Kärleksdrycker har vi hört talas om (i operans värld t.ex. i Tristan und Isolde samt i L’elisir d’amore). Kärlekspiller är en mer modern variant, och i ”Parental Love Pills: Some Ethical Considerations” analyseras om piller som ger upphov till föräldrakärlek gentemot barn är etiskt acceptabla. Den främsta oron tycks vara att sådan kärlek inte skulle vara autentisk och, därför, mindre bra eller inte bra alls för barnen. Som soma-entusiast har jag svårt att förstå denna typ av invändning, av två skäl. Dels kan en förälder vilja älska ett barn utan att kunna det, och om ett piller kan orsaka den kärlek som eftersträvas tycks det mig som om kärleken emanerar från en autentisk vilja till omsorg om barnet. Att själva känslans praktiska uppkomst sker på kemisk väg ser jag som irrelevant. Dels är min egen syn att autenticitet i sig är ointressant som etiskt kriterium. Om utfallet blir bra spelar själva motivationen bakom det ingen roll. Jag delar av dessa huvudsakliga skäl slutsatsen i uppsatsen:

In this paper, I argued that pharmacologically-induced parental love can satisfy reasonable conditions of authenticity. I also explained why someone might want to take such a pill, and I claimed that inducing parental love pharmacologically need not promote narcissism or result in self-instrumentalization, although I recognize that these are significant concerns.

Fram för kärlekspillren!