Häromdagen befann jag mig på ett badhus, och i omklädningsrummet utspelades en verbal konflikt. Tre killar hade skorna på sig trots skoförbud, och de tillrättavisades av två äldre herrar. Det blev en upprörd stämning. Jag förhöll mig lugn och behärskad och deltog inte i käbblet.

Jag inser att denna typ av tillrättavisning fyller en funktion – den utgör en informell sanktionsmekanism av sociala normer. Men det faktum att jag inte deltog i tillrättavisandet reflekterar ett förhållningssätt jag i allt högre grad har kommit att försöka tillämpa. Det har två delar.

För det första ser jag sociala normer som intersubjektiva – de upprätthålls i en grupp därför att ”de flesta” anser dem önskvärda på subjektiv grund. Det innebär att jag som individ ogillar vissa sociala normer, men också att jag stödjer andra. Detta synsätt har jag utvecklat i två tidigare blogginlägg: ”Blir du upprörd av offentliga kyssar?” och ”Nakenhet och normkonflikter”. Om jag observerar tillrättavisande av någon som bryter mot en social norm (eller formell regel) jag ogillar, tenderar jag att ogilla tillrättavisandet (och deltar definitivt inte själv i det).

För det andra har jag kommit att se tillrättavisande i allmänhet, även av beteenden som bryter mot sociala normer jag sympatiserar med, som ett utslag av en oövervägd impuls (jag har tidigare kritiserat ”den fascistiska människan”, som styrs av sådana impulser). Denna impuls handlar om något slags strävan efter renhet och lydnad hos andra. ”Ah! De har skor på sig! Detta måste beivras! Jag ska minsann säga till dem på skarpen!”

Hur ska impulser av detta slag utvärderas? Jag vill, likt R. M. Hare, inte låta intuitioner styra mitt handlande utan föregående konsekvensanalys. Tillrättavisande innefattar därvidlag kostnader genom att såväl den den som upplever impulsen och den som blir tillrättavisad blir agiterade; en mer eller mindre allvarlig konflikt uppstår. Intäkten av tillrättavisande är att en social norm för vilken man har sympati blir respekterad – men sannolikheten för ett sådant utfall måste tas i beaktande. På badhuset tog killarna inte av sig skorna. Att tillrättavisa utan att lydnad sker innebär en kostnad utan intäkt.

Även om en sådan här analys kan se olika ut från fall till fall är min föresats att tillrättavisa mindre, även när sociala normer jag sympatiserar med bryts. Det kan gälla: personer som har skor på sig i omklädningsrum, personer som cyklar mot enkelriktat eller personer som hostar utan att hålla för munnen.

Jag erkänner att det finns en möjlig avvägning här: Om valet att inte tillrättavisa beteende som bryter mot sociala normer jag sympatiserar med innebär att de normerna eroderar över tid, är det en kostnad att beakta. Men där är andras samlade tillrättavisande troligen oerhört mycket viktigare än mitt i vilket fall.