En grundläggande del i mycket liberalt tänkande (t.ex. som det tar sig uttryck i the rule of law) är att regler i ”den stora världen” (för att använda Hans L. Zetterbergs begrepp) ska vara generella. Om en regel begränsar dig ska den också begränsa mig, och vice versa. Detta sätt att tänka kan även sätta sitt avtryck i ”den lilla världen”.

Detta slog mig då jag häromdagen lyssnade på ett avsnitt av Savage Lovecast (min favoritpodcast med råd om sex och samlevnad). Dan Savage fick (22.45 in i avsnittet) en fråga från en man som lever i en typ av öppet förhållande med en kvinna. Han undrade om det skulle vara i sin ordning att tillämpa olika regler för detta öppna förhållande, så att kvinnan tillåter mannen att träffa andra kvinnor på egen hand, medan han inte tillåter kvinnan att träffa andra män på egen hand (utan enbart i hans närvaro).

Min första tanke var att detta skulle vara i sin ordning om båda är överens om det. Utgångspunkten är att människors preferenser kan se olika ut, och det som bör eftersträvas är något slags maximal gemensam preferenstillfredsställelse i en relation. Om båda får tillfredsställelse av att mannen träffar andra kvinnor på egen hand, och om ingen får tillfredsställelse (och någon kanske otillfredsställelse) av att kvinnan träffar andra män på egen hand, är det i sin ordning att ha en regel som fastslår denna beteendeasymmetri.

Min andra tanke var dock att detta är ett konstigt sätt att tänka på regler, eftersom regeln i det här fallet är helt överflödig (den binder inte). Det asymmetriska beteendet har sin grund i asymmetriska preferenser och kan därför upprätthållas utan någon regel. En meningsfull regel sätter stopp för ett beteende för vilken någon har en preferens, och något sådant beteende föreligger inte här.

Antag istället att kvinnan faktiskt har en preferens för att också för egen del träffa andra män utan att hennes man är närvarande – hur skulle då en regel som förbjöd henne att göra detta (utan att lägga motsvarande restriktion på mannen) utvärderas? I detta fall skulle en regel vara meningsfull, i betydelsen att den binder, men det är oklart om den samlade preferenstillfredsställelsen i relationen påverkas till det bättre av den. Mannens tillfredsställelse torde bli större men kvinnans mindre jämfört med en ordning utan denna regel. Kvinnan skulle dock ändå kunna acceptera regeln – och då är vi tillbaka i min första tanke ovan – om alternativet (t.ex. att relationen, som av andra skäl anses mycket tillfredsställande, inte kan vidmakthållas regeln förutan) anses sämre. I så fall föreligger en situation där båda är överens om regeln, och den bör anses vara i sin ordning.*

I den stora världen är det dock alltför komplicerat att kunna utföra denna typ av aggregerad preferenstillfredsställelsekalkyl, både pga. kunskaps- och pga. incitamentsproblem, varför den liberala idén om generalitet nog kan anses vara approximativt välfärdsmaximerande på den nivån.

Innehållet i detta blogginlägg anknyter i viss mån till en artikel jag har skrivit om Hayeks kritik av Keynes immoralism.

____________________________
*_{Man skulle alltså kunna tänka sig att mannens ”välfärdsvinst” av regeln som sådan är mindre än kvinnans ”välfärdsförlust” av densamma, även om kvinnan accepterar den, vilket kan innebära lägre samlad preferenstillfredsställelse. Men om man, vilket jag föreslår, vidgar analysen att att regelns vara eller icke vara ger upphov till vidare konsekvenser (som t.ex. rör relationens överlevnad) skulle kvinnans acceptans ändå kunna vara kopplad till högsta möjliga preferenstillfredsställelse, givet de samlade preferenserna som de ser ut.}