts. What moral and religious judgments have in common is the belief in things that are not real. Morality is just an interpretation of certain phenomena or (more accurately) a misinterpretation.

Nietzsche, tidig felteoretiker?

Är allt tillåtet utan Gud?

I ”Nihilism”, ett bidrag till International Encyclopedia of Ethics, ger Richard Joyce en känga åt dem som hävdar att allt är tillåtet utan Gud:

In fact, these ”…then-everything-is-permissible” claims tend to be confused. Certainly the error theorist has no business claiming that ”everything is permissible.” If moral nihilism is true, then nothing is moral obligatory, nothing is morally prohibited, and nothing is morally permissible either. Thus, one who claims that moral nihilism implies that everything is permissible must intend to denote some kind of permissibility other than moral—let’s just call it X-permissibility. But then an argument will be needed to show that the failure of moral discourse implies that everything is X-permissible, and those who wield the slogan have never, to my knowledge, developed any such argument. The same can be said of Dostoyevsky’s original version. If ”permission” means theistically permitted, then if God does not exist then nothing is permitted (as Jacques Lacan once observed (1991: 139)). It’s possible that if God is dead then everything is X-permitted, but, again, an argument would be needed to make the connection. It is reasonable to suspect that most people voicing Dostoyevsky’s dictum intend to express the thought that God provides the only viable underpinning for human morality, in which case if God is dead we face moral nihilism. It is possible that this is true, though it is far from widely accepted; most atheists oppose the moral error theory as adamantly as they oppose religion. In any case, even if it were true that atheism leads to moral nihilism, we have seen that it wouldn’t follow that everything is morally permissible, and no argument has been supplied to show that it would follow that everything is permitted in some other sense.

Just så. En moralisk nihilist kan mycket väl motsätta sig vissa handlingar utan att denna inställning har sin grund i en avläsning av någon morallära.

En vegetarian förklarar

Författaren Jonathan Safran Foer har skrivit den nya boken Eating Animals. Ett utdrag har just publicerats av The Guardian, och jag fann tre saker däri tänkvärda:

  1. Huvudfrågan: ”The question, for me, is this: given that eating animals is in absolutely no way necessary for my family – unlike some in the world, we have easy access to a wide variety of other foods – should we eat animals?”
  2. Erkännandet: ”A vegetarian diet can be rich and fully enjoyable, but I couldn’t honestly argue, as many ­vegetarians try to, that it is as rich as a diet that includes meat. … I love sushi, I love fried chicken, I love a good steak. But there is a limit to my love.”
  3. Påpekandet: ”The entire food industry (restaurants, airline and college food services, wedding cater­ing) is set up to accommodate vegetarians. There is no such infrastructure for the selective omnivore.”

Jag är inte vegetarian men har sympati för vegetarianismen och funderar vidare på huvudfrågan. Det som, ärligt talat, gör det svårt för mig är Foers erkännande, att vegetarisk mat inte är lika god som mat med kött. Jag har ännu inte erhållit emotionell kraft av argumenten kring att döda och äta djur för att motverka min preferens för kött. Slutligen påpekar han att det är märkligt med hörnlösningar på köttområdet: varför bara välja mellan att inte äta kött och att äta allt kött utan betänkligheter? För oss som har svårt att släppa köttätandet kan åtminstone en större omsorg i valet av vilket kött som köps i högsta grad vara rimligt, liksom krav på striktare regler för djuruppfödning.

En människofientlig religion

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

Ur dagens nyhetsskörd

Benthams lyckokalkyl

Jeremy Bentham skulle ha fyllt 262 år idag. Ett av hans bidrag till mänskligheten består i specifikationen av den lyckokalkyl som han anser ska ligga till grund för såväl moral som lagar. I kapitel 4 av An Introduction to the Principles of Morals and Legislation formuleras vad värdet av en njutning (som är positiv i kalkylen) eller en plåga (som är negativ i kalkylen) beror på:

1. Its intensity.
2. Its duration.
3. Its certainty or uncertainty.
4. Its propinquity or remoteness. …
5. Its fecundity, or the chance it has of being followed by sensations of the same kind: that is, pleasures, if it be a pleasure: pains, if it be a pain.
6. Its purity, or the chance it has of not being followed by sensations of the opposite kind: that is, pains, if it be a pleasure: pleasures, if it be a pain. …
7. Its extent; that is, the number of persons to whom it extends; or (in other words) who are affected by it.

Den hedonistiska utilitarismen preciserad. Bentham uttrycker den även i versform, för att hjälpa minnet på traven:

Intense, long, certain, speedy, fruitful, pure—
Such marks in pleasures and in pains endure.
Such pleasures seek if private be thy end:
If it be public, wide let them extend.
Such pains avoid, whichever be thy view:
If pains must come, let them extend to few.

Man kan förstås acceptera eller förkasta lyckokalkylen som yttersta princip för moral och lagstiftning, men oavsett vilket, är inte detta ett utmärkt förtydligande av hur njutning och plåga ska behandlas i den? Versen förtjänar, i mitt tycke, spridning!

Viktig instruktion för hälsning

Om du är muslim kan du ha ägnat tid och kraft åt att fundera på denna fråga:

In my grandfather’s house there is a real live parrot, and when I pass by it, it greets me and says ”al-salaamu alaykum” [frid vare med dig]. In this case do I have to return the greeting of this bird?

Som tur är finns nu svar på frågan:

It seems that it is not prescribed to return the greeting of a parrot which has learnt how to say salaams, because saying salaam is an act of worship and a supplication which requires intention on the part of the one who said it, and there is no such intention on the part of this trained creature. So one should not return its greeting. The ruling is the same as that on a tape on which the greeting is recorded and can be heard. It is transmission of sound and does not come under the ruling on greeting when it is broadcast live, in which case returning the greeting is prescribed and is a communal obligation (fard kifaayah).

Skönt att veta!

Doktor Glas om dödshjälp och abort

En klarsynt man, Hjalmar Söderbergs gode doktor, i fråga om eutanasi:

Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk – och varje ”brottsling” också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.

Även i fråga om abort:

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper.

En medicinsk etik vida överlägsen den kristna, som tyvärr fortfarande dominerar på många ställen.

Njutningens särställning

Filosofen David Brax påpekar något fundamentalt:

Pleasure is not only one of the things that we value, it is the basic means by which we value.

Nedsövning för att minska lidande

Människor som är på väg att dö och som lider svårt erhåller i regel smärtlindring. I särskilt svåra fall kan palliativ sedering användas:

Palliative sedation is the use of sedative medications to relieve extreme suffering by making the patient unaware and unconscious (as in a deep sleep) while the disease takes its course, eventually leading to death.

Denna metod är allmänt accepterad i många västländer, däribland USA och Sverige (där den används i relativt begränsad omfattning). Den innefattar dock en del svåra beslut, för såväl läkare, patienter och anhöriga, vilket belyses i en artikel i New York Times:

Palliative care doctors generally agree that sedated patients do not feel pain from dehydration or starvation, and that food and water may only prolong agony by feeding the fatal disease. Mrs. Oltzik had done some research, and decided that nutrition and water would only burden her husband’s system. ”The idea is now not to make him work harder, but to be as peaceful and calm as he can,” she said. ”Common sense dictates that that would be the way to go.”

Ett i mina ögon tilltalande synsätt, och dessutom ett etiskt mindre kontroversiellt förfarande än dödshjälp (som jag förvisso också stöder). En arbetsgrupp inom Statens Medicinsk-Etiska Råd har föreslagit att samma möjlighet till palliativ sedering ska erbjudas i hela landet och att patientens möjlighet att få en efterfrågan på sådan sedering tillgodosedd ska stärkas:

Det är idag inte rutin att en patient i livets slutskede ges palliativ sedering på egen begäran. Här behöver man sålunda i högre grad respektera patientens självbestämmande. I analogi med den beslutkapabla patientens rätt att säga nej till livsuppehållande behandling borde man kunna erbjuda palliativ sedering till patienter som önskar avbryta fortsatt behandling, även närings- och vätsketillförsel. Vi anser att det ska finnas möjlighet att erbjuda patienter detta.

Klokt resonerat! Svenska Läkaresällskapet (och en del politiker) är inne på samma tankegångar.

Falska märkesglasögon

Personer som äger märkesvaror blir lätt lite sura på personer som köper billiga falsarier. På så sätt eroderas ju grunden för den popularitet som man som innehavare av äkta märkesvaror tror följer av att ha sådana varor (exklusivitet och uppfattad rikedom). Nu visar en ny studie, ”The Counterfeit Self: The Deceptive Costs of Faking It”, accepterad för publicering i Psychological Science, att falska märkesvaror har vidare negativa effekter:

Though people buy counterfeit products to signal positive traits, we show that wearing counterfeit products makes individuals feel less authentic and increases their likelihood of both behaving dishonestly and judging others as unethical. In four experiments, participants wore purportedly “fake” or “branded” sunglasses. Those wearing “fake” sunglasses cheated more across multiple tasks than did participants wearing “branded” sunglasses, when they believed they had a preference for counterfeits (Experiment 1A) and when they were randomly assigned to wear them (Experiment 1B).

Se upp för personer med falska produkter, med andra ord. Får jag rekommendera the real thing istället?

Har moraliska uppmaningar effekt?

Moralister finns det gott om i denna värld. Men har uppmaningar om att ”göra det rätta” någon effekt på faktiskt beteende? En ny experimentell studie, ”‘Do the Right Thing:’ The Effects of Moral Suasion on Cooperation”, rapporterar att sådana uppmaningar faktiskt kan ha effekt. Utgångspunkten var ett spel där en summa kunde gå till individen själv eller till hela gruppen. I det senare fallet ökade totalsumman med 40 procent men individen fick själv mindre. Den unika Nashjämvikten är att behålla hela summan för sig själv. Några resultat:

  • När man uppmanade deltagarna att ge till hela gruppen med två moraliska budskap (den gyllene regeln respektive utilitarism) ökade givandet till gruppen.
  • Effekten blev bara tillfällig – såvida inte det fanns en möjlighet att straffa individer som började behålla summan för sig själva. I närvaro av en straffmöjlighet fortsatte det moraliska budskapet att ha effekt på givandet.
  • Effekten beror både på en förväntan om att andra kommer att ge till gruppen och påverkade egna preferenser.

Uppenbarligen kan moraliska uppmaningar påverka beteende och därmed fylla en funktion – under vissa omständigheter:

[O]ur results also indicate that the potential for persistent positive effects depends on the richness of the strategic environment in which moral suasion is used. In our experiment, the interaction of a moral frame and the presence of punishments appears important to sustain cooperation when moral messages or punishments alone could not do so.

Etiska principer är inte så viktiga

Ofta ansluter sig människor till etiska principer, som de menar utgör grund för olika ställningstagande i moraliska frågor. Men stämmer det att det är principerna som styr, eller är principerna ett sätt att beskriva det man av andra skäl redan tycker? Ja, det verkar så. En ny experimentell studie, ”The Motivated Use of Moral Principles”, publicerad i Judgment and Decision Making, finner bl.a. följande:

Five studies demonstrated that people selectively use general moral principles to rationalize preferred moral conclusions. In Studies 1a and 1b, college students and community respondents were presented with variations on a traditional moral scenario that asked whether it was permissible to sacrifice one innocent man in order to save a greater number of people. Political liberals, but not relatively more conservative participants, were more likely to endorse consequentialism when the victim had a stereotypically White American name than when the victim had a stereotypically Black American name.

När mannen som kunde offras hette ”Tyrone Payton” (ett typiskt svart namn) var konservativa mer villiga att offra honom; när han hette ”Chip Ellsworth III” (ett typiskt vitt överklassnamn) var liberaler (i amerikansk mening) mer villiga att offra honom.

Det kan alltså vara så att de (emotionellt baserade) ställningstaganden som vi kallar moraliska inte riktigt kan erkännas vara subjektiva, varken för en själv eller för andra, varför försök att åberopa principer ofta görs. Men eftersom moraliska ställningtaganden de facto är subjektiva, vore det inte på tiden att sluta hänvisa till etiska principer som det ändå inte går att argumentera om?

Är rika socialister inkonsekventa?

edmund whiteEdmund White skriver följande i sin nya bok City Boy (s. 18):

We ”socialists” were so naïve that we thought no one with progressive politics should drive an expensive car or live in a big house; if he did, we accused him of hypocrisy, not realizing that an individual’s personal wealth has no relevance to his politics once he’s freed himself of self-serving arguments.

Vad ska man säga om detta resonemang? Det verkar harmoniera med uppfattningar som John Rawls och Ronald Dworkin har framfört, enligt vilka frågor om distributiv rättvisa är statens, inte individers, att hantera. Efter att ha läst G. A. Cohens problematisering av dessa uppfattningar i bokkapitlet ”Political Philosophy and Personal Behavior” har jag dock svårt att se hur man kan vara en rik egalitarian utan att vara inkonsekvent. Visst ligger det en del i de argument som har framförts, t.ex. att det är rimligt för en egalitarian att förespråka statlig omfördelning (och att i första hand fokusera på det) samt att det inte hjälper mot de grundläggande problemen om bara en rik egalitarian delar ut sina pengar. Men detta betyder inte att man inte kan öka (sannolikheten för en ökning av) rättvisan, så som den uttolkas av en egalitarian, genom att donera sina pengar till fattiga eller till personer och partier som kan öka den statliga omfördelningen.

Måste man kunna för att böra?

Jag tar del av följande notis på Filosofisk Tidskrifts hemsida (från 15 oktober 2008):

kant

En vanlig föreställning – ofta förknippad med Kants filosofi – är att ”bör” implicerar ”kan”. Om man bör göra något, så kan man också göra det; man kan inte ha någon förpliktelse att utföra en handling som är omöjlig att utföra. Detta låter ju helt rimligt. Men anta att jag har lånat en miljon kronor av en person mot löfte att betala tillbaka nästa vecka, men att jag sedan spelar bort alla pengarna på nätpoker, så att jag inte kan betala tillbaka. Kan jag då (med hänvisning till Kant) hävda att jag inte längre bör betala tillbaka pengarna, eftersom jag inte kan göra det? Eller mer generellt: kan jag slingra mig undan otrevliga förpliktelser, genom att se till att jag inte kan uppfylla dem? Här kan man förstås påpeka att jag inte bör se till att jag inte kan uppfylla förpliktelserna. Det stämmer väl, men om jag nu ändå har gjort det, har jag då samtidigt slingrat mig undan dem? Har mina fordringsägare inte längre något att fordra av mig?

Det var en liten nöt att knäcka för kantianerna, det.

Vad gav välstånd: arbetsetik eller läskunnighet?

weberMax Weber menade i The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism att protestantismens betoning av en strikt arbetsetik i hög grad förklarar protestantiska länders tidiga ekonomiska framgångar. En ny studie, ”Was Weber Wrong? A Human Capital Theory of Protestant Economic History”, publicerad i QJE, presenterar en alternativ teori:

Protestant economies prospered because instruction in reading the Bible generated the human capital crucial to economic prosperity. We test the theory using county-level data from late-nineteenth-century Prussia, exploiting the initial concentric dispersion of the Reformation to use distance to Wittenberg as an instrument for Protestantism. We find that Protestantism indeed led to higher economic prosperity, but also to better education. Our results are consistent with Protestants’ higher literacy accounting for most of the gap in economic prosperity.

Detta resultat stämmer väl överens med Ed Glaesers konstaterande:

[N]o variable from 1900 better explains success in 2000 than investment in education.

Läskunnighet och utbildning är följaktligen synnerligen viktiga för långsiktig ekonomisk framgång.

Tips: Henrik Jordahl.

Njurbyten i Canada

Jag har tidigare skrivit om välfärdshöjande njurbyten. Nu har sådana börjat genomföras i ytterligare ett land, Canada. När följer Sverige efter? Vad gör Socialdepartementet och Socialstyrelsen? Var säger Göran Hägglund? Det är angeläget att agera, eftersom människor lider i åratal och dör pga. njurbrist i vårt land.

Ska suicid hindras?

En 26-årig kvinna har dött i England efter att ha druckit gift. Hon instruerade läkare att inte rädda hennes liv, då hon ville dö. Läkarna följde hennes instruktioner, vilket var i enlighet med lagen:

She had capacity to consent to treatment which, it is more likely than not, would have prevented her death. She refused such treatment in full knowledge of the consequences and died as a result.

Professorn i praktisk etik vid Oxford University Julian Savulescu förklarar i ”Should All Patients Who Attempt Suicide Be Treated?” varför sjukvårdspersonalen kan anses ha agerat moraliskt riktigt:

Suicidal patients are treated against their will for at least four reasons: (1) they are assumed to be depressed or otherwise mentally ill; (2) their act is often taken to be symbolic (they are really pleading for help); (3) their attempted suicide is impulsive and they will later be glad that their life was saved; (4) there is no second chance if one is allowed to die, if one did not really want to die. These are all important reasons. Together they justify taking a default position of treating patients who attempt suicide. However, even if they were all true and good reasons in general, they would not justify the treatment of all patients who attempt suicide. … If a person attempts suicide and continues to competently and rationally desire to die, then he ought to be allowed to die.

Så tycker även jag. Det finns rationella motiv för vissa suicid, och föreligger sådana bör inte suicid hindras, av sjukvårdpersonal eller andra.

Jag föredrar ordet suicid framför ordet självmord, då det senare innefattar ett begrepp, mord, med negativ värdeladdning. Jag har för övrigt inga suicidala planer för egen del, om någon undrar.

Objektiv moral och demokrati

kelsen3Vissa tror att en objektiv moral existerar, dvs. att det i princip går att avgöra om värderingar är sanna eller falska genom att utvärdera dem mot moraliska fakta. Vad har det för implikationer, om man tar detta synsätt på allvar? Professor Hans Kelsen anför, som jag uppfattar det, i ”Foundations of Democracy” två argument — ett logiskt och ett empiriskt — för att tro på en objektiv moral och icke-demokrati hänger ihop.

Det logiska argumentet handlar om att om det finns en objektiv moral och om den är känd, då implicerar det en vilja och en förmåga att endast implementera de korrekta politiska besluten:

And, indeed, if one believes in the existence of the absolute, and consequently in absolute values, in the absolute good — to use Plato’s terminology — is it not meaningless to let a majority vote decide what is politically good?

Det empiriska argumentet handlar om att det finns en koppling, i praktiken, mellan uppfattningar om objektiv moral och icke-demokrati:

I refer to the historical fact that almost all outstanding representatives of a relativistic philosophy were politically in favor of democracy, whereas followers of philosophical absolutism, the great metaphysicians, were in favor of political absolutism and against democracy.

Om man, som jag, förnekar existensen av en objektiv moral och förespråkar demokrati, då förefaller det klokt att försöka påverka personer som tror på objektiv moral att överge den trosföreställningen — kanske genom läsning av J.L. Mackies Ethics: Inventing Right and Wrong — eller att åtminstone få dem att erkänna att det inte går att veta vilken den objektiva moralen är. Det torde göra dem mindre benägna till icke-demokratiska sympatier. Eller har Kelsen fel: föreligger varken ett logiskt eller empiriskt samband mellan tro på en objektiv moral och vurmande för icke-demokrati?

En renare etik

Om determinismen är sann kan ingen vare sig klandras eller berömmas för sina handlingar, ty inget av det som görs kan inte göras och inget av det som inte görs kunde ha gjorts. Det verkar då som om moral blir svår att tillämpa för determinister. Professor Saul Smilansky menar dock, i ”The Ethical Advantages of Hard Determinism”, publicerad i Philosophy and Phenomenological Resarch, att så inte är fallet och att tro på determinismen faktiskt skapar en renare moral.

Smilansky delar in moraliska överväganden i två delar (s. 357):

  • ”Firstly, certain things morally ought to be done (or not done). … This can be named the ‘substantive’ part of morality.”
  • ”Secondly, people often ought to get positive reactions such as praise when they do things that morally ought to be done (or not to do what morally ought not to be done); and negative reactions such as blame when they do not do what morally ought to be done (or do what morally ought not to be done). This can be called the ‘accountancy’ part of morality.”

Vid tro på determinism finns den första delen kvar men den andra faller helt bort. En determinist som medvetet beter sig moraliskt gör alltså det enbart därför att han anser att han bör göra det, inte därför att han (eller andra) anser det berömvärt. En person som inte tror på determinism påverkas däremot både av ”den rena moraliska aspekten” och av människors (inklusive sin egen) uppfattning om vad som är moraliskt berömvärt och klandervärt att göra. Som Smilansky uttrycker det (s. 359):

Hard determinists may be concerned with how people are going to react to their actions, and be motivated by the desire to avoid negative reactions. … The points is rather that, being hard determinists, they cannot consistently think that their moral value is at risk. Thus they lack the sort of motivation which is concerned with one’s moral stature. The lack of concern with the accountancy part of morality does not guarantee that hard determinists act morally, nor that, if they act morally, they will do so for unselfish reasons. But it enables hard determinists to act morally in a pure way, without any possible background of ”moral accountancy”.

Denna renhetsaspekt innebär alltså inte nödvändigtvis en moralisk fördel i substantiv mening (kanske tvärtom) – utan den kan snarast ses som en estetisk fördel. I vilket fall är inte moral overksam eller överspelad för en person som är övertygad om determinism.

Se även min lilla text ”Is There a Proper Role for Ethics?”.

Varifrån kommer moral?

Jonathan Haidt och Fredrik Björklund ger följande svar i bokkapitlet ”Social Intuitionists Answer Six Questions about Moral Psychology”:

Moral beliefs and motivations come from a small set of intuitions that evolution has prepared the human mind to develop; these intuitions then enable and constrain the social construction of virtues and values.

Grunden är alltså biologisk, men moraliska uppfattningar formas också i ett social samspel som preciserar vad som är rätt och fel i en viss kontext.

Mot moralisk styrning

Ska staten genom lagstiftning försöka få människor att bete sig moraliskt? Närmare bestämt, ska staten reglera beteenden som inte innefattar skada för andra men som strider mot någon moralisk kodex eller som anses försämra för individen själv? Professor Mario Rizzo anför i ”The Problem of Moral Dirigisme” ett nytt argument mot sådana försök, som handlar om att lagstiftare inte har relevant kunskap om hur enskilda individer med olika förutsättningar, erfarenheter och uppfattningar ska kunna leva moraliskt:

The Article models moral agents as ideal-typical utilitarians, Kantians, or natural law adherents. We show that within each of these systems the determination of the morality of an act depends on the ”particular circumstances of time and place.” Because the State’s access to knowledge of the personal and local circumstances of the actor is inferior to the knowledge available to the actor himself, the State does not possess a necessary instrument for the compulsion of morality. It does not have adequate concrete knowledge to know what is good. We conclude that the State cannot make people moral, because even when all members of society accept the same moral framework, it does not and usually cannot have the specific knowledge needed to determine the concrete manifestations of morality.

Antag att alla är utilitarister och att staten, på basis av experimentell forskning, får för sig att människor sparar för lite för sin ålderdom. På den grunden kan staten agera för att få människor att spara mer – genom tvångssparande, genom default-val eller genom subventioner. Rizzos analysram ger oss anledning att ifrågasätta att staten kan veta att den aggregerade nyttan ökar genom sådana åtgärder. Många kanske vill slösa. Andra kanske sparar för mycket. Nyttan kanske ökar av möjligheten att begå misstag och lära sig därav. Varje individ har en egen uppfattning, som inte är tillgänglig för centrala beslutsfattare. Detta argument försvagar grunden för moralisk dirigism.

Det enda som är värdefullt i sig självt

Ja, vad är det? Den nydisputerade filosofen David Brax har svaret:

Hans teori utvecklar den hedonistiska filosofiska traditionen, med rötter i Antiken. Enligt den är njutning det enda som är värdefullt i sig självt.

För detaljerna, se hans avhandling Hedonism as the Explanation of Value. Lämplig helgnjutning?

Bra och dåliga droger

michelfoucaultMichel Foucault ville nyansera tänkandet kring droger:

I think that drugs must become part of our culture. … As a pleasure. We have to study drugs. We have to experience drugs. We have to do good drugs that can produce very intense pleasure. I think this puritanism about drugs, which implies that you can either be for drugs or against drugs, is mistaken. Drugs have now become a part of our culture. Just as there is bad music and good music, there are bad drugs and good drugs. So we can’t say we are ”against” drugs any more than we can say we’re ”against” music.*

En intressant tankegång, att inte förkasta alla droger tout court, utan att ta ställning till dem, en och en, efter en ”kostnads-intäktsanalys” som beaktar njutning som en intäkt. Frågan är om vår puritanska politiska kultur är mogen för ett sådant förhållningssätt – och för en öppen diskussion om alternativ till kriminalisering när det gäller att motverka de dåliga drogerna. Troligen inte.

Själv är jag sugen på soma.

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 165–166).

Revidera skolans värdegrund

klassrumInför Folkpartiets landsmöte i november har min gode vän Martin Andreasson skrivit en motion vars budskap jag starkt sympatiserar med:

Det är principiellt olämpligt att skolväsendets styrdokument fastslår att skolans värdegrund ska förknippas med en viss religion. … Formuleringarna om kristen tradition och västerländsk humanism bör strykas ur skolans läroplan.

Jag är emellertid inte lika förtjust som Martin i det som därefter kvarstår:

Det är tillräckligt att skolans värdegrund redovisas med utgångspunkt i demokratin och de mänskliga rättigheterna som universella principer.

Problemet här är att det inte finns några ”mänskliga rättigheter”; frågan är om skolan bör lära ut en (kanske användbar) fiktion. Räcker det kanske med demokrati som angiven värdegrund, så får lärare och elever sedan diskutera om hur demokratin ska förstås och kanske förbättras? Eller varför inte ställa sig frågan om skolan behöver en specificerad värdegrund överhuvudtaget?

Se även ”Det finns inga mänskliga rättigheter”, ”Rawls och värdegrunden”, ”Mänskliga rättigheter existerar inte”, ”Raz om mänskliga rättigheter” och ”Välfärd istället för mänskliga rättigheter”.

Kan knarkare ses som rationella?

Nationalekonomer som Gary Becker och Kevin Murphy hävdar att konsumtion av beroendeframkallande varor kan ses som rationell, eller i alla fall att sådan konsumtion kan uppvisa rationella drag. I en högintressant genomgång av synsätt på området, ”A Liberal Account of Addiction”, accepterad för publicering i Philosophy, Psychiatry, & Psychology, beskriver bioetikerna Bennett Foddy, Julian Savulescu och Neil Levy tre synsätt:

  • The disease view: ”[T]here is some ‘normal’ process of motivation in the brain and that this process is somehow changed or perverted by brain damage or adaptation caused by chronic drug use. On this theory of addiction, the addict is no longer rational; she uses drugs as a result of a fundamentally non-voluntary process.”
  • The willpower view: ”[S]ome part of an addict wishes to abstain, but their will is not strong enough to overcome an immediate desire towards temptation. On this view, addicts lose ‘control’ over their actions.”
  • The lay view: ”[P]eople use drugs because they are morally corrupt hedonists who value immediate pleasure above all else and who rely on others to handle their ensuing health and survival difficulties.”

kokainDe anser alla tre synsätt, i synnerhet de två första, felaktiga och präglade av en normativ utgångspunkt, att vissa beteenden ska betecknas som ”onormala” och ”oönskade”. Istället lanserar de ett fjärde, i deras mening korrekt synsätt, som består av tre delar:

  • The liberal view: ”First, we do not know whether an addict values anything more than the satisfaction of his addictive desires. Second, we do not know whether an addict behaves autonomously when they use drugs. Third, addictive desires are just strong, regular desires.”

De kom fram till detta synsätt genom att gå igenom relativt okänd forskning som påvisar att abstinensbesvär är kontextberoende, varierande och subjektiva; att många narkotikaanvändare slutar konsumera narkotika när de blir äldre; och att många slutar när viktiga skäl dyker upp i deras liv. Dessutom pläderar de för ett annat normativt tänkande:

The bias that we removed in order to generate the Liberal View is largely a bias against the value of pleasure-seeking behaviour. In order to get at the truth about the nature of addiction, we need to allow each person to hold his own set of desires and values.

Detta är i mitt tycke mycket tänkvärt. Hur mycket av den dominerande, hätska inställningen till konsumtion av beroendeframkallande varor beror på anti-hedonism (som i sig inte kan härledas vetenskapligt)? Och hur mycket av den repressiva syn på sådan konsumtion som präglar det politiska beslutsfattandet skulle behöva omprövas med byte av normativ utgångspunkt?

Tips: Karl Persson.
Se även Foddy och Savulescus artikel ”Addiction and Autonomy” i Bioethics samt inläggen ”Kan spelberoende vara rationellt?”, ”Rationell rökning” ,”75 procent rationella” och ”Är unga rökare med psykiska problem rationella?”.
Klargörande: Jag förespråkar inte konsumtion av narkotika och skulle aldrig få för mig att använda narkotika själv.

Våldtäktsförespråkare

Jeremy Bentham och Blaise Pascal insåg båda att religion inte är någon som helst garanti för en god moral. Att så är fallet visas med tydlighet av ett färskt exempel som C. L. K. Aqurette lyfter fram:

Mohammad Taqi Mesbah-Yazdi was asked if it all right for an interrogator to rape a prisoner in order to obtain a confession. The ayatollah answered,

”The necessary precaution is for the interrogator to perform a ritual washing first and say prayers while raping the prisoner. If the prisoner is female, it is permissible to rape through the vagina or anus. It is better not to have a witness present. If it is a male prisoner, then it’s acceptable for someone else to watch while the rape is committed.”

När hemska saker händer

Bör man vara ledsen över hemska händelser som drabbar andra? Professor Saul Smilansky ställer i ”On Not Being Sorry About the Morally Bad”, publicerad i Philosophy, den frågan:

Assume that a crazed gunman happens to open fire in your direction on the street. By chance two pedestrians step into the line of fire, thus dying, but your life is thereby saved (both were necessary for the bullets not to have reached you). Morally, the death of two people is clearly worse than the death of one, even though that one would have been you. You ought to be sorry for those two people, but need you be sorry, overall, that things happened as they have?

Smilansky svarar nekande. Själv är jag inte så säker. På ett praktiskt plan är det förstås svårt att säga så mycket om hur människor känner inför hemska händelser: man känner det man känner. Men från en utilitaristisk utgångspunkt är frågan varför man ska känna glädje över att själv ha sluppit undan en händelse vars konsekvens skulle ha varit mindre hemsk än den som drabbade andra. Bör man ge sig själv etiskt företräde?

Konsekvensetik utan kunskap?

cowenKonsekvensetik innebär att fenomen utvärderas utifrån de konsekvenser de har. En kritik mot denna typ av etik är epistemisk, att det inte går att veta tillräckligt mycket om konsekvenserna av olika handlingsalternativ för att kunna göra meningsfulla konsekvensanalyser. Tyler Cowen granskar i ”The Epistemic Problem Does Not Refute Consequentialism”, publicerad i Utilitas (preliminär gratisversion här), denna kritik närmare. Hans slutsats:

The arguments support a different conclusion, namely downgrading the importance of minor consequences, and upgrading the importance of major consequences. The most robust major consequences are those that carry values with some lexical properties, and cannot be replicated by a mere accumulation of many small benefits.

Han menar alltså att kunskapsproblemen, även om de är allvarliga, inte underminerar ett visst slags konsekvensetik. Jag tycker om denna uppmaning till ödmjukhet:

The epistemic critique still implies some very strong cautions. Although our political views should involve a commitment to achieving very important ends, our attachment to particular means should be highly tentative, highly uncertain, and radically contingent.

Jag får ibland för mig att jag vet mer än jag vet, och det är nyttigt att uppmanas att tänka i nya banor. (Dock undrar jag också ibland hur de som vet att vi inte vet vet det, och då får jag för mig att deras påpekande att vi inte vet så mycket kanske inte är helt korrekt.)

Utan värdegemenskap

Albert Camus skriver i Fastidious Assassins (s. 22):

If men cannot refer to common values, which they all separately recognize, then man is incomprehensible to man.

En plausibel tes, ty hur kan man förstå någon annans känslor när de skiljer sig från ens egna? Frågan är dock om denna typ av oförståelse nödvändigtvis är något att beklaga. Jag ser med misstänksamhet på enighet, homogenitet och gemenskap.

Se även vad A.J. Ayer och Oliver Wendell Holmes hade att säga om saken.

Det oundvikliga och det ideala

Enligt George Stigler* hade Frank Knight denna uppfattning:

[A]nything that is inevitable is ideal.

Vad ska man säga om det? Är tycks här implicera bör, ett naturalistiskt felslut, men å andra sidan: Det går ju, per antagande, inte att få något bättre än det man får, så hur kan man som rationell person ha något annat ideal? Blir man inte då en drömmare?

*Stigler, George J. (1982). ”The Economist as Preacher.” I The Economist as Preacher, and Other Essays. Chicago: University of Chicago Press: 4.

Vad händer vid politiska mord?

Politiska mord väcker i regel fasa. Men spelar de någon större roll för den politiska utvecklingen? En ny studie, ”Hit or Miss? The Effect of Assassinations on Institutions and War”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, använder sig av en innovativ metod för att klargöra kausalitet och finner följande:

lincoln mördasWe find that assassinations of autocrats produce substantial changes in the country’s institutions, while assassinations of democrats do not. In particular, transitions to democracy… are 13 percentage points more likely following the assassination of an autocrat than following a failed attempt on an autocrat. Similarly, using data on leadership transitions …, we find the probability that subsequent leadership transitions occur through institutional means is 19 percentage points higher following the assassination of an autocrat than following the failed assassination of an autocrat.

Tror man sig kunna ändra ett demokratiskt system genom att mörda politiska ledare tycks man alltså ha felaktiga förväntningar. Däremot kan mord på diktatorer leda till förändringar i det politiska systemet. Här infinner sig detta etiska dilemma: om man kan döda en person för att rädda många andra, är det då etiskt acceptabelt att göra det? Om någon hade dödat Hitler 1939, hade du ansett det vara omoraliskt? Om man ger sig in på dylika funderingar blir frågan vilka effekter av ett mord som krävs för att ett mord ska kunna motiveras. Krävs att andra människoliv därigenom med stor säkerhet räddas, eller ”bara” att tillvaron förbättras för många, t.ex. genom införande av demokrati?

Se även ett tidigare inlägg om vad som bestämmer förekomsten av politiska mord.

Fråga till vegetarianer

rådjur på vägJag diskuterade vegetarianism med min gode vän, doktoranden i filosofi Ralf Bader idag, medan vi tuggade i oss varsin grillad kycklingdel. Han formulerade en fråga som jag undrar hur vegetarianer och veganer besvarar. Den lyder:

Antag att ett djur dödas i en olycka. Är det då moraliskt fel att tillaga dess kött och äta det?

Jag har nämnt Ralf tidigare, i inläggen ”Kant och alkohol” och ”Mot nationalism”.

Döden som social konstruktion

hjärnaAlla dör vi förr eller senare – men vad menas egentligen med att dö? Sedan 1987 anses i Sverige en människa vara död ”när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt.” För drygt 20 år sedan beslöt alltså Sveriges riksdag att ändra dödsbegrepp, vilket antyder att döden är en social konstruktion. Människor bestämmer när människor ska anses döda. Därför kan man också ifrågasätta dagens dödsbegrepp (även om få gör det). I en mycket läsvärd essä, ”What and When Is Death” av Alan Rubinstein, diskuteras dessa frågor.

Anledningen till att det är intressant att bestämma sig för en viss definition är konsekvenserna. Som Peter Singer klargör i ”Is the Sanctity of Life Ethic Terminally Ill?” lanserades hjärndödsbegreppet främst för att möjliggöra organtagande. Men krävs ett hjärndödsbegrepp för det? Beakta tre möjliga synsätt (med antagande om tidigare samtycke till organtagande efter dödens inträde):

  1. Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, och först då får man ta organ för transplantation. I och för sig är de i allmänhet så skadade då att de inte går att använda, men det spelar ingen roll: man får inte ta organ ur levande kroppar med hjärtslag och andning, även om hjärnan inte fungerar.
  2. Döden inträder vid total hjärninfarkt. Då får man ta organ för transplantation, varefter respirator kan stängas av och andningen upphöra etc.
  3. Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, men man får använda organ för transplantation dessförinnan, om total hjärninfarkt råder.

Singer menar att det är oärligt att via en omdefinition (synsätt 2) försöka gå runt den etiska frågan om att ta organ ur levande kroppar. Han anser dock, till skillnad från kristna och andra livskvantitetsmaximerare, att det är acceptabelt att ta organ ur levande kroppar med total hjärninfarkt, för att sedan tillämpa passiv dödshjälp (synsätt 3). Som han uttrycker det är dessa människor levande, men deras liv är inte värda att leva.*

Rubinstein å sin sida försvarar hjärndödsbegreppet på följande vis:

I would contend that it is precisely the fact that the body is shut off from the world, that the need-driven commerce between organism and world is simply no longer there. The body with total brain failure is disengaged from the world in a significantly more profound way than is true of any other human injury. Colloquially speaking, the body is “closed for business”; it is no longer engaging in the most fundamental work of living things, and observers recognize the profundity of this fact even if they don’t articulate it in just this way.

There are two distinct facets of the body’s disengagement with the world after total brain failure. One is the utter lack of consciousness. … The second facet of the body’s disengagement is the complete loss of drive to breathe.

Jag har ingen stark uppfattning i den terminologiska frågan, förutom att jag till fullo stöder tagandet av organ för transplantation ur personers med total hjärtinfarkt kroppar. Singer har en poäng i att det inte behöver vara fel att låta levande personer dö under vissa omständigheter – och man skulle kunna anföra Rubinsteins resonemang som grund för att se total hjärninfarkt som en sådan omständighet. Å andra sidan kan jag se fördelar med att använda hjärndödsbegreppet, då det trots allt verkar få fler att acceptera organtagande. Om det ändå inte går att definiera döden objektivt, varför inte välja den definition som ger bäst sociala konsekvenser?

________________________

*Notera likheten med Singers argument för abort: han menar att abort innebär dödande av ett oskyldigt liv men att sådant dödande ibland är acceptabelt.

De lege lata, de lege ferenda

Återigen blossar debatten om barnläkaren och det avlidna spädbarnet upp. Det tycks mig som om två saker inte riktigt hålls isär:

  1. Har läkaren agerat i enlighet med lagen? (En faktafråga.)
  2. Hur bör lagen se ut? (En normativ fråga.)

Den första frågan är jag och få andra, förutom de i fallet direkt inblandade, inte kompetenta att bedöma. Rättsprocessen får ha sin gång. Men den andra frågan har jag synpunkter på, och den allmänna debatten skulle enligt min uppfattning vinna på om fler lade fram sina argument i den istället för i den första.

Vad tycker jag då? Jag har sympati för Groningen-protokollet och anser att våra lagstiftare bör inspireras av det. Överdoser behöver inte vara fel.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN. Bloggkommentarer: Mårten Schultz och Jakob Heidbrink.

Försvar av dåliga arbetsvillkor

sweatshopHur ska vi se på det faktum att många fattiga i världen arbetar under dåliga villkor, med långa arbetsdagar, låg lön, farlig arbetsmiljö och få möjligheter att påverka sin situation? Tveklöst vill de flesta att de ska få det bättre i alla dessa avseenden, men frågan är om denna typ av jobb ska motarbetas genom politiska åtgärder. I artikeln ”Sweatshops, Choice and Exploitation”, publicerad i Business Ethics Quarterly (preliminär gratisversion här), granskar filosofen Matt Zwolinski detta närmare. Hans huvudargument är att arbete under dåliga villkor är ett val med moralisk signifikans, både som utövande av autonomi och som uttryck för preferenser, vilket ger följande slutsats:

[T]here is a strong moral reason for third parties such as consumers and host and home country governments to refrain from acting in ways which are likely to deprive sweatshop workers of their jobs, and that both the policies traditionally promoted by anti-sweatshop activists (e.g. increasing the legal regulation of sweatshops, legally prohibiting the sale of sweatshop-produced goods, or subjecting such goods to economic boycott), and some more recent proposals by anti-sweatshop academics (i.e. voluntary selfregulation via industry-wide standards or universal moral norms) are subject to criticism on these grounds.

I underbyggandet av denna slutsats tillbakavisar han möjliga motargument, som att arbetarna inte frivilligt godtar sina arbetsvillkor och att de exploateras. Jag är inte säker på vad jag tycker om det filosofiska argumentet i uppsatsen — detta med villkor för att val ska anses frivilliga är ett knivigt område — men det jag finner relevant är att om arbetarnas intressen sätts i första rummet kan åtgärder som underminerar denna typ av jobb leda till att deras situation försämras. Goda avsikter kan leda fel. Paul Krugman uttrycker det så här:

Bad jobs at bad wages are better than no jobs at all.

Alternativet är att se jobb med dåliga arbetsvillkor som de bäst möjliga i nuläget och att förlita sig på att ekonomisk utveckling ger möjlighet till förbättrade villkor, såsom har skett i andra länder.

Se även de tidigare inläggen ”Ska man bojkotta barnarbete?”, ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete”.

Bör utpressning legaliseras?

Det finns en typ av utpressning, som på engelska heter blackmail, och som kännetecknas av följande två egenskaper:

(a) a declaration of INTENTION to act (or refrain from acting) in a legally permissible (and non-obligatory) way which the target of blackmail would (it is thought) find unwelcome; accompanied by (b) an offer not to carry out the intention on condition of receiving legally permissible compensation.*

Denna definition är hämtad från en artikel av professor Saul Smilansky om denna typ av utpressning i Encyclopedia of Ethics. Typexemplet är en man som hotar att avslöja en annan mans kärleksaffär om han inte får en viss summa pengar. Den intressanta fråga som ställs i artikeln är: Varför är denna typ av utpressning, som består av delar som i sig är legalt acceptabla, i regel olaglig?

Det enda rättfärdigande som Smilansky menar håller är ett konsekvensetisk resonemang: att just denna typ av handling skulle skapa så mycket oro hos individer att den av det skälet bör vara förbjuden. Notera att många liknande handlingar inte är förbjudna, som när fackföreningsmedlemmar hotar att sluta arbeta om de inte får högre lön eller när en granne säger till en annan att han sätter uppe ett högt staket om han inte får viss ersättning. Det är just när privatlivet är involverat som många verkar vilja ha förbud. Är ett förbud egentligen motiverat med personlig oro som  grund? Eller finns andra sätt att rättfärdiga förbud? Om inte kanske det är dags att överväga en legalisering?

_________________

*Den typ av utpressning, som på engelska heter extortion, innefattar en handling som i sig är olaglig, t.ex. hot om våld. Det är inte den typen vi diskuterar här.

Moralpsykologen Nietzsche

Vad får människor att bete sig, och att inte bete sig, på ett visst sätt? Många har fått för sig att de moraluppfattningar man har spelar stor roll. Måhända har de inspirerats av Kants syn på saken:

So on the Kantian view of moral psychology, (1) agents impose moral requirements on themselves, and (2) these self-imposed requirements are motivationally effective.

Problemet är bara att detta synsätt inte stämmer så väl överens med empirisk psykologisk forskning. Den ger istället stöd för Nietzsches moralpsykologiska uppfattning:

Nietzsche and Morality

Nietzsche would say that people do have conscious moral principles but that these principles have only a limited impact on the behaviors they actually end up performing. More typically, people first perform certain behaviors and then develop principles that serve to justify the behaviors they have already performed. The most important factors in the origin of moral behavior are people’s basic psychological and physiological traits; the conscious moral principles largely serve as post hoc justifications for behaviors that would have been performed either way.

Detta är t.ex. intressant med tanke på vissa religiösa personers uppfattning, att människor förfaller till omoral utan religionens moraliska principer. Detta är också i linje med forskningsresultat som visar att människor runtom i världen, oavsett religiös uppfattning, har snarlika intuitioner i centrala moralfrågor.

*Båda citaten kommer från Knobe, Joshua och Leiter, Brian (2007). ”The Case for Nietzschean Moral Psychology.” I Leiter, Brian och Sinhababu, Neil (red.), Nietzsche and Morality. Oxford: Oxford University Press: 83-109.

Ingen moral är sann

År 1911 höll Axel Hägerström sin installationsföreläsning vid Uppsala universitet, som i utvidgad form har publicerats som ”Om moraliska föreställnings sanning” (bl.a. i Socialfilosofiska uppsatser, Bonniers, 1939). Där formulerar han en viktig grundinsikt om moralens (och vetenskapens) karaktär:

Axel Hägerström

Av det föregående bör ha blivit tydligt, vad som icke är moralfilosofiens uppgift som vetenskap. Då vetenskapen endast har att framställa, vad som är sant, men det är en omening att betrakta en föreställning om att böra såsom sann, kan ingen vetenskap ha till uppgift att framställa, huru vi böra handla. … Lika litet som den [moralfilosofien som vetenskap] kan visa, att givna regler böra följas, lika litet kan den visa att de icke böra följas och andra handlingsprinciper träda i stället. Därför har den här framställda åsikten ingenting att skaffa med sofistisk etik, övermänniskomoral och dylikt. Den hävdar endast att moralvetenskapen icke kan vara en lära i moral, utan blott en lära om moralen. (s. 63, 65)

Denna utsaga om moralen som oförmögen att vara sann eller falsk tycks mig sann.

Se även vad A.J. Ayer och Oliver Wendell Holmes hade att säga om saken. Media: DN, Dagen.

Låg Gud bakom dödsbranden?

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

Liberala problem med omskärelse

Att kollektivister som Ali Esbati inte bryr sig om individers självbestämmande förvånar inte; men att liberaler på DN, SvD och Expressen inte verkar göra det är anmärkningsvärt. I deras försvar av omskärelse av småpojkar lyser den för en liberal så centrala frågan om respekt för barnet, eller värnandet om människors autonomi med avseende på den egna kroppen, helt med sin frånvaro.

Jag medger att frågan inte är helt enkel och att olika faktorer måste vägas mot varandra; men att inte, som en av de faktorerna, inkludera det som en negativ sak att barn, som inte har kunnat ge sitt medgivande, får irreversibelt och märkbart förändrade kroppar, finner jag minst sagt märkligt. Någon trivialiserade manlig omskärelse genom att likna det vid att ta hål i öronen. En mer rättvisande liknelse är att tatuera ett litet barn.

omskärelseMan kan motivera omskärelse med minskad risk för hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar; men är det ett argument för att omskära nyfödda, som inte lär ha sex på 15-20 års tid? Är det inte snarare ett argument som kan och bör anföras till beslutsföra personer, säg pojkar vid 15 års ålder? Varför inte låta dem ta ställning då istället? (Då kan man även nämna risken för komplikationer.)

Om man, som jag, lägger stor vikt vid det ovan anförda autonomiargumentet, är det fortfarande inte säkert att man anser att omskärelse av icke beslutsföra personer ska förbjudas, eller ens att det är dåligt att svensk sjukvård erbjuder hjälp med omskärelse. Om alternativet är för barnen farliga omskärelser på köksbord, kan det ändå vara riktigt att erbjuda denna hjälp. Men det är fortfarande så att omskärelser av småpojkar, i ett liberalt autonomiperspektiv, måste ses som problematiska. De negativa aspekterna kanske inte överväger de positiva, men de finns där och bör erkännas i argumentationen.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Surrogatmödrar i Sverige?

Min gode vän Martin Andreasson argumenterar för att surrogatmödraskap bör tillåtas i Sverige:

För mig finns det bara ett hållbart skäl mot en viss form av assisterad befruktning, nämligen att den är till fara för kvinnan eller barnet. Om vi däremot kan hjälpa naturen på traven under trygga former ska det välkomnas. Världen mår bättre med fler efterlängtade barn!

Som jag ser det kan frågan besvaras utifrån två olika perspektiv: i) man anser att det är bra att fler barn föds och ii) man anser inte att det är bra att fler barn föds. Om man omfattar det första synsättet finner jag Martins argumentation stark: då bör surrogatmödraskap tillåtas, då det möjliggör för fler att skaffa barn. Om man däremot omfattar det andra synsättet är motsatt hållning följdriktig: surrogatmödraskap bör inte tillåtas, då det inte ligger i de potentiella barnens intresse att komma till.

baby

Frågan till dem som omfattar det första synsättet och motsätter sig surrogatmödraskap blir: på vilken grund vilar motståndet? Ett möjligt argument är att det inte är bra för barn att komma till under så ”konstiga” omständigheter. Men då blir frågan: anser ni inte att det är bättre att existera under icke-perfekta omständigheter än att inte existera alls? Borde alla de barn som har suboptimala livsvillkor inte ha kommit till? Detta verkar inte hänga ihop med det grundläggande synsättet, att det är bra att fler barn föds. Om det endast är bra om fler barn föds under vissa villkor, vore det intressant att höra vilka dessa villkor är, exakt; hur dessa villkor för godtagbar barnalstring ska genomdrivas i  praktiken; och varför det andra synsättet, som säger att sådana villkor bör ställas upp men att de aldrig kan uppfyllas, inte anammas.

I vilket fall borde personer med detta synsätt stödja en utredning som går igenom forskning som undersöker hur barn till surrogatmödrar faktiskt mår. (Det finns, kan jag meddela, tecken som tyder på att de mår ungefär lika bra som andra barn.) Om barnen faktiskt mår lika bra som andra barn, borde då inte motståndet falla? Och borde inte motståndet falla även om de mår sämre än andra barn, om det är bättre att finnas till under suboptimala livsvillkor än att inte finnas till alls?

Se det tidigare inlägget ”Ricky Martins barn”; se Wikipedia om olika typer av surrogatmödraskap; och se en artikelNew York Times och en artikel i Aftonbladet om hur homosexuella män skaffar barn med surrogatmödrar.

Stöd för hjälp att dö

En stor del av allmänheten i Storbritannien vill att läkare ska kunna hjälpa svårt sjuka att dö:

Overwhelming public support for a change in the law to allow medically assisted suicide is revealed in a poll for The Times. Almost three quarters (74 per cent) of people want doctors to be allowed to help terminally ill patients to end their lives. Support is particularly strong among those aged 55 to 64.

På detta viktiga tema, se den tidigare i år utgivna boken Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö.

Grym mot grisar

grisarVissa påstår att Jesus är en moralisk förebild, ja, till och med att han är moraliskt perfekt. Stämmer det? Detta står att läsa i Luk. 8:32–33:

Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och demonerna bad honom att få fara in i svinen, och det tillät han. Då for demonerna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten och ner i sjön och drunknade.

Här är det uppenbart att Jesus väljer att tillåta plågande av djur och att han dessutom inte respekterar privat ägande. Ett tydligt exempel på moralisk imperfektion, för att inte säga omoral.

Friheten att skaffa barn

Var går frihetens gränser? John Stuart Mill anför i kapitel I av On Liberty att vi bör ha frihet att göra vad vi vill så länge detta inte skadar andra:

The object of this Essay is to assert one very simple principle, as entitled to govern absolutely the dealings of society with the individual in the way of compulsion and control, whether the means used be physical force in the form of legal penalties, or the moral coercion of public opinion. That principle is, that the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

Om vi accepterar denna ”skadeprincip” följer dock en implikation som sällan uppmärksammas, nämligen att det kan vara befogat att ifrågasätta friheten att skaffa barn. Professor David Benatar utvecklar i ”Reproductive Freedom and Risk”, publicerad i Human Reproduction, ett sådant argument. Hans syn:

The more risky and harmful procreation is, the less favourable the view we should take of it and the less tolerant we need be. Where procreation is only mildly unreasonable, we might simply desist from assisting reproduction. In worse cases, we might condemn it. In the most egregious cases, we might consider prohibiting or preventing it if this can successfully be achieved without the moral costs outweighing the benefits. The implication of the foregoing, I suggest, is that procreation that stands a high chance of serious harm should be actively discouraged and sometimes even prevented. This may sound harsh. However, if we do not tolerate the wilful or negligent endangerment or harm of others in other contexts, we should not indulge such conduct when it is procreative.

Jag misstänker att det finns åtminstone två förklaringar till att många motsätter sig denna typ av ifrågasättande av friheten att reproducera. Den ena är att begränsningar av denna frihet har använts på godtyckliga grunder under historien, vilket många med rätta finner frånstötande. Den andra är helt enkelt den starka biologiska impuls att skaffa barn som, bortom rationell analys, driver människor att ställa sig avvisande till varje form av ifrågasättande eller begränsning av reproduktion. Själv finner jag dessa båda förklaringar normativt svaga. En intressant diskussion att föra är hur informella och formella regelverk, praktiskt och konkret, skulle kunna förbättras, givet Benatars uppfattning.

Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Självvald död

downes

Nyligen reste den kände dirigenten Sir Edward Downes och hans hustru Joan till en klinik i Schweiz, där de fick hjälp att själva inta ett dödligt medel. De ansåg att tiden hade kommit för dem båda att dö. Deras barn Boudicca och Caractacus fanns på plats, och den förra beskriver, i en gripande artikel i The Guardian idag, hur hennes föräldrar kom fram till detta beslut och hur hon och hennes bror stödde dem. Om modern:

”Mum was not frightened of dying, but she was frightened of a living death,” she said. ”She loved her life and she was infuriated by any type of illness, even a cold, by anything that sapped her energy levels because she had stuff to do,” said Boudicca. ”The idea of being increasingly weak, fragile and tired in the last weeks of her life were unbearable.”

Och om fadern:

”Having lived such an incredible life, he couldn’t read and he couldn’t listen,” said Boudicca. ”He didn’t have a terminal illness, but without my mother his life would have been unbearable – he would have been utterly miserable. Ten years of misery – was that really worth fighting for after such a full life?”

Jag har den fullaste förståelse både för Sir Edwards och Joans beslut och för barnens stöd. Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!

Det är dags för dödshus på fler ställen. Även behandlingen av kvarlevorna efteråt tilltalar mig:

The bodies were cremated and the ashes scattered in a Swiss forest. There was no funeral.

Hycklar Göran Persson?

Göran PerssonFöreligger hyckleri när en person som motverkar existensen av ett visst fenomen ändå, när det väl existerar, drar nytta av det? Göran Persson svarar på en fråga i DI Weekend (25-2009, s. 11):

Du var starkt emot ”pigavdraget” som socialdemokratisk partiledare, men i fjol begärde du själv avdrag på 12 985 kronor för hushållsnära tjänster. Hur motiverar du det?

Varför skulle jag avstå avdrag och betala själv när lagen är som den är? Man kan inte lägga över sådana frågor på enskilda, det är lagstiftningen man ska ge sig på. Jag tycker inte om privatiseringar av sjukhus heller, men det betyder inte att jag inte kan uppsöka ett sådant sjukhus vid behov.

Jag undrar varför man inte kan lägga över sådana frågor på enskilda. Har inte en enskild möjlighet att följa sin övertygelse om vad som är rätt och fel när det gäller att frivilligt välja om en förmån ska utnyttjas? Beakta tre fall:

  1. Ingen lag om avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mer i skatt än idag, pengar som t.ex. kan gå till vård, skola och omsorg.
  2. Lag om avdrag, utnyttjande av avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mindre i skatt än om han hade valt att inte utnyttja avdraget, vilket ger mindre pengar till vård, skola och omsorg.
  3. Lag om avdrag, icke-utnyttjande av avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mer i skatt än idag, pengar som t.ex. kan gå till vård, skola och omsorg.

Om man förordar alternativ 1 kan man som enskild mycket väl välja, och uppmana alla andra att välja, alternativ 3, givet att lagen finns på plats. Om man tycker lagen är har dåliga konsekvenser bidrar man därigenom till att det dåliga får mindre genomslag. Denna syn, som alltså avviker från Göran Perssons, får stöd av professor Saul Smilansky, som i ”On Practicing What We Preach”, publicerad i American Philosophical Quarterly, fastslår:

But one cannot, as a rule, avoid living according to one’s principles, when one is preaching their implementation, just because others do not join.

Hur man kan bli vegetarian

valfångstW. H. Auden reste till Island 1936 och bevittnade hur en val, ”the most beautiful animal I have ever seen”, slaktades:

To see it torn to pieces with stem winches and cranes is enough to make one a vegetarian for life. … A bell suddenly clanged and everyone stuck their spades into the carcass and went off for lunch. The body remained in the sun, the flesh still gleaming a little. It gave one an extraordinary vision of the cold controlled ferocity of the human species.

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 154.

Betalning till njurdonatorer

matasDen kanske bästa artikel jag har läst om huruvida ersättning ska tillåtas och utgå till personer som frivilligt väljer att donera en njure är ”The Case for Living Kidney Sales”, publicerad i American Journal of Transplantation och skriven av Arthur Matas, som är professor i kirurgisk medicin vid University of Minnesota och tidigare ordförande i American Society of Transplant Surgeons. Han granskar särskilt de två tyngsta argumenten mot ett sådant system, att det innefattar exploatering av fattiga och att det underminerar mänsklig värdighet genom att den mänskliga kroppen börjar betraktas som en vara. Läsning av de blott elva sidorna rekommenderas starkt.

För mina tidigare inlägg i ämnet, se ”Tillåt ersättning för njurar”. Media: SvD, DN.

EU tar djurens parti

PAKISTAN-RELIGION-EIDFör en gångs skull fattar EU:s jordbruksministrar inte ett dåligt beslut:

All slakt av djur i Sverige måste även i fortsättningen ske med bedövning. EU-parlamentets krav på undantag för religiös slakt kommer inte att antas av EU:s jordbruksministrar.

Det finns bland vissa en märklig hållning, att en handling som annars anses förkastlig ska accepteras om den utförs utifrån en religiös utgångspunkt. Så bör det inte vara. Om plågsam slakt ska vara förbjuden rent allmänt, ska plågsam slakt vara förbjuden även om den utförs i ett religiöst sammanhang.

Se även DN Debatt-artikeln ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle” samt Dagen.

Är mänskligt liv speciellt?

Två kloka herrar, Peter Singer och Richard Dawkins, samtalar om olika etiska frågeställningar (hur djur ska behandlas, död, abort, etikens grund) mot bakgrund av Charles Darwins banbrytande insikter:

Eutanasi för nyfödda

I Nederländerna tillämpas ett transparent system för eutanasi av svårt sjuka, nyfödda barn. Det kallas Groningen-protokollet och beskrivs i ”The Groningen Protocol — Euthanasia in Severely Ill Newborns”, publicerad i New England Journal of Medicine. Tabell 2 klargör regelverket. Artikelns författare är protokollets upphovsmän, A. A. E. Verhagen och P. J. J. Sauer, som båda är barnläkare i Groningen. I ”End-of-Life Decisions for Newborns”, publicerad i Pediatrics, argumenterar de för detta system:

In extreme cases, the prognosis for a child can be a life full of suffering that cannot be alleviated by any means. In these cases, death might be more humane than the continuation of a life full of suffering. Possible strategies for these children include some form of withdrawal or withholding of treatment. In these extreme conditions, the active ending of a life of a child can also be an acceptable strategy according to pediatricians in the Netherlands. We are convinced that it is extremely important that all cases of newborn euthanasia be reported and reviewed by an external (legal) body. The Groningen protocol can serve as a helpful tool for physicians to ensure the carefulness of the decision-making process and facilitate reporting.

Ett problem i Sverige idag torde vara att regelverket och grunden för läkares agerande inte är särskilt transparent. I Nederländerna, däremot, är alltså de rättsliga myndigheterna tydligt involverade som bedömare av alla beslut som leder till svårt sjuka, nyfödda barns död. Där har vi en del att lära.

Se även det tidigare inlägget ”Dödandets moral”. Media: DN.

Tillåt ersättning för njurar

en Newsmill-artikel idag argumenterar jag för att det ska bli tillåtet att ersätta njurdonatorer för deras insats, i syfte att stimulera fler att donera. På så sätt skulle en flerårig väntan för hundratals njursjuka svenskar kunna upphöra och stora välfärdsvinster uppnås. För dig som är intresserad av lite mer detaljer i mitt sätt att tänka rekommenderar jag följande inlägg:

Detta var första gången jag skrev på Newsmill. Tyvärr visade sig kommentatorerna där vara elaka. Jag är van vid civiliserade och respektfulla kommentarer här och föredrar dem. Slutligen vill jag uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret.

Uppdatering: Fredagen den 28 maj deltog jag i en radiodebatt i denna fråga med professor Johan Frostegård i Studio 1 i P1. Lyssna här. Tyvärr hinner man inte säga så mycket på den korta tid man har.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Dagen

Att dö utan smärta

Det är dåligt med tillgången på palliativ vård i Sverige:

Bara en minoritet av de svenska cancerpatienterna och ett fåtal av hjärt-lung-patienterna får tillgång till lindrande specialistvård när livet går mot sitt slut.

En del motståndare mot frivillig dödshjälp anför som argument att sådan hjälp inte behövs, eftersom det går att lindra smärtor effektivt. Om nu detta inte går blir frågan varför inte dödshjälp kan accepteras. Man kan tänka sig följande preferensordning hos svårt lidande personer:

  1. Effektiv smärtlindring, ”naturlig” död.
  2. Ineffektiv smärtlindring, självvald död.
  3. Ineffektiv smärtlindring, ”naturlig” död.

Dvs. man föredrar effektiv palliativ vård framför dödshjälp, men om effektiv palliativ vård inte kan ges föredrar man att få hjälp att dö framför att ligga och pinas i väntan på den ”naturliga” döden. Idag föreligger bara alternativ 1 (ibland) och 3, vilket innebär att preferenserna hos personer som har ovanstående preferensordning blir sämre tillfredsställda än om alternativ 2 också skulle erbjudas.

Kan ett argument mot att införa alternativ 2 vara, att incitamenten för politiker och sjukvård att satsa mer på palliativ vård försvagas? Möjligen, men jag tror risken för det är liten, av två skäl:

  1. Efterfrågan: Alternativ 2 innebär inte att personer med ovanstående preferensordning slutar att efterfråga palliativ vård: tvärtom föredrar de sådan framför dödshjälp och kommer att fortsätta att efterfråga den.
  2. Utbud: Eftersom en stor majoritet av politiker och sjukvårdspersonal fortfarande har en stark preferens för alternativ 1 framför alternativ 2 kan införandet av alternativ 2 sporra dem att satsa mer på palliativ vård. Utan en sådan satsning kommer ju folk att välja det de inte vill att folk ska välja, dvs. alternativ 2. 

Allt talar därför för att steg bör tas mot att införa frivillig dödshjälp i Sverige.

Media: SvD1, SvD2, SvD3,  DN, Dagen1, Dagen2AB1, AB2

När livet är hemskt

I diskussionen om självvalt livsslut (eller dödshjälp) berörs i regel fall där personer upplever stor fysisk smärta och befinner sig i livets slutskede. Sådana fall är förstås viktiga att diskutera, men det finns andra som också förtjänar att lyftas fram. Vissa människor vill dö utan att lida av stor fysisk smärta och utan att befinna sig nära ”den naturliga” döden. De vill dö därför att livet av någon anledning har blivit plågsamt. I en läsvärd krönika beskriver läkaren Max Pemberton ett aktuellt fall:

Mrs Turnball is in her late forties. Fourteen years ago she suffered horrific injuries in a car crash. She had a bleed into her brain that left her paralysed and unable to care for herself, and is now reliant on carers for even the most basic tasks. Because of her difficulties swallowing, she experiences choking fits, and the brain damage has resulted in frequent seizures. Overnight she went from being a successful graphic designer with a busy social life, independent and free, to being cocooned inside a body that refused to move or function properly. She has been admitted to hospital after developing a chest infection, but has repeatedly expressed the wish to die, which is why I was asked to see her.

Detta handlar alltså om ett objektivt tillstånd som har gjort livet hemskt. Som dr Pemberton uttrycker det:

The fact that achieving adequate pain control is actually not always straightforward, especially without overdosing the patient, is a moot point here. It is the emotional pain, for which no analgesia exists, that is often the deciding factor in people wishing to die in such cases. Antidepressants won’t make you walk again.

Det är dags att tillåta läkare att assistera vid självvalda livsslut. Statens medicinsk-etiska råd har öppnat för diskussion; få politiker har tyvärr velat ta upp den kastade handsken. Vad tycker du?

Se även det tidigare inlägget ”Dödshjälp när så önskas”.

Klaga inte på de giriga

Kloka ord från Will Wilkinson:

The Smithian congruence between self-interest and the general welfare is not a natural fact of the world, but is mediated by social norms and the structure of institutions. We need to make sure the desire for wealth takes the right shape, and that the institutions within which people pursue wealth tend to actually work to convert “low” aspirations into real social benefits. But we’ve been given no special reason to second-guess the general utility of the desire to become wealthy. It is a crucial and necessary resource. 

vanberg

Professor Vanberg

Det är inte alltså inte girighet i sig det är fel på — den är oundviklig och utgör en potentiellt samhällsnyttig drivkraft — utan, ofta, det regelverk inom vilka giriga personer verkar. Som professor Viktor Vanberg betonar är det inte främst ekonomins aktörer som ska klandras i marknadssystemet, om vi inte är nöjda med hur det fungerar, utan just regelverken:

[I]f there is no reason to doubt that the game itself is a desirable game, then it is absurd to morally criticize people for seeking to play the game successfully, as long as they do so within the rules. And, if there are reasons to believe that a better game could be played, then the appropriate response is to seek a change in the rules of the game, not to require the players to disregard their own interests.*

En mycket central insikt.

Se även de tidigare inläggen ”Girighet kan vara bra” och ”Är alla egoister?”.
____________________
*Vanberg, Viktor J. (2002). ”Constitutional Economics and Ethics – On the Relation Between Self-Interest and Morality.” I Brennan, G., Kliemt, H. och Tollison, R. D. (red), Methods and Morals in Constitutional Economics – Essays in Honor of James M. Buchanan. Berlin: Springer-Verlag: 485—503. Översatt till svenska i Berggren, Niclas (2008) (red), Marknad och moral — en antologi. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.

Att döda flugor

Är döden värre än ett liv i lidande? Det tycker inte Leszczuk i Witold Gombrowicz bok De besatta (s. 283):

flugaHan började äta, men sedan sköt han ifrån sig tallriken. Hans blick fixerades vid ett föremål som låg på fönsterbrädan intill honom. Det var ett flugpapper. Ett dussin flugor kämpade för sina liv på det klibbiga arket. I en sista desperat kraftansträngning försökte de få loss ett flugben samtidigt som det andra benet sjönk allt djupare ner i klistret. Ett ark fyllt med små, utmattde väsen och deras hopplösa dödskamp.
”Ta bort det”, ropade Leszczuk.
”Flugpappret? Vad ska jag göra av det?” frågade Kotlak förvånat.
”Vad som helst! Bara ni tar bort det! Skynda på!” 
Värdshusvärden stirrade oförstående, men tog pappret och flyttade det till nästa fönster. I samma ögonblick hände något oväntat. Leszczuk reste sig hastigt, gick fram till flugpappret och började döda flugorna med fingret, en efter en, en efter en. Bönderna reste sig från sina bänkar och följde det hela förvånat med blicken. Värdshusvärden frågade:
”Dödar ni flugorna, min herre?”
”De ska inte behöva lida”, svarade Leszczuk med en dov och märklig röst. 

De ska inte behöva lida. En utmärkt föresats för djur. Varför inte också för de djur som kallas människor?

Se även det tidigare inlägget ”Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?”

Är alla egoister?

gekko1

I dessa tider av bonusar och finanskris kritiseras ofta affärsmän för girighet och själviskhet. Men är de mer själviska än du, jag och Wanja Lundby-Wedin? Knappast, om man ska tro filosofen Hugh LaFollette. Han menar att en version av idén om psykologisk egoism är korrekt:

The embedded insight in psychological egoism is this: a person will continually engage in an activity only if it has the effect of satisfying what she perceives to be in her self-interest.

Om denna insikt är korrekt följer åtminstone två saker:

  1. Motiv och konsekvenser är två olika saker, och moraliska utvärderingar av ett beteende bör fokusera på de senare, inte de förra. Om alla motiveras av egoism, men om handlingar med egoistiska motiv kan innefatta mer eller mindre goda konsekvenser, är det konsekvenserna som är det viktiga. För mer om detta, se det tidigare inlägget ”Girighet kan vara bra”
  2. Ska man påverka människors agerande är det i regel inte tillräckligt att klaga på deras egoism utan att, i den mån det är möjligt, försöka påverka dem så att ett visst agerande, som man anser eftersträvansvärt, uppfattas som i linje med det egna intresset. Om sådana uppfattningar ska kunna internaliseras bör de nog förmedlas redan på barnstadiet. Men även utan internalisering kan omfattningen av beteenden med oönskade konsekvenser påverkas, t.ex. genom olika bestraffningsmekanismer (såväl legala som sociala). 

Om det föreligger problem med bonusar etc. beror det alltså inte, enligt detta sätt att se på saken, på själviskhet utan på att de inte ger upphov till bra, eller att de ger upphov till dåliga, konsekvenser. Även kritik mot bonusar kan tänkas ha sin grund i själviskhet. 

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sydsv1, Sydsv2, AB1, AB2, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Dödandets moral

Antag en (helt hypotetisk) situation där en läkare avslutar en respiratorbehandling och att detta avslutande leder till döden inom fem timmar. Antag vidare att avslutandet accepteras av alla. Föreligger någon moralisk skillnad mellan A och B?

A. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att smärtfri medvetslöshet råder fram till dödsögonblicket om fem timmar.
B. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att döden inträder direkt.

Jag anser inte det, och jag finner det därför bisarrt att klandra en läkare för B utan att samtidigt klandra henne för att avsluta en respiratorbehandling med dödlig utgång. Håller du med mig?

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8AB

Ska vi rädda liv? Kan vi?

singerPeter Singer är professor i moralfilosofi vid Princeton University. I en ny bok, The Life You Can Save (utdrag), talar han sig varm för att vi som rika individer och länder bör göra mycket mer för att hjälpa världens fattiga. Han inleder med att beskriva en situation där ett litet barn håller på att drunkna och där du kan rädda det till låg kostnad. Bör du inte hoppa i och rädda barnet? De flesta svarar ja. Men Singer frågar vidare:

Now think about your own situation. By donating a relatively small amount of money, you could save a child’s life. Maybe it takes more than the amount needed to buy a pair of shoes—but we all spend money on things we don’t really need, whether on drinks, meals out, clothing, movies, concerts, vacations, new cars, or house renovation. Is it possible that by choosing to spend your money on such things rather than contributing to an aid agency, you are leaving a child to die, a child you could have saved?

Det är svårt att inte känna sympati för Singers hållning. Men även om man delar målet är det inte säkert att donation av pengar är ett särskilt effektivt medel. Professor William Easterly tar i en recension fasta på just det:

Unfortunately, there are several differences between these two situations. The most important is that you know exactly what to do to save the child, whereas it is not at all clear that you (or anyone else) knows exactly what to do to save the lives of poor children or how to get them out of extreme poverty.

Är en sådan invändning ett skäl att inte donera (rejält) med pengar? Kanske, kanske inte. Det beror i hög grad på om det kan göras trovärdigt att det finns hjälpkanaler som verkligen gör skillnad. Är inte Läkare utan gränser en sådan? Finns andra?

I vilket fall tycker jag om att Singer utmanar oss i vår bekvämlighet och i vårt närsynta krisbeklagande. Vi har det trots allt bra; många andra har det sämre; kan vi göra något för dem? Förutom, förstås, att peka på behovet av institutionella reformer som ger tillväxt och reducerar fattigdom (ett påpekande som på intet sätt står i principiell konflikt med ett personligt givande).

Boken kommer i svensk översättning, Det liv du kan rädda, i april.
Se Peter Singer tala med Tyler Cowen om boken på Bloggingheads.
Se tidigare inlägg om Peter Singer här och om William Easterly här. Se även inläggen ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Flickor som aborteras

En kvinna i Eskilstuna har låtit abortera två foster pga. ”fel” kön. Hur ska man se på detta? Jag föreslår att frågan delas in i två delar:

  1. Aborten som sådan.
  2. Attityden bakom aborten.

Angående aborten som sådan: En del vill inte ha barn pga. arbets- eller familjesituation; andra för att de inte alls vill ha barn; andra för att barnet har ett annat kön än det som föredras; ytterligare andra pga. sjukdom hos fostret. Om det inte är moraliskt fel att abortera i ett fall kan jag inte se att det är moraliskt fel att abortera i ett annat fall. Därför bör inte heller lagstiftningen ställa upp några begränsningar, t.ex. vad gäller möjligheten att genom test ta reda på kön eller sjukdom.

Angående attityden bakom aborten: Jag gissar att de som blir upprörda ínte blir upprörda av aborten som sådan utan av den attityd gentemot framfödda, självmedvetna människor som orsaken till aborten anses ge uttryck för. Dvs. de upprörda vill inte att vi i vårt samhälle ska värdera flickor lägre bara för att de är flickor. Det är en sympatisk inställning, men frågan är om den bör utgöra grund för att kritisera eller t.o.m. förhindra abort pga. kön. Det anser jag inte, av åtminstone tre skäl:

  1. Detta sätt att tänka kan likaväl tillämpas på alla andra grunder för abort. De innefattar alla en attityd som man skulle kunna kritisera om den riktas mot framfödda, självmedvetna människor.
  2. Jag tror inte att aborten utgör kausal faktor bakom attityden, snarare tvärtom. Därför löses inte problemet med en viss attityd mot framfödda, självmedvetna människor med att förhindra aborten.
  3. Man kan kritisera och försöka förändra attityden (om den riktas mot mot framfödda, självmedvetna människor) utan att lägga sig i aborten.

Därför ter sig personalens upprördhet i Eskilstuna felriktad med mitt sätt att tänka, även om den är förståelig.

Se tidigare inlägg: ”Abortförbud är kontraproduktiva”, ”Annorlunda argument för abort”, ”Ja till livet eller ja till döden?”
Media: Dagen1Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5DNSvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6AB1, AB2, AB3AB4 

Svaga argument mot dödshjälp

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

  1. Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
  2. Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
  3. Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
  4. Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
  5. Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.
James Rachels

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att ”[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln ”Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is ”the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding ”mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not ”the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it. 

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called ”passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”. 

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken. 

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: ”Friheten att dö””Ja till eutanasti”, ”Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”

Välfärdshöjande njurbyten

Det råder stor brist på njurar, i Sverige såväl som i de flesta andra länder. Tusentals människor väntar i transplantationsköer i många år och hinner dö innan friska njurar finns att tillgå. Detta ger enorma välfärdsförluster för njursjuka och deras familjer; dessutom är dialys en mycket kostsam ordning för sjukvården. Tyvärr tillåts inte marknadstransaktioner i organ — trots att ett sådant tillåtande, enligt ekonomisk analys, skulle eliminera bristen. (Singapore går före i denna fråga.)

I väntan på en sådan reform finns dock annat att göra. Spanien börjar i juni med ett njurbytesprogram; Australien är också på gång med ett; Storbritannien har redan startat. Det innebär att två varandra närstående personer, där en behöver en ny njure men där den andre inte är kompatibel, matchas med ett annat par med samma problem, men där donation istället kan ske mellan paren. Denna bild illustrerar idén:

njurbyte

Ett sådant här system kan ge stora välfärdsvinster också utan en regelrätt marknad för njurar. Detta har analyserats noga, inte minst av professor Al Roth på Harvard och hans kollegor (se flera artiklar här). I  ”Kidney Exchange”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, kommer de t.ex. fram till denna slutsats:

In addition to studying the theoretical properties of the proposed kidney exchange, we present simulation results suggesting that the welfare gains from larger scale exchange would be substantial, both in increased number of feasible live donation transplants, and in improved match quality of transplanted kidneys.

Problemet är att njurbyten i) måste tillåtas och ii) möjliggöras genom en databas som matchar par. Detta bör enligt min mening prioriteras i Sverige i dagsläget. Jag vill också uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret, om du är villig att donera organ efter din död.

Dödshjälp skadar men kan föredras ändå

Dagen rapporterar om ett argument för dödshjälp och om ett avvisande av detsamma på ett katolskt möte:

Det liberala argumentet om självbestämmande över döden tyckte överläkaren Johan Frostegård var ganska enkelt att bemöta. Liberalismen ger rätt att göra vad du vill så länge du inte tillfogar någon annan skada, men att döda någon, framhöll han, är inget som går obemärkt förbi i hjärna och känsla hos den läkare som på uppmaning går med på att ge den dödliga dosen.

Detta tycks mig vara ett dåligt avvisande av självbestämmandeargumentet, oavsett om det tolkas som att dödande på begäran utgör skada på den som dödas eller som att dödande på begäran utgör skada på den läkare som går med på att ge den dödliga dosen.

Låt oss ta exemplet där man motiverar liberalismen, och den därmed följande respekten för autonomi över den egna kroppen, utifrån preferensutilitarismen. Då är inte det centrala för att utvärdera en handling om den ger skada utan om den för vilken skadan uppkommer föredrar skada framför icke-skada. Hur kan någon föredra skada? Jo, genom att skadan leder till ett tillstånd som personen föredrar. Skadan är en insatsvara, en intermediär företeelse, som kan accepteras om en högre grad av preferenstillfredsställelse uppnås därigenom, allt beaktat.

För en döende person som plågas svårt och bara har lidande och död att se fram emot kan den skada som en dödlig dos av något medel medför på kroppen ses som en befrielse. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

Den skada som dödande och död utgör kan föredras framför bestående olycka. Och för en läkare som kanske får negativa känslor av att ha gett en dödlig dos kan denna skada mer än väl kompenseras av att ha hjälpt en medmänniska att fördriva olycka. Självbestämmande handlar om rätten att göra dessa avvägningar. Varken patient eller läkare ska tvingas till vare sig det ena eller andra: de ska autonomt få fatta sina beslut. Det är dags för en lagändring, vilket Statens medicinsk-etiska råd nu också öppnar för.

En moralisk maxim

Vad innebär det att leva ett moraliskt liv? I den mån man nu skulle vara intresserad av att leva ett sådant, alltså. Michel Foucault skriver följande i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 217):

Seneca … recalls the moral maxim that ”we should live as if we lived in plain sight of all men” …

Att leva på ett sätt som kan visas upp för alla andra skulle alltså utgöra ett moraliskt liv. Detta får mig att tänka på två saker:

  1. Hur ska man se på maximen när ”alla andra” är begränsade, inskränkta, konformistiska, småsinta, avundsjuka, vardagsfascistiska etc? Jag kanske anser att mitt liv levs moraliskt medan andra inte anser det. Varför skulle deras syn utgöra ett moraliskt test? Varför skulle jag bry mig om dem? Att välja att inte visa upp sitt liv för andra behöver inte vara ett tecken på omoral.
  2. Ett experiment visade att människor i ett fikarum var bättre på att betala pengar för mjölken om det på pengaburken fanns ett par ögon påklistrade. När vi känner oss observerade beter vi oss ofta annorlunda (i det här fallet mer pro-socialt).

Att leva som om alla andra observerade en kan rymma sociala fördelar, men också individuella nackdelar. Jag förhåller mig personligen skeptisk till maximen, men man kanske kan modifiera den så att ”… in plain sight of all men” byts ut till ”… in plain sight of our closest friends”. Beter man sig på ett sätt som man inte vill att ens närmaste vänner ska se bör man nog begrunda om det är så klokt.

Är det rätt att döda i självförsvar?

Är det bara jag som finner det märkligt att så få ifrågasätter rätten att döda andra för att skydda sitt eget liv? Jag gissar att den inte ifrågasätts pga. en biologiskt grundad egoism: vi ser det som självklart att vårt eget liv måste skyddas till varje pris. Våra egna gener ska leva vidare, är vi programmerade att tänka. Och jag gissar att detta biologiskt grundade tänkande är så starkt att moraliska överväganden får flyga och fara.

Judith Jarvis Thomson

Judith Jarvis Thomson

En som faktiskt försöker sig på att hävda det moraliskt riktiga i att i vissa fall döda i självförsvar om det egna livet hotas är Judith Jarvis Thomson. I artikeln ”Self-Defense” diskuterar hon sådana fall, t.ex. dessa:

  • När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du vet hatar dig.
  • När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du inte vet hatar dig.
  • När du kommer att dö om du inte flyttar på dig när en elak man puffar ner en annan, otroligt fet man från en klippa rakt ovanför dig.

Thomson skriver:

In short, I suggest that what makes it permissible for you to kill the two drivers and the fat man is the fact that they will otherwise violate your rights that they not kill you, and therefore lack rights that you not kill them.

Jag finner inte detta försök till motivering övertygande, ty varför ska personer som dödar dig om du inte dödar dem anses sakna en rätt till liv? Är det något som vi bara kan postulera?

Särskilt problematiskt borde ett sådant resonemang vara för personer som utgår från begrepp som ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde”. Om människolivet är okränkbart, hur kan man motivera ett aktivt dödande av personer som annars dödar dig? Är det inte att kränka deras liv? Att de annars kränker ditt liv är sant, men det är irrelevant i sammanhanget. Om du dödar dem kränker du deras liv. Punkt. Och ta detta med alla människors lika värde. I de tre situationerna ovan dör en person oavsett hur du handlar: du eller de andra. Men vad ger dig etiskt företräde att döda dem? Är ditt liv värt mer än deras? Kanske menar de som talar om ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde” att dessa begrepp inte ska tolkas bokstavligt utan bara tillämpas ibland, när det passar. Så kan man förstås resonera, men då faller väl hela poängen med att använda dessa begrepp? Ty anförs de inte som centrala just därför att subjektivitet gällande dödande och annan behandling ska undvikas?

Om du anser att man bör ha rätt att döda i självförsvar om resultatet annars blir att du dör, hur motiverar du den uppfattningen? Särskilt intresserad av ditt svar är jag om du anser att livet är ”okränkbart” och att alla människor har ”lika värde”.

Två män med mustasch

Jag har tidigare påpekat vissa likheter mellan Alexander Bard och Friedrich Nietzsche. Idag kommer Håkan Boström på DN:s ledarsida till samma slutsats:

Bard delar inte bara sin faiblesse för yviga mustascher med den tyske övermänniskofilosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900). Han verkar också dela mycket av dennes värderingar.

I övrigt är artikeln märklig. Dess huvudbudskap är att ”frihetens försvarare” måste ”tro på” någonting. Om Boström med ”tro på” någonting menar att man måste utgå från och verka för vissa värderingar, har han givetvis helt rätt, men vem har hävdat något annat? Vill man försvara frihet gör man med nödvändighet det därför att man anser, eller ”tror”, att frihet är ett värdefullt tillstånd, värt att försvara.

Om Boström däremot menar att dessa värderingar måste vara av ett visst metaetiskt slag, anser jag att han misstar sig. Man kan mycket väl vara nihilist och förneka existensen av såväl objektiv moral som ”mänskliga” rättigheteroch försvara frihet. Man kan också, med nihilistiska utgångspunkter, förstås försvara ofrihet. Men det kan man även göra med icke-nihilistiska utgångspunkter.

För ett utvecklat resonemang om detta, se gärna min artikel ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”

Singapore går före i organfrågan

I Singapore drabbas ca 1 000 personer per år av njursvikt. Blott 50 av dessa får motta en ny njure via organdonation. Resterande 95 procent får fortsätta lida, dessutom till höga sjukvårdkostnader (en genomsnittlig dialyspatient kostar ca 355 000 kr per år). För att råda bot på problemet, och för att minska svarthandel, introduceras snart monetär ersättning för organdonation i Singapore. (Ett sådant system finns idag i Iran.) En övre ersättningsgräns på ca 275 000 kr väntas. Enligt ekonomisk analys kan detta komma att eliminera bristen på organ. När följer Sverige efter?

Du som kan tänka dig att donera dina organ, glöm inte att ange att du är villig att göra det.

Igår fick min pappa besked att han måste påbörja dialys. Liksom tidigare min farmor och farbror. Även jag och min syster har samma njursjukdom. Bara som en förklaring till mitt engagemang.

Tips: Marginal Revolution

Barn som räddar liv

babyEn gripande historia om en familjs lidande och hopp återfinns i DN idag. Lille Felix är svårt sjuk:

Enda sättet att rädda honom är genom transplantation av blodstamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp – och denna måste ske innan sjukdomen brutit ut. Med lagen som trädde i kraft den 1 juli 2006 är detta möjligt eftersom den tillåter gentest av provrörsbefruktade embryon för sjukdomsanlag och vävnadstyp vilket i sin tur möjliggör transplantation.

Här förklaras metoden (som kallas PGD/HLA) på ett enkelt sätt. Jag finner det utmärkt att den numera tillåts i Sverige. Men kristna motarbetar den, inspirerade av en destruktiv etik. Kritiken handlar främst om att flera embryon tas fram och att de som inte har exakt samma vävnadstyp kasseras. Frågan är varför det ska anses fel att kassera embryon rent allmänt och särskilt i fall där detta kan leda till att ett litet barns liv kan räddas. Felix föräldrar har enligt min uppfattning i grunden helt rätt:

Etiska föreställningar ska väl inte få styra ett barns rätt till liv?

Skilsmässor i kristna led

Kristen äktenskapsetik är mycket strikt. De kristna makarna Linda och Benjamin tar den, trots problem, på allvar:

”We’re afraid that if we get a divorce, He’ll never forgive us,” said Benjamin, 37, who admitted that he and Linda had recently started arguing in their car with the radio on so that God wouldn’t hear them. 

Andra kristna är inte lika noga med att följa de bibliska moralreglerna — inte ens de som kallar sig bibeltroende:

[F]undamentalists are as likely to get divorced as the rest of the population.

Trots en högstämd retorik i den offentliga debatten, t.ex. när det gäller könsneutrala äktenskap och bioetik, går det tydligen bra för kristna att välja och vraka bland gamla regler när de själva är berörda. Då inger Linda och Benjamin mer respekt. De följer förvisso en absurd regel, men de hycklar i alla fall inte.

Se de tidigare inläggen ”Runar bryter mot bibeln” och ”Ska skilsmässa tillåtas?”

Kristendomens konstruktion av fri vilja

nietzsche2I Götzendämmerung skriver Friedrich Nietzsche:

Today we no longer have any tolerance for the idea of ”free will”: we see it only too clearly for what it really is — the foulest of all theological fictions, intended to make mankind ”responsible” in a religious sense — that is, dependent upon priests. … And there is in our eyes no more radical opposition than that of the theologians, who continue to infect the innocence of becoming by means of the concepts of a ”moral world-order,” ”guilt,” and ”punishment.” Christianity is religion for the executioner.

Ja, utan fiktionen om fri vilja krackelerar den kristna religionen. Utan fri vilja ingen skuld; utan skuld inget helvetesstraff; utan helvetesstraff inget behov av fräslning och Jesus som offerlamm. Dags för dekonstruktion! Och varför inte börja på julafton?

Se de tidigare inläggen ”Människan har inget ansvar” och ”Kan hämndbegäret inte tämjas?” samt “Det förkastliga begreppet synd”, “Ayn Rand om arvssynden”, “Barndopets hemska grund” och “Jesus är en domare”.

Nytta av mörka handlingar

Filosofen Iain Law tar upp en stark invändning mot utilitarismen i ”Evil Pleasure Is Good For You!”, nämligen att även sådan nytta som följer av vad som skulle kunna kallas onda handlingar — t.ex. handlingar som skadar andra — måste tas med i nyttokalkylen. Argumentet är inte att utilitarismen i allmänhet hamnar fel när det gäller att fördöma sadistiska handlingar, ty i regel torde utilitarister finna att de negativa konsekvenserna överväger de positiva. Argumentet är att det är problematiskt att överhuvudtaget beakta nytta som följer av onda handlingar. Som Law uttrycker det:

For a utilitarian who makes the argument above, the wrongness of a sadistic act inheres in the balance of harm over benefit to all subjects. That there is such a balance is established by placing the well-being produced and lost by the act onto the utilitarian scales. Onto the negative side go the pain suffered by the victim, and the subsequent pain suffered by the sadist. Onto the positive side goes the sadist’s pleasure. This remains true even if we accept that all sadists in the end do themselves more harm than good. This is the truly objectionable feature. It is merely brought out by the observation that were the sadist’s pleasure a little greater, or their subsequent guilt a little less; the act would be that much closer to being permissible according to utilitarianism.

Fyra små frågor i anledning av detta:

  1. Är detta utilitarismens svagaste punkt?
  2. Kan inte utilitarismen hantera problemet ”internt”, inte genom att diskvalificera vissa grunder för nytta tout court utan genom ett slags regelutilitarism som ”allt beaktat” — vilket bör inkludera människors moraliska intuitioner och deras reaktion på ett moraliskt system som inte beaktar dessa —finner det ge högre nytta att diskvalificera vissa grunder för nytta? Kan man tänka sig införda rättigheter som, på det hela taget, gör större nytta än ett system utan sådana rättigheter?
  3. Kan man tänka i termer av negativa externaliteter och se ett system som inte minimerar dessa som ineffektivt? Kan detta utgöra grund för att avvisa eller problematisera handlingar som sänker andras nytta?
  4. Är det ett problem för argumentationen att den tycks förutsätta att onda handlingar är definierade före den nyttokalkyl som är tänkt att fastlå ett moraliskt omdöme och utan vilken ett moraliskt omdöme inte kan fastslås (enligt utilitarismen)?

Lite att tänka på så här inför jul.

Det rör på sig i dödshjälpsfrågan

Den religiösa dogmen om livets absoluta helighet, från befruktningsögonblicket till den ”naturliga” döden, ifrågasätts av allt fler. Så här skriver SvD-medarbetaren Cordelia Edvardsson:

Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka för­vägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse.

Tillåt medel som hjälper oss att tänka

Jag har tidigare talat mig varm för att tillåta, och kanske även uppmuntra, intellektuell dopning. Utan att förneka vissa risker och problem, argumenterar ett antal forskare, detaljerat och balanserat, för samma sak i Nature:

Like all new technologies, cognitive enhancement can be used well or poorly. We should welcome new methods of improving our brain function. In a world in which human workspans and lifespans are increasing, cognitive enhancement tools — including the pharmacological — will be increasingly useful for improved quality of life and extended work productivity, as well as to stave off normal and pathological age-related cognitive declines. Safe and effective cognitive enhancers will benefit both the individual and society.

Moralen och djuren

charles_darwin_1881Professor Peter Singer talar ibland om ”expanding circles of compassion”: att de som omfattas av vår omsorg blir fler och fler över tid. Charles Darwin gav uttryck för en liknande, naturalistisk förståelse, och precis som Singer menade han att människor kommer att bry sig om och i sin moralsyn inkludera andra djur än sig själva:

[T]he social instincts which no doubt were acquired by man, as by the lower animals, for the good of the community, will from the first have given to him some wish to aid his fellows, and some feeling of sympathy. Such impulses will have served him at a very early period as a rude rule of right and wrong. But as man gradually advanced in intellectual power and was enabled to trace the more remote consequences of his actions; as he acquired sufficient knowledge to reject baneful customs and superstitions; as he regarded more and more not only the welfare but the happiness of his fellow-men; as from habit, following on beneficial experience, instruction, and example, his sympathies became more tender and widely diffused, so as to extend to the men of all races, to the imbecile, the maimed, and other useless members of society, and finally to the lower animals, – so would the standard of his morality rise higher and higher.*

_________________

*Darwin, Charles, (1871). The Descent of Man, and Selection in Relation to Sex. London: John Murray: 103.
Se även de tidigare inläggen ”Gränsen för omtanke”, ”Varifrån kommer moral?” och ”Djurens lycka”.

Rika möter fattiga

En riktigt intressant ny experimentell studie, ”Rich Meet Poor — An International Fairness Experiment”, undersöker vad som bestämmer rikas gåvor till fattiga. Det visar sig att det främst avgörs av två faktorer — rikas rättvisesyn (att de anser att de har förtjänat att behålla det mesta av sina tillgångar) och deras bedömning av behoven:

First, we find that entitlements considerations are crucial in explaining the distributive behavior of rich participants in the experiment. On average, the rich participants kept 68.1 percent of the total income for themselves when they met poor participants, and, based on the estimation of a choice model, we show that much of this appears to have been motivated by entitlements considerations. Moreover, entitlements considerations are also essential in explaining the pattern of transfers from rich to poor; namely, on average, rich participants transfered much more income to the productive poor than to the unproductive poor. Second, needs considerations matter. When we remove the needs motive from the estimated choice model, the predicted amount transferred from the rich to the poor decreases by a third.

Det första resultatet knyter an till tidigare forskning som visar att uppfattningar om rättvisa ofta beaktar hur utfall uppkommer och inte bara utfallens fördelning. Glädjande nog visar experimentet att de rika är moraliska kosmopoliter, dvs. de gynnar inte sina egna landsmän bara för att dessa råkar komma från samma land. De är med andra ord inte välfärdsnationalister. Till dessa beaktanden kan man tänka sig att rika finner de kanaler genom vilka gåvor överförs ineffektiva, men det är inte något som detta experiment studerar.

Media: DN, Aftonbladet

Att dö för andras skull

Ibland hävdas det att en rätt att få hjälp att dö leder till att personer som egentligen inte vill dö kommer att begära sådan hjälp. Som i SvD idag:

Den krypande känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord. …  Och vi har båda erfarenheter av personer i den trängre vänkretsen som till nära och kära i skymundan, efter olyckan, fällt kommentarer som ”det hade varit bättre om han fått dö”.

Själv tror jag att en sådan effekt är extremt osannolik, särskilt om man beaktar det noggranna regelverk som omger system med hjälp att dö i t.ex. Nederländerna och Oregon och särskilt om man beaktar att en tanke om ”det hade varit bättre om han fått dö” är mycket långt ifrån aktiva övertalningsförsök som syftar till att förmå någon att begära hjälp att begå självmord. Jag skulle tro att ytterst få, om ens några, skulle ta upp en sådan diskussion med en svårt sjuk nära anhörig, än mindre på ett så insisterande sätt att den svårt sjuke låter sig övertalas.

Men antag att en och annan person i ett system med rätt att få hjälp att dö låter sig övertalas, att begäran att få hjälp att dö av läkarna uppfattas som frivillig och att denna hjälp därför ges. Är detta ett allvarligt problem? Inte nödvändigtvis. Ty om någon begär att få hjälp att dö som ett resultat av påtryckningar, är det orimligt att se detta som en genuin preferens? Allt beaktat vill personen trots allt dö. Han behöver inte lyda andra, och väljer han att göra det kan man undra varför inte det ska ses som ett frivilligt och därmed giltigt val. (Är inte denna tolkning av begreppet frivillighet influerad av existentialismen?)

I vilket fall ser jag sannolikheten för att personer får hjälp att dö pga. påtryckningar som minimal, varför även personer som starkt ogillar dödshjälp på den grunden borde kunna acceptera ett system med dödshjälp, av nederländsk eller oregonsk typ.

Media: DN, SvD1, SvD2, SvD3, Dagen1, Dagen2

Tiina lägger in sitt veto

tiina1

Professor Tiina Rosenberg (från DiEGO nr 9/2008, s 65):

Om tre av fyra medarbetare sa ja till att gå ut och jaga smådjur med jaktgevär på kickoffen, skulle du lägga in ditt veto då?
Ja under inga omständigheter att det skulle kunna ske! Det är oetiskt att ägna sig åt jakt som ett nöje för storstadsmänniskor.

Se mitt tidigare inlägg ”Den barbariska älgjakten”.

Mammor som dödar nyfödda barn

pinkerDet är tydligen inte helt ovanligt med mödrar som dödar sina barn samma dag som de föds. Professor Steven Pinker menar att detta beteende har evolutionära rötter:

Martin Daly and Margo Wilson, both psychologists, argue that a capacity for neonaticide is built into the biological design of our parental emotions. Mammals are extreme among animals in the amount of time, energy and food they invest in their young, and humans are extreme among mammals. Parental investment is a limited resource, and mammalian mothers must ”decide” whether to allot it to their newborn or to their current and future offspring. If a newborn is sickly, or if its survival is not promising, they may cut their losses and favor the healthiest in the litter or try again later on.

En intressant sak är att varken juridik eller moral i regel ser dessa dåd som grund för hårda straff och fördömanden. Som om de flesta anser att det inte är lika allvarligt att döda ett nyfött barn som ett äldre barn eller en vuxen:

Prosecutors sometimes don’t prosecute; juries rarely convict; those found guilty almost never go to jail. Barbara Kirwin, a forensic psychologist, reports that in nearly 300 cases of women charged with neonaticide in the United States and Britain, no woman spent more than a night in jail. In Europe, the laws of several countries prescribed less-severe penalties for neonaticide than for adult homicides.

Är det inte så att de flesta människors moraliska intuitioner är sådana, att de ser visst dödande som mindre allvarligt än annat? Väldigt få ser det som fel att döda embryon; få ser det som fel att döda foster; och vissa ser det inte ens som fel att döda nyfödda.* I alla fall inte som lika fel som att döda äldre barn eller vuxna, vilket återspeglar sig i ovan nämnda rättspraxis.

________________________

*Två exempel: professor Peter Singer (se avsnittet ”Justifying Infanticide and Non-Voluntary Euthanasia” i detta utdrag ur Practical Ethics) och professor Michael Tooley i Abortion and Infanticide.

Konsekvensetiskt credo

Ludwig von Mises hade rätt:

In fact, however, there is nothing good or bad in and of itself. Human actions become good or bad only through the end that they serve and the consequences they entail.

Obefogad religiös alarmism

Frågan om dödshjälp fortsätter att engagera. Nu rycker den katolske prelaten Erwin Bischofberger ut och försvarar sin kyrkas dogmatiska inställning:

Att tillåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och på ett upplyst och individcentrerat samhälle. Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande.

Två grundfrågor infinner sig:

  1. Antag att det inte blir något ”opportunistiskt fält” och inget sluttande plan, dvs. att de som vill under vissa specifika villkor ska kunna få hjälp att dö och inget mer än det. Skulle Bischofberger då motsätta sig frivillig dödshjälp? Svaret är ja. Katolska kyrkans katekes är glasklar: ingen får ta liv utom Jahve. Inte heller självmord under svårt lidande accepteras, på principiella grunder. Individers autonoma val i fråga om dödshjälp kan aldrig respekteras av en katolik. Därför kan talet om ett sluttande plan främst ses som ett taktiskt drag för att försöka intimidera människor att säga nej till frivillig dödshjälp.
  2. Talar något för att det blir ett ”opportunistiskt fält” och ett sluttande plan, så att människor dödas mot sin vilja? Nej, det finns inget som tyder på det. Dels förekommer ofrivilligt dödande även i system som förbjuder frivillig dödshjälp*; dels omges systemen i Nederländerna och Oregon med ett noggrant regelverk, som fungerar bra.**

Regelverket i Oregon är precis som i Nederländerna noggrant preciserat, och det är värt att påminna sig om det när Bischofberger et al. sprider ohederlig alarmism. I Oregon är assisterat självmord tillåtet, inget annat, utifrån detta regelverk:

(1) An adult who is capable, is a resident of Oregon, and has been determined by the attending physician and consulting physician to be suffering from a terminal disease, and who has voluntarily expressed his or her wish to die, may make a written request for medication for the purpose of ending his or her life in a humane and dignified manner in accordance with ORS 127.800 to 127.897.

(2) No person shall qualify under the provisions of ORS 127.800 to 127.897 solely because of age or disability. [1995 c.3 s.2.01; 1999 c.423 s.2]

Statens medicinsk-etiska råd gör helt rätt som öppnar för en möjlighet att under dylika former bistå människor som, trots palliativ vård, faktiskt vill dö. Försöken att hindra utvecklingen är förkastliga, vilket Gombrowicz klargör tydligast av alla.

Media: SvD1, SvD2, DN, Dagen

_______________________
*Så här skriver professor Peter Singer:

Somerville cites no evidence to support the conclusion that, judged by the criteria used in the Dutch studies, doctors end the lives of more nonconsenting patients in the Netherlands than in any other country where euthanasia is illegal. Indeed, there is considerable evidence from several studies, including one that I carried out with colleagues in Australia, to suggest exactly the opposite: where voluntary euthanasia cannot be discussed openly, doctors end the lives of more patients without obtaining the informed and considered consent of the patient. [1] [2]

Notes
1 Kuhse H, Singer P, Baume P, Clark M, Rickard M. End-of-life decisions in Australian medical practice. Med J Aust, 1997;166(4):191-6.
2 Deliens L, Mortier F, Bilsen J, Cosyns M, Vander Stichele R, Vanoverloop J, et al. End-of-life decisions in medical practice in Flanders, Belgium: a nationwide survey. Lancet, 2000;356 (9244): 1806-11.

**Se det tidigare inlägget ”Dödshjälp i Nederländerna”, med länk till en utvärdering av forskare.

Det obehagliga begreppet synd

Lord Russell, i Unpopular Essays, om en etik som inte utgår från människors välmående utan från dogmatiska regler:

The whole conception of ‘sin’ is one I find very puzzling, doubtless owing to my sinful nature. If ‘sin’ consisted in causing needless suffering, I could understand, but on the contrary, sin often consists in avoiding needless suffering. Some years ago, in the English House of Lords, a bill was introduced to legalize euthanasia in cases of painful and incurable disease. The patient’s consent was to be necessary, as well as several medical certificates. To me, in my simplicity, it would seem natural to require the patient’s consent, but the late Archbishop of Canterbury, the English official expert on sin, explained the erroneousness of such a view. The patient’s consent turns euthanasia into suicide, and suicide is sin. Their Lordships listened to the voice of authority and rejected the bill. Consequently, to please the Archbishop — and his God, if he reports truly victims of cancer still have to endure months of wholly useless agony, unless their doctors or nurses are sufficiently humane to risk a charge of murder. I find difficulty in the conception of a God who gets pleasure from contemplating such tortures; and if there were a God capable of such wanton cruelty, I should certainly not think Him worthy of worship. But that only proves how sunk I am in moral depravity.

Se tidigare inlägg: ”Det förkastliga begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden”, ”Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”

Dödshjälp i Nederländerna

Frivillig dödshjälp ”legaliserades” i Nederländerna 2002. Hur har systemet fungerat sedan dess? Till att börja med är det viktigt att klargöra att systemet ställer upp stringenta krav för att dödshjälp ska få ges:

When dealing with a patient’s request for euthanasia, doctors must observe the following due care criteria. They must:
• be satisfied that the patient’s request is voluntary and well-considered;
• be satisfied that the patient’s suffering is unbearable and that there is no prospect of improvement;
• inform the patient of his or her situation and further prognosis;
• discuss the situation with the patient and come to the joint conclusion that there is no other reasonable solution;
• consult at least one other physician with no connection to the case, who must then see the patient and state in writing that the attending physician has satisfied the due care criteria listed in the four points above;
• exercise due medical care and attention in terminating the patient’s life or assisting in his/her suicide.

Man kan också notera följande:

Two thirds of the requests for euthanasia that are put to doctors are refused. Treatment frequently provides relief, while some patients enter the terminal stage of their illness before a decision has been reached.

Dvs. bilden av att något slags ”automatisk” självmordsfabriksverksamhet, eller att något slags ”vilda västern” i dödande, har införts är helt felaktig. Läkare prövar fall i enlighet med lagstiftningen och bistår med dödshjälp när de stringenta villkoren är uppfyllda, till de patienter som efter alla andra utvägar är prövade verkligen vill dö. Grundfrågan rör denna värdering: Ska patienters önskemål i just sådana situationer, där alla villkor ovan är uppfyllda, respekteras eller inte?

En av forskare genomförd utvärdering av hur lagen har fungerat kommer fram till denna slutsats:

All things considered, the above gives a positive picture: the law has achieved its objectives well, generally speaking. The frequency of euthanasia and assistance in suicide has decreased and the percentage of cases reported has increased; there does not seem to be any question of a slippery slope with regard to life termination, either with or without the request of the patient. Therefore, there is very little incentive for actual substantial law or policy amendments.

Det kanske är på sin plats att dödshjälpsmotståndarna tonar ned sin inflaterade retorik, som insinuerar att dödandet kommer att tillämpas utan noggrann urskiljning och sprida sig som en löpeld? Det konstruktiva är istället att, likt de nederländska forskarna bakom utvärderingen, fundera på ytterligare sätt att förbättra ett i grunden humant och värdighetsbejakande system. Med den utgångspunkten bör ett liknande system införas i Sverige, i enlighet med ett förslag från Statens medicinsk-etiska råd.

Bloggkommentar: Jakob Heidbrink
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, SvD1, SvD2, DN

Liv till varje pris

arboreliusAnders Arborelius, katolsk biskop, motsätter sig inte oväntat de möjligheter till dödshjälp som Statens medicinsk-etiska råd har diskuterat:

Vi har vårt fulla människovärde i oss själva, i kraft av att vi är människor, och detta människovärde får aldrig tummas på.

Det mystiska begreppet ”människovärde” används här i ett försök att fastslå den dogmatiska slutsatsen. Varför inte tala klarspråk istället? Katolska kyrkan struntar i vad människor själva vill. Livets kvantitet står i centrum, inte livets kvalitet — detta utmärker kristen bioetik. Om någon anser att livets kvalitet är så låg, även med all den hjälp sjukvården kan ge, att döden är att föredra framför ett fortsatt lidande, vill biskopen fortsatt förvägra den personen möjligheten att få hjälp att dö. Osmakligt och människoovärdigt, vilket mer effektivt än av någon annan klargörs av Gombrowicz.

Kan olika individers nytta jämföras?

Professor Binmore

Professor Binmore

En underliggande premiss i den populära lyckoforskningen är att lycka kan jämföras människor emellan. Många ifrågasätter om detta är möjligt. Om så inte är fallet blir det t.ex. svårt att försvara utilitarismen. Ken Binmore analyserar denna fråga med sedvanlig skärpa i ”Interpersonal Comparisons of Utility”. Vad kommer han fram till?

Its aim has been to clarify how utility is understood by modern economists and to explain why the widespread claims that such a view of utility is incompatible with making interpersonal comparisons is mistaken.

Med grund i Hume, Harsanyi och Binmores eget arbete tar analysen sin utgångspunkt i att människor har evolutionärt framvuxna empatiska preferenser, som gör det möjligt att sätta sig in i andras preferenser:

The point here is that social evolution will tend to favor the survival of whatever empathetic preferences promote the social success of those that hold them at the expense of those that do not. In the medium run, an equilibrium in empathetic preferences will be achieved. In my books, I argue that, in such an empathetic equilibrium, everybody will have the same empathetic preferences and hence we will all share a common standard for making interpersonal comparisons of utility—as Harsanyi and Rawls suggest is actually true for our society.

Det finns alltså goda teoretiska skäl att förvänta sig att våra nyttor är jämförbara. Frågan är om skeptikerna låter sig övertygas — måhända ifrågasätter de om den empatiska jämvikten existerar i den empiriska verkligheten.

I vilket fall är Binmores uppsats en fröjd att läsa, inte bara för den som intresserar sig för nyttojämförelser utan också, skulle jag tro, för den som inte helt har kläm på modern nationalekonomisk nyttoteori. I uppsatsen ges en föredömligt koncis och klar introduktion. Ta bara ett sådant här klargörande:

When using a revealed preference theory, one must beware of the causal utility fallacy, which says that decision-makers choose a over b because the utility of a exceeds that of b. Modern utility theory does not allow such a conclusion. In the psychological theory of Bentham and Mill, one may certainly argue that a person’s choice of a over b is caused by the utility of a exceeding that of b. But in modern utility theory, the implication goes the other way. It is because the preference a ≻ b has been revealed that we choose a utility function satisfying u(a) > u(b).

Påvens frånstötande moral

pavenPåven visar ännu en gång vad det är för moral han företräder:

Any logic of buying and selling of organs … is morally unacceptable.

Medan religionen blockerar förslag som kan lindra lidande, kommer national-
ekonomer som Gary Becker och Julio Jorge Elías (preliminär gratisversion här) med konkreta lösningar. Vilken tur att inte alla i denna värld styrs av kristen etik, som Bertrand Russell i “Education and the Modern World” karakteriserar så här:

The fundamental defect of Christian ethics consists in the fact that it labels certain classes of acts ”sins” and others ”virtue” on grounds that have nothing to do with their social consequences.

Uppdatering: I Singapore lyssnar de inte på påven.

Hjälp att dö bör tillåtas

Statens medicinsk-etiska råd rör sig i rätt riktning i fråga om möjligheten att få hjälp att dö:

Arbetsgruppen uppmärksammar också en grupp obotliga sjukdomar, som ofta upptäcks en längre tid innan de leder till döden och som utvecklas med allt svårare fysiska och ibland mentala symptom fram till dess patienten avlider. Arbetsgruppen menar att i dessa mycket speciella fall bör den patientansvariga läkaren på patientens begäran ha rätt att skriva ut läkemedel i sådan dos att patienten ges möjlighet att själv avsluta sitt liv.

Vissa i rådet vill även tillåta läkare att utöva aktiv dödshjälp:

Vid Rådets diskussioner kring aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut … framförde flera ledamöter och sakkunniga i Rådet stöd för en sådan möjlighet i mycket speciella situationer, såsom (i) när en beslutskompetent patient inte själv kan utföra en åtgärd … men i övrigt uppfyller alla kriterier eller (ii) när ett spädbarn lider av en mycket smärtsam, obotlig och dödlig sjukdom.

Detta är förslag som jag hälsar med tillfredsställelse, även om jag är för betydligt liberalare förslag än så.* Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

________________________

*Se tidigare inlägg: Liv och död, Döden kan befria, Ja till eutanasi, Legalisera aktiv dödshjälp, Dödshjälp och Göran Persson, Rationell syn på självmord, Den irrationella döden, Dödshjälp när så önskas och Friheten att dö.

Media: DN, Dagen1, Dagen2

Experiment om moral

Inte bara i nationalekonomin utan också i filosofin har den experimentella metoden kommit att användas allt mer — som i två färska studier av hur studenter resonerar om moral. Mer specifikt: Anser de att moraliska uppfattningar kan vara sanna eller falska eller att de enbart uttrycker en subjektiv åsikt?

Den första studien* finner följande:

Experiment 1 showed that individuals tend to regard ethical statements as clearly more objective than social conventions and tastes, and almost as objective as scientific facts. Yet, there was considerable variation in objectivism, both across different ethical statements, and across individuals.

Den andra studien** finner följande:

In this paper, we try to show that people are not always moral objectivists but can be objectivists about some statements and relativists about others (in other terms, that people are just ”locally” and not ”globally” objectivist), then we discuss the implications of this discovery for the debates about moral objectivism and moral cognitivism. … I think the more interesting empirical results in the paper are the datas showing that the very same variation can be obtained for judgments about disgusting acts. For example, about 30% of our subjects think that it’s objectively disgusting to eat with his bare hands (i.e. 30% think that it is TRUE of FALSE that eating with his hands is disgusting, and not just a question of personal taste) while 80% of the same subjects think it is disgusting to have sex with a dead chicken. In both moral and disgusting cases, the objectivity rate is positively correlated with the gravity of moral transgression / disgust.

Studierna kommer alltså båda fram till att många är lokala moraliska realister, dvs. de anser att vissa moraliska uppfattningar är sanna (eller falska) medan andra enbart anses uttrycka en subjektiv åsikt. Inte direkt en logiskt sammanhållen syn. Jag finner dessa resultat helt i linje med uppfattningen att moraliska uppfattningar baseras i känslor. De moraliska uppfattningar man har starkast känslor för (eller emot) kallar man helt enkelt objektivt sanna (eller falska).

Själv är jag av uppfattningen att moraliska uppfattningar inte kan vara sanna eller falska. Att tro att de kan vara det, vare sig man tror det lokalt eller globalt, är ett misstag.

_________________

*Goodwin, Geoffrey P. och Darley, John M. (2008). ”The Psychology of Meta-Ethics: Exploring Objectivism.” Cognition, 106(3): 1339—1366.
**Cova, Florian och Ravat, Jérôme (2008). ”Sens commun et objectivisme moral: objectivisme ‘global’ our objectivisme local? Une introduction par l’example à la philosophie experimentale.” Klesis, 9: 180—202. Översatt till: ”Common Sense and Moral Objectivism: A Case of Experimental Philosophy.”

Medalj ökar blodgivning

medaljVad som motiverar blodgivare fortsätter att intressera forskare. En tidigare studie indikerar att lotterier kan stimulera blodgivning. En ny studie visar på en liknande effekt av offentligt utdelade medaljer:

Our results indicate that donors significantly increase the frequency of their donations immediately before reaching the thresholds for which the rewards are given, but only if the prizes are publicly announced in the local newspaper and awarded in a public ceremony. … Our findings are consistent with social image concerns being a primary motivator of pro-social behavior, and indicate that symbolic prizes are most effective as motivators when they are awarded publicly.

Att enbart lita till ren altruism leder till blodbrist. Fram för mer kreativa incitamentssystem för att få fram mer av blod- och organdonation!

Inställning till lyckliga

Lyckoforskningen är väldigt populär, och många är de som anser att livets mål och mening, liksom kanske även politikens viktigaste målsättning, är lycka. En lite annorlunda hållning möter man i Richard Wagners starka musikdrama Götterdämmerung, närmare bestämt i akt II, scen 1, där Alberich ger följande råd till sin son Hagen:

Hagen, mein Sohn!
Hasse die Frohen!
sdsdsd
Hagen, my son,
hate the happy!
sds

Känslor som grund för estetik

Professor Prinz

Professor Prinz

Att moral grundas i känslor är, som jag ser det, helt korrekt. Jesse Prinz menar i ”Emotion and Aesthetic Value” att samma sak gäller på estetikens område:

I am interested in what kind of mental state appreciation is. What kind of state are we expressing when we say a work of art is “good”? This question has parallels in other areas of value theory. In ethics, most notably, there has been much attention lavished on the question of what people express when they refer to an action as “morally good.” One popular class of theories, associated with the British moralists and their followers, posits a link between moral valuation and emotion. To call an act morally good is to express an emotion toward that act. I think this approach to morality is right on target (Prinz, 2007). Here I want to argue that an emotional account of aesthetic valuation is equally promising.

Av detta följer bl.a. att vad om utgör ”bra” konst inte är en fråga som kan avgöras objektivt; istället beror det på en subjektiv känslomässig upplevelse. Mycket riktigt skiljer sig uppfattningen om vad som utgör ”bra” konst, både inom ett visst samhälle och mellan olika samhällen.

Får nationalekonomer vara politiska?

Professor Calmfors

Lars Calmfors skriver följande om Finanspolitiska rådet i nya numret av Swedish Economic Policy Review (vol 15, nr 1, s 196):

But the main guarantee for independence is, of course, the loss of reputation that the council members would suffer if we were to be seen to act in a political way — in academic circles that would be absolutely devastating for one’s reputation.

Frågan är vad som menas med ”in a political way”.

För egen del anser jag att en nationalekonom qua nationalekonom inte bör uttala sig normativt. Som samhällsvetenskaplig forskare bör alltså ekonomen begränsa sig till att uttala sig om hur saker förhåller sig, inte om hur saker bör förhålla sig. Däremot kan han resonera i termer av hypotetiska imperativ och klargöra vad som bör göras givet ett visst normativt mål, som han själv inte behöver omfatta. Vetenskapen som sådan kan inte klargöra vad som är önskvärt, och ingen vetenskapsman bör låtsas som om värderingar har vetenskaplig grund. Gör han det faller han rätteligen i aktning hos sina kollegor, vilket, som Calmfors påpekar, utgör en disciplinerande mekanism.

Ta skatter som exempel. En nationalekonom qua nationalekonom bör inte säga att skattetrycket bör ligga på x procent — det innefattar en värdering. En nationalekonom qua nationalekonom bör däremot få säga att givet ett mål om ekonomisk tillväxt på x procent bör skattetrycket, enligt vad tillgänglig forskning visar, ligga på y procent.

Så tycker jag, och jag tror att en nationalekonom som följer denna precisering av vad det innebär att agera, och att inte agera, på ett politiskt sätt inte riskerar att falla i aktning hos sina kollegor i vetenskapssamhället.

Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete

Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.

I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:

In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.

Det bakomliggande resonemanget är rättframt:

Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.

Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.

Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.

Motvilja hindrar marknader

Hur kommer det sig att det är förbjudet i Californien att sälja hästkött för mänsklig konsumtion? Hur kommer det sig att det tidigare var förbjudet att erbjuda lån mot ränta? Och hur kommer det sig att det är förbjudet att sälja och köpa njurar?

Alvin Roths svar, i den stimulerande artikeln ”Repugnance as a Constraint on Markets”, är motvilja. Han menar att människors emotionella avsky mot ett fenomen kan försvåra eller omöjliggöra dess förekomst, och därvidlag liknar motvilja teknologiska hinder. Han beskriver debatten om organhandel så här:

The current situation in the United States involves long wait times for deceased donor kidneys by tens of thousands of patients without a live donor; difficult and costly palliative treatment by dialysis; and thousands of deaths annually while waiting. But opponents of organ sales find the prospect of a market for organs so repugnant as to be worse than the current situation. Proponents of markets are correspondingly frustrated at the failure to adopt what they see as a feasible solution that could be implemented quickly.

Problemet för en rationell diskussion är att motvilja är svår att förstå och att argumentera emot. Tre reflexioner:

  1. Jag har svårt att begripa hur det kommer sig att människor med motvilja vill förhindra andra, som saknar denna motvilja, att agera som de vill. Varifrån kommer denna drivkraft att styra och ställa och lägga sig i?
  2. Det människor känner motvilja mot ändras ofta över tid. Det inger visst hopp i de fall man ogillar en utbredd motvilja.
  3. Kanske kan man, i en aktuell situation, påverka motvilja genom att vädja till känslor i första hand och anföra metodförslag som möter motvilja i andra hand. I fråga om organhandel börjar man då inte med att tala om jämviktspriset på njurmarknaden, utan man börjar, som i citatet ovan, att påpeka att dagens situation orsakar stort lidande och höga kostnader och att det finns lösningar som endast hindras av motvilja. (Man manifesterar här en motvilja mot motviljan, så att säga.)

Jag noterar slutligen återigen hur grym kristen etik är. Roth skriver:

But in an address to transplant surgeons in Rome, John Paul II (2000) warned that “any procedure which tends to commercialize human organs or to consider them as items of exchange or trade must be considered morally unacceptable, because to use the body as an ‘object’ is to violate the dignity of the human person.”

Motvilja förklädd som moral.

Moraliskt ansvar är omöjligt

I uppsatsen ”Ultimate Moral Responsibility Is Impossible: New Insights into the Basic Argument” utvecklar Brian Parks ett argument för varför ingen kan vara genuint moraliskt ansvarig för något, inte ens för de hemskaste handlingar. Hitler var inte moraliskt ansvarig för sina illdåd; inte Stalin heller. (Han bygger vidare på Galen Strawsons arbete på detta område.)

Så här ser argumentet ut:

(i) If individuals can be ultimately responsible for their choices, then, given the facts of human history, there is at least one individual X who is ultimately responsible for some choice C and who, in virtue of having freely chosen C, genuinely deserves some punishment P.
(ii) There is at least one individual Z who does not deserve P.
(iii) If there is at least one individual Z who does not deserve P, then X can only genuinely deserve P if:
a. Z would not have freely chosen C if he had been in the exact same internal and external circumstances as X, and
b. The fact that Z would not have freely chosen C is not entirely a consequence of random, unguided chance.
(iv) The requirements of (iii) cannot be satisfied.
(v) Individuals cannot be ultimately responsible for their choices.

Inte övertygad? Läs gärna uppsatsen och ta del av den mer utvecklade argumentationen.

Organbrist i Svea rike

The Economist tar upp bristen på organ i nästan alla länder och påvisar en lösning:

Gavin Carney, a professor at Australia’s National University Medical Hospital, suggests paying each donor around $47,000. This, he says, would save thousands of Australian lives and billions of dollars in the cost of care for patients, some of whom wait seven years for a kidney. The government “shouldn’t just let people rot on dialysis”, he says.

Jag håller med till fullo (liksom Gary Becker och Julio Jorge Elías; preliminär gratisversion här). Det enda land som tillåter ersättning idag är Iran.

Jag anser i vilket fall att du du genast bör ansluta dig till Donationsregistret. Artikeln påpekar nämligen också att en bred villighet i befolkningen att donera efter dödens inträde lindrar organbristen. T.ex. är organdonationsfrekvensen efter dödsfall (se tabellen) nästan 2,5 gånger så hög i Spanien som i Sverige, även om en viss ökning av donationerna kan noteras även i vårt land. Vi kan göra mycket bättre ifrån oss.

Varför inte låta priserna stiga?

Dr Erlingsson undrar varför det inte fanns taxibilar på plats i samband med Lidingöloppet. En hypotes: pga. den norm som säger att taxiförare inte får ”exploatera” en situation med extrem efterfrågan genom kraftigt höjda priser avstår de från att åka till Lidingö, när de kan få samma taxa inne i stan utan trängsel och hysteri.

Detta leder tankarna till den intressanta frågan hur man ska se på kraftiga prisökningar i extraordinära fall. Tag en naturkatastrof som ett exempel. Är det efter en sådan acceptabelt för en affär att ta kraftigt betalt för de flaskor med vatten och de batterier som finns kvar?

De flesta svarar nog nekande, men professor Don Boudreaux argumenterat kraftfullt för handlarnas moraliska rätt (och skydlighet) att höja priserna (här, här och här). I den senaste texten skriver han:

Fact one: capping the price does not keep the cost of bottled water low. Time spent waiting, time and fuel spent driving to distant towns where supplies are greater, and the anxiety unleashed by the inability to obtain water are all costs. …

Fact two: while a higher market price both prompts consumers voluntarily to economize more diligently on water’s use and increases the quantity of water supplied (by giving incentives to suppliers to bring more water to this market), the queues and empty shelves generated by the price cap force consumers to economize, but do nothing to inspire suppliers to bring more water to market.

Fact three: the economization forced on consumers by price caps is ugly and arbitrary. Those obliged to do without are the unlucky ones who couldn’t get into the queue early enough and who have no political or business connections.

Vad skulle tala emot en större prisflexibilitet av det slag professor Boudreaux förespråkar? Själv har jag svårt att se några tunga sådana argument. Varför ska dr E. behöva stå och vänta i onödan på en taxi? Det innebär ju slöseri med ett för oss alla viktigt humankapital.

Girighet kan vara bra

I finanskrisens spår klagar många, däribland John McCain och Fredrik Reinfeldt, på de finansiella aktörernas girighet. Det kan man göra, och ibland med rätta. Men en viktig insikt är att motiv kan utvärderas på två sätt: dels i sig själva och dels i termer av de konsekvenser de ger upphov till. Vissa menar att girighet i sig alltid bör motverkas, oavsett konsekvenser, eftersom motiv bör vara ädla. Min egen uppfattning är att detta är en förkastlig syn. Det relevanta bedömningskriteriet är istället konsekvenserna. Om och när girighet leder till ett sämre utfall än icke-girighet är icke-girighet att föredra — och vice versa!*

Moralfilosofen Henry Sidgwick uttryckte denna syn väl:

[T]he doctrine that Universal Happiness is the ultimate standard must not be understood to imply that Universal Benevolence is the only right or always best motive of action. For, as we have before observed, it is not necessary that the end which gives the criterion of rightness should always be the end at which we consciously aim: and if experience shows that the general happiness will be more satisfactorily attained if men frequently act from other motives than pure universal philanthropy, it is obvious that these other motives are reasonably to be preferred on Utilitarian principles.**

______________________

*Adam Smith ger i The Wealth of Nations ett exempel på hur girighet kan gynna andra:

It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker, that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages.

Se också ett tidigare inlägg om den giriga läkemedelsindustrin.
**Sidgwick, Henry (1907). The Methods of Ethics. London: Macmillan: 413.

Omskärelse och hiv

Omskärelse tycks minska risken för att bli hiv-smittad om man är heterosexuell. En ny metastudie, publicerad i The Journal of the American Medical Association (nyhetsartiklar här och här), finner emellertid att det inte finns belägg för en sådan effekt bland män som har sex med män (MSM):

Pooled analyses of available observational studies of MSM revealed insufficient evidence that male circumcision protects against HIV infection or other STIs.

Anledningen att acceptera manlig omskärelse på småbarn har blivit ytterligare försvagad.

Tips om studien i den första länken: Mikael Elinder.