Jag tänker ibland på mig själv som fiktionalist. Dvs. jag säger och skriver inte alltid det jag innerst inne tror är sant, och jag förespråkar inte att alla alltid ska få reda på sanningen om saker och ting. Liknande tankar återfann jag i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas!

”Du skall icke fråga!” Och jag tyckte mig i denna mystiska tonserie och dessa fyra ord läsa en plötslig uppenbarelse av en urgammal och hemlig visdom. ”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen; då går du själv till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själv. ”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det är för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök inte att rensa bort lögnen ur din själ, det följer så mycket med som du inte har tänkt på, du tappar bort dig själv och allt som är dig kärt. ”Du skall icke fråga!”

Eller tag denna tanke av Doktor Glas:

Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den.

Själv är jag, influerad som jag är av Ayer, inte bunden. Är det bra att andra är det?