Äktenskap mellan man och kvinna är inte norm i alla kulturer på vår jord. I ”Unhitching the Horse from the Carriage: Love and Marriage among the Mosuo”, publicerad i Utah Law Review, beskrivs en kultur i Kina där samlivet ser annorlunda ut:

Traditional Mosuo family values radically separate sexuality and romance from domesticity, parenting, caretaking, and economic bonds. Sex life is strictly voluntary and nocturnal, while family life is obligatory and diurnal. The cultural attitude toward heterosexual desire is permissive, relaxed, and nonmoralistic, so long as individuals observe strict verbal taboos against discussing their erotic activities among relatives or in mixed gender settings. At the age of thirteen, a girl undergoes an initiation “skirt” ceremony that culminates in receiving a literal sleeping room of her own. In what the Mosuo language terms her ”flower chamber,” she can freely receive (or rebuff) nocturnal visits from any male suitor who comes to call. An analogous ”pants” ceremony marks the cultural passage to maturity for boys who turn thirteen, but they do not receive private sleeping quarters. Instead, mature males become eligible to practice tisese, which the Chinese misleadingly translate as walking marriage (”zuohun”). The Mosuo term, however, literally means that a man ”goes back and forth.” Men live, eat, and work with their maternal families by day, but after nightfall, they can seek entry into the flower chambers of any women they desire.

Den repressiva kommunistregimen införde tvångsäktenskap i samband med kulturrevolutionen,  men sedan de marknadsekonomiska reformerna i början av 1980-talet har denna kultur åter varit fri att leva i enlighet med gamla traditioner. I takt med ökad mobilitet och interaktion med omvärlden väljer nu dock allt fler att lämna traditionerna och leva friare. Det är bra, enligt min uppfattning, om det i ett samhälle finns utrymme för olika sätt att leva och om transaktionskostnaderna för att röra sig mellan subkulturer i detta avseende är någorlunda låga. Det är inte bra om alla mosuo-individer känner sig tvingade att leva i den traditionella kulturen — de ska vara fria att lämna den om de så önskar. Å andra sidan kan utomstående rentav vilja ansluta sig till detta sätt att leva, och då är det utmärkt att det finns grupper att ansluta sig till eller livsformer att ta efter. Jag ser framför mig en ”liberal arkipelag” med olika öar med olika sätt att leva, mellan vilka individer kan röra sig och där den övergripande staten (och de olika kulturerna) inte lägger sig i dessa rörelser.