Niclas Berggren 7:29 den 8 August 2009

Skönmålning av värnplikt

Det är bara ett litet problem med Thomas Gürs vurmande för allmän värnplikt. Han glömmer att nämna två av dess stora nackdelar:

Värnplikt utgör slöseri med mänskliga resurser och inverkar menligt på välståndsutvecklingen. Se mer här.
Värnplikt utgör ett frihetsingrepp i unga människors liv som för en liberal borde te sig mycket stötande. Se mer här.

Han må dock ha rätt i att det kan visa sig svårt att återinföra värnplikten. Så bra!

swingthatcat 7:51 den 8 augusti 2009

Jag instämmer i hans avslutning:
”Tanken att svenska regeringar i framtiden, inför en negativ säkerhetspolitisk utveckling, utan turer av vånda och efter rejäl tidsfördröjning, skulle återinföra allmän värnplikt och våga riskera att anklagas för att ytterligare försämra utsikterna för fred – kallas för ”krigshetsare” – är i bästa fall naiv.”

Fråga till agendan: Liberaler, om några borde väl vara intresserade av att försvara sin frihet. Eller, är dom mesigt svenska? Tycker liberaler, by definition, att yrkesarméer är bättre?
nonicoclolasos 8:17 den 8 augusti 2009

swingthatcat: Förvisso ser en liberal det som önskvärt att friheten bevaras, men frågan kan analyseras på två plan:

i) Givet att ett försvar anses kunna bidra till detta mål, hur ska det organiseras?
Här kommer frågan om yrkes- kontra värnpliktsförsvar in. Ett förespråkande av ett yrkesförsvar är i högsta grad förenligt med att vara intresserad av att försvara sin frihet (skulle t.ex. USA och Storbritannien inte vara intresserade av att försvara sin frihet?) – och det handlar inte om en definitionsmässig inställning, utan en fråga om att bedöma vilken organisationsform som fungerar bäst i förhållande till målet. I en sådan bedömning bör man, anser jag, inte utelämna de två centrala faktorer jag nämner ovan.

ii) Är det rimligt att tro att ett försvar i någon form kan bidra till detta mål?
För Sveriges del är jag personligen tveksam till det, men så länge vi har ett försvar bör det, enligt mitt förmenande, vara ett yrkesförsvar.
swingthatcat 8:45 den 8 augusti 2009

I slaget vid Lund 1676 och i slaget vid Baggensstäket 1719 var det bra, enligt mig, med ett försvar.
När i tiden blev det tveksamt för Sverige att försvara sig? 1815, 1945, 1990, eller…?
Anders Gustafsson 13:29 den 8 augusti 2009

Det finns två kontringar på dina argument:

1. Sverige är ett litet land som möter en förbaskat stor fiende (Ryssland). Därav behöver vi en jäkligt stor armé för att ha möjlighet att göra ett övertagande så kostsamt att de inte kommer att det är värt det. På den gamla goda tiden under 60-talet kunde Sverige mobilisera 800 000 man, något som förfaller väldigt osannolikt att man skulle kunna åstadkomma det hela med hjälp av en yrkesarmé. Det finns dessutom litet av ett fångarnas dilemma här; det är rätt dumt att tillhöra en yrkesarmé om du är ensam om saken, däremot så kan det gott tänkas att landet går att försvara givet att staten tvingar alla till att ställa upp. (jag utgår från att alla vill att landet skall försvaras)

2. Förvisso är det en (tillfällig) inskränkning i den personliga friheten, men det är ju all form av beskattning. Det är inte alls orimligt att anse att den understiger kostnaden av att leva under ockupation. Dessutom tenderar de flesta att uppskatta sin värnplikt, i alla fall i efterhand, vilket innebär att det kanske inte är ett så stort tvång ändå.
nonicoclolasos 13:51 den 8 augusti 2009

Anders: Några kommentarer:

i) Länder som har ett yrkesförsvar har dels bättre tränade soldater och har dels en möjlighet att även rekrytera reservister frivilligt genom att erbjuda betalning. Se s. 8 i Poutvaara och Wagener.

ii) Det finns speciella problem med denna typ av beskattning – se nyss länkade artikel, s. 7-8 – som gör den särskilt upprörande. Att tvinga människor att tillbringa lång tid på ett visst sätt ser jag som ett mycket allvarligt ingrepp i människors autonomi, något helt annat än att låta mig betala 25 procent extra när jag köper mjölk.

iii) Jag ser hursomhelst inte att ovanstående punkter utgör någon ”kontring på” mitt första argument.

iv) Ditt antagande om att alla vill att ”landet skall försvaras” förtjänar en egen diskussion, annorstädes.
Kristian Grönqvist 16:22 den 8 augusti 2009

Liberaler tycker nog att landet skall försvaras, men av någon ”annan”.
Om denna ”annan” bestämmer att styra landet som han vill då, är det också OK?
Vem skall betala för den armèn? Liberaler som vill flytta till annan kommun eller annat land bara för förmånen att få betala mindre skatt..?
Tror väl knappast det.
David Bergkvist 18:23 den 8 augusti 2009

Tanken på att Sverige skulle försvara sig mot Ryssland med hjälp av en reguljär armé (oavsett om det är en yrkesarmé eller en värnpliktsarmé) finner jag väldigt otidsenlig. Nuförtiden är ju i praktiken alla krig assymmetriska, där minst en av parterna är ägnar sig åt gerrillakrigsföring med autonoma celler. Att Sverige skulle kunna gå en annan väg finner jag tämligen orealistiskt.

Anders Gustafsson: efter att ha läst http://www.bergrum.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.html så finner jag det nästintill helt uteslutet att Sverige skulle kunnat försvara sig mot Sovjetunionen under någon tidpunkt under kalla kriget, ens med 800 000 man.
Gustav 18:25 den 8 augusti 2009

Anders Gustafsson

SVERIGE har inte varit i krig på tvåhundra år. Har du tänkt på vad alla de miljarders miljarders kronor som har slängts bort på krigsmakten skulle ha kunnat användas till i stället? Vi skulle kunna ha bättre välfärd eller lägre skatter utan krigsmakt. Krigsmakt är passe’.
swingthatcat 20:28 den 8 augusti 2009

Va bra Gustav! Vi skulle alltså ha avskaffat allt försvar för 200 år sedan. Då fick jag 1 svar på min fråga. Det gläder mig att NONICOCL…-bloggen befolkas av en sån intelligentia.
lasse 9:47 den 9 augusti 2009

Gür borde ha nämnt den tredje nackdelen med ett värnpliktsförsvar, nämligen bristen på professionalism.
Ett förband bestående av civila i uniform är bra då det gäller fredsbevarande verksamhet men då det gäller att på effektivast möjliga sätt döda sin motståndare så är det mer tveksamt om civil kompetens är nödvändig.
Soldatens uppgift är att döda. Vill man ha soldater som är duktiga på att döda och att överleva i ett krig så är jag tveksam till om våra förband med värnpliktiga på de flesta nivåer håller måttet.
Under invasionsförsvarets dagar var det amatörer som befolkade alla befattningar i det typiska skyttekompaniet. Under mina år som yrkessoldat har många sådana kompanier passerat revy och jag kan ärligt säga att jag skulle känt mig som förbrytare om jag skickat ut dessa illa övade och bristfälligt utrustade kompanier i strid.
Nu finns det förstås en del som hävdar att förband med värnpliktiga vid krigsutbrott genomgår någon slags inre utveckling och blir dådkraftiga och kompetenta, ungefär som skedde med finnarna under vinterkriget. Man glömmer då lätt att de generationer som växte upp före andra världskriget levde under helt andra förhållanden än vad vi förvekligade nutidsmänniskor gör.
Vi skulle knappast acceptera värnpliktiga poliser utan ser hellre att de har en gedigen kunskap och erfarenhet. Fast då det gäller soldater så tycker vi att det räcker med några månaders utbildning för att kunna verka och överleva i den mest vidriga miljö som människan har skapat.
Henrik S 16:22 den 9 augusti 2009

Ekonomer som Milton Friedman håller med dig, de gillade inte värnplikt.

http://www.aier.org/ejw/archive/doc_view/3532-ejw-200508?tmpl=component&format=raw
Kristian Grönqvist 19:30 den 9 augusti 2009

Lasse

Kanske en yrkesarme bestående av finnar? Och hoppas att vi inte hamnar i krig mot Finland…