Idag har jag läst två personer som bryter mot ett tabu. De välkomnar, eller beklagar i vilket fall inte, dödsfall. Det rör sig om:

• C.L.K. Aqurette, med anledning av att Polens president har omkommit.
• Jens Jonsson, med anledning av att en drogliberal konspirationsteoretiker har dött.

Dessutom har jag just sett en dokumentär om makarna Ceauşescus sista dag i livet. Allt detta har fått mig att undra: När, om någonsin, kan det anses acceptabelt att glädja sig åt någon annan persons död?