En av årets Ekonomipristagare, William Nordhaus, har med stor framgång introducerat en miljöekonomisk analysapparat, som inte minst har bidragit till systematiska studier av hur miljöproblem kan hanteras med ekonomiska styrmedel. Nu möter han kritik på en specifik punkt: Han väljer enligt många i sina modeller en alltför hög diskonteringsränta, som anses ge för små insatser för att bekämpa klimatförändringar. Nutiden värderas för högt i förhållande till framtiden av Nordhaus, anser kritikerna.

Man kan förstås diskutera diskonteringsräntan, men man bör inse att den nivå man förespråkar baseras på ett normativt val. Därför är denna rubrik i DN missvisande: ”Så räknar årets ekonomipristagare fel på klimatet”. Det finns inget rätt och fel gällande valet av diskonteringsränta – valet speglar en subjektiv attityd, som i sig inte har ett sanningsvärde. Därför är det enligt min mening orimligt att kritisera Nordhaus som prismottagare därför att han förespråkar en relativt hög diskonteringsränta. Hans vetenskapliga gärning har inte med detta att göra. Man kan däremot kritisera honom som klimatdebattör, om man råkar ha en annan uppfattning i diskonteringsfrågan.

Läs mer

• Jesper Roine: ”Nordhaus förtjänar självklart priset” och ”Kritiken mot ekonomipriset gör klimatskeptikerna nöjda”.
• John Hassler, Per Krusell, Torsten Persson och Per Strömberg: ”2018 års Ekonomipris till William Nordhaus och Paul Romer”.
• Olle Häggström: ”Nu reder vi ute det här med Nordhaus och diskonteringsräntan” (notera John Hassler i kommentarsfältet).