Låt kyrkan sköta sig själv

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

maglarpskyrka

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

Frihet kontra familj och småstad

lorca

Lorca

I en fin essä, ”Bödeln och poeten”, skriver Henrik Berggren om Spaniens tidigare diktator Francisco Franco och författaren Federico García Lorca: 

De var helt olika, men deras livsöden hade en sak gemensamt. Båda formades av två av den moderna europeiska historiens mäktigaste krafter: nationen och familjen. Allt av Francos våld och förtryck syftade till att upprätthålla dessa institutioner; Lorcas poesi och dramatik försöker spränga dem. Ändå är det inte så enkelt som att Franco var för och Lorca emot familjen och nationen. I deras egna liv var det paradoxalt nog Lorca som hade det mest harmoniska förhållandet till sin egen familj och kultur medan Franco med våld försökte skapa en familjelycka och ett Spanien som aldrig funnits.

Det jag särskilt fastnade för var just beskrivningen av Lorcas relation till den lilla världen: till familjen och  hembygden. 

Lorcas förhållande till sin familj var också ambivalent. Å ena sidan utgjorde familjen ett skydd och stöd som han inte kunde vara utan. Den gjorde det möjligt för honom att förverkliga sitt konstnärskap, men den skyddade också hans privatliv från alltför närgången insyn. Han förde ett ambulerande, stundtals bohemiskt liv, men kunde alltid återvända till den trygga familjegemenskapen i Granada, den stad han älskade. I en värld av ogifta onklar och tanter som alltid fanns i den stora familjens krets var han bara en av många, om än ovanligt litterärt framstående.

Å andra sidan var det också nödvändigt för honom att ta sig ur dess grepp. Hans dramatik handlar i hög grad om kvävande familjegemenskap där individens frihet krossas av traditionella hedersbegrepp och kollektivism. ”I byn kan man läsa tankar på långt håll”, ”man ser tvärs genom väggarna”, ”skvallret lämnar oss aldrig i ro” – det är alla repliker från ”Bernardas hus”. Inte minst såg Lorca – kanske därför att han var homosexuell – det pris kvinnorna betalade: ”Det värsta straffet på jorden är att födas till kvinna.” Och över allt svävar blodsbanden och hedern: ”Familjen har sin heder och hedern är en börda som alla måste bära.”

Lorcas syn påminner mig mycket om min egen. Jag älskar och behöver min familj men kräver utrymme och frihet — autonomi — att forma mitt eget liv, vilket också förklarar varför jag inte vill bilda en egen familj. Det förvånar mig att så många människor så lättvindigt går in i långa relationer och annat som binder. De lever det traditionella livet, utan så mycket eget ifrågasättande. Lorcas syn fångar också väl varför jag inte kan leva i småstäder, som i den jag växte upp, och varför jag trivs i Sverige, som inte präglas av hederskultur och tvingande familjeband. Sammanhållning och gemenskap har förstås sina poänger, men bara i begränsad och villkorad form. Atomistisk sammanhållning är min melodi. Och, som det verkar, Lorcas.

Två män med mustasch

Jag har tidigare påpekat vissa likheter mellan Alexander Bard och Friedrich Nietzsche. Idag kommer Håkan Boström på DN:s ledarsida till samma slutsats:

Bard delar inte bara sin faiblesse för yviga mustascher med den tyske övermänniskofilosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900). Han verkar också dela mycket av dennes värderingar.

I övrigt är artikeln märklig. Dess huvudbudskap är att ”frihetens försvarare” måste ”tro på” någonting. Om Boström med ”tro på” någonting menar att man måste utgå från och verka för vissa värderingar, har han givetvis helt rätt, men vem har hävdat något annat? Vill man försvara frihet gör man med nödvändighet det därför att man anser, eller ”tror”, att frihet är ett värdefullt tillstånd, värt att försvara.

Om Boström däremot menar att dessa värderingar måste vara av ett visst metaetiskt slag, anser jag att han misstar sig. Man kan mycket väl vara nihilist och förneka existensen av såväl objektiv moral som ”mänskliga” rättigheteroch försvara frihet. Man kan också, med nihilistiska utgångspunkter, förstås försvara ofrihet. Men det kan man även göra med icke-nihilistiska utgångspunkter.

För ett utvecklat resonemang om detta, se gärna min artikel ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”

Argument för frihet

Hugo Black, under många år domare i USA:s högsta domstol, om yttrandefrihet:

Freedoms of speech, press, petition and assembly guaranteed by the First Amendment must be accorded to the ideas we hate or sooner or later they will be denied to the ideas we cherish.

Apropå att våld brukas mot företrädare för politiska partier i Sverige.

Övervakningssamhällets rötter

Benthams panopticon-fängelse

Benthams panopticon-fängelse

Det har varit mycket tal om övervakningssamhället under 2008, pga. FRA– och IPRED-lagar. Jag har inte engagerat mig så mycket i den debatten, inte därför att jag inte finner lagarna djupt problematiska utan därför att jag på detta område är defaitistisk.

När jag läser Michel Foucaults analys av det straffande samhällets idéhistoria befästs jag i min syn, att övervakningssamhällets rötter är djupa, och det finns inga tecken på att de inte kommer att fortsätta att växa samtidigt som övervakningsträdets grenar sträcker sig allt längre. Så här beskriver Foucault en central aspekt av det straffande samhället:

A new optics, first of all: an organ of generalized and constant oversight; everything must be observed, seen, transmitted: organization of a police force; instituting of a system of records (with individual files), establishment of a panopticism.*

En utmärkt term: den nya optiken! Allt ska ses av staten.

______________

*S. 55 i “The Punitive Society”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Bloggreferens: Mårten Schultz

Faran med en identitet

foucaultJag läser just nu en bok med texter av filosofen Michel Foucault, och i inledningen står något som jag inte har kunnat sluta att tänka på:

”The demand [exigence] for an identity,” he insisted, ”and the injunction to break that identity, both feel, in the same way, abusive.” Such demands are abusive because they assume in advance what one is, what one must do, what one always must be closed to, what side one must be on. He sought not so much to resist as to evade this installed dichotomy. One might say he refused the blackmail of having to choose between a unified, unchanging identity and a stance of perpetual and obligatory transgression. ”One’s way [façon] of no longer remaining the same,” he wrote, ”is, by definition, the most singular part of who I am.”

Jag har själv av och till funderat i liknande banor. Svarar inte människors tendens att konstruera en identitet, att kategorisera sig själva och andra, att dela in och att torgföra sig som varandes si och , mot ett puerilt psykologiskt behov av klarhet och enkelhet? Det är så enkelt att se på sig själv som socialist, teist, bisexuell, dansk, kvinna, bibliofil etc. Det blir tydligt vem man är, och man finner gemenskap med andra som definierar sig på samma sätt. Men är inte allt detta kvävande, tvingande, förminskande? En levande människa rör väl på sig och tänker nytt och fritt?

Två problematiserande frågor bara:

  • Är det möjligen en identitet att inte ha en identitet?
  • Skulle människor bli förvirrade och mindre lyckliga utan en identitet? De kanske, som James Buchanan hävdar, är rädda för att bli fria?

Tillåt medel som hjälper oss att tänka

Jag har tidigare talat mig varm för att tillåta, och kanske även uppmuntra, intellektuell dopning. Utan att förneka vissa risker och problem, argumenterar ett antal forskare, detaljerat och balanserat, för samma sak i Nature:

Like all new technologies, cognitive enhancement can be used well or poorly. We should welcome new methods of improving our brain function. In a world in which human workspans and lifespans are increasing, cognitive enhancement tools — including the pharmacological — will be increasingly useful for improved quality of life and extended work productivity, as well as to stave off normal and pathological age-related cognitive declines. Safe and effective cognitive enhancers will benefit both the individual and society.

Försvagar piller paternalismen?

Jag är allmänt skeptisk till paternalism. Det slog mig just att de preferenspåverkande piller som finns, t.ex. för att reducera begär eller för att åsamka obehag vid konsumtion, och som säkerligen kommer att dyka upp på nya områden framöver, torde kunna försvaga paternalismen. Hur då?

Jo, paternalister utgår i regel från en motsatsställning hos individen mellan ”kort-” och ”långsiktiga” preferenser, där det är lätt att låta sig styras av de förra, vilket ångras ex post.* Ta en kortsiktig preferens för godis. Varje gång en person går till affären föredrar han att köpa och därefter mumsa i sig sötsaker. När han tio år senare har blivit fet och kanske också sjuk ångrar han sig. Han anser själv då att han inte borde ha ätit allt detta godis. Paternalisten ser ett gyllene tillfälle för staten att gripa in — genom förbud, svårtillgänglighet och skatter kan de kortsiktiga preferenserna hållas stångna.

Som Thomas Schelling har argumenterat för, t.ex. i ”Egonomics, or the Art of Self-Management”, handlar detta om ett problem med self-commitment. Man vill något men förmår inte fullfölja det. Det finns, påpekar han, sätt för individen att stärka de långsiktiga preferenserna. Vet man att x leder till y, som man vet att man kommer att ångra ex post, och om x relativt lätt kan undvikas, är det ett exempel hur hur individen kan minska problemet.

Genom att piller nu dyker upp som individen frivilligt kan ta och som stärker de ”långsiktiga” preferenserna försvagas grunden för paternalism. Istället för att alla individer, oavsett om de lider av ett self-commitment-problem eller ej, ska drabbas av förbud eller skatter, kan de individer som så önskar få hjälp att justera sin preferensuppsättning. Fler piller behövs, och kanske bör de distribueras mer generöst.

Min tes är alltså att forskningen i ökad grad kan bidra till att rädda enskilda individer från sig själva — och till att rädda valfriheten för övriga.

_________________________

*Det finns mer radikala paternalister, som vill korrigera människors val även om de aldrig själva ångrar sig. Dessa hårdnackade sällar lär inte låta sig avskräckas i så hög grad av piller, eftersom människor kanske väljer att inte ta dem.

Yttrandefrihetens primat

Timothy Garton Ash brukar skriva trista kolumner i DN. Inte idag. Utifrån ett färskt upprop argumenterar han, i mitt tycke helt rätt, mot lagar som förbjuder ifrågasättande av historiska händelser:

Denna vecka har en grupp historiker, i vilken jag själv ingår, anlagt moteld mot detta farliga nonsens. I vad som kallas ”Appel de Blois”, publicerad i Le Monde, hävdar vi att i ett fritt land ”är det inte någon politisk instans sak att slå fast historiska sanningar eller att begränsa historikernas frihet med straffrättsliga sanktioner”. Vi argumenterade också emot det växande antalet så kallade minneslagar.

I Sverige har vi förvisso en lag om hets mot folkgrupp, som jag anser borde tas bort, och kristna aktivister som vill kriminalisera ”hädelse”, men vi har hittills besparats minneslagar. Må det så förbli.

Se även vad Peter Singer har att säga om saken.

Avreglera hanteringen av aska

Dagen rapporterar att allt fler nu sprider askan efter avlidna istället för att ordna med en grav:

Antalet askspridningar ökar kraftigt i Sverige. Förra året ströddes stoftet efter 1423 personer över hav, sjöar och landområden. År 2000 var motsvarande siffra 869.

Enligt professor Curt Dahlgren reflekterar det en ökad individualisering. Utmärkt! Fortfarande finns dock regler som försvårar för människor att förfara som de vill med askan efter avlidna:

Den svenska begravningsförordningen är strikt jämfört med lagstiftningen i England och Frankrike. Där kan de anhöriga ta med sig askan hem direkt efter kremeringen, berättar Curt Dahlgren. I England finns det till och med exempel på avlidna som fått sin aska strödd på favoritfotbollslagets hemmaarena. En sådan utveckling tror han inte är möjlig i Sverige.
– Men jag vet att det finns ett tryck på att ändra förordningen eftersom fler vill sprida sina anhörigas aska nära hemmet, till exempel i rosenrabatter, säger han.
Att de svenska reglerna är så restriktiva tror Curt Dahlgren hänger ihop med folkhemstanken.
– Det har funnits en idé om att staten ska ta hand om oss alla, även efter döden. Något som inte alls varit fallet i England, säger han.

Det är dags att lämna folkhemstanken även på detta område. (Se tidigare inlägg mot begravningar och gravstenar här, här, här och här.)

USA står upp för yttrandefrihet

Den kristne aktivisten Tuve Skånberg vill göra det straffbart att kritisera religion i Sverige. En grupp muslimska stater försöker få FN att förespråka en sådan ordning i hela världen. Glädjande nog avvisar USA:s utrikesdepartement alla sådana förslag. Ambassadör John V. Hanford III skriver:

The United States advocates religious freedom for all faiths, which means we take a leading role in defending the religious freedom of Muslims around the world. However, it is because of this commitment that we take issue with efforts by the Organization of the Islamic Conference and its members like Pakistan and Egypt, in promoting the problematic concept of defamation of religions at the United Nations. As Secretary Rice mentioned a moment ago, this flawed concept seeks to weaken the freedoms of religion and expression by restricting the rights of individuals to share their views or criticize religions; in particular, Islam. The OIC’s approach to defamation of religions is inconsistent with international human rights law, and is an attempt to export the blasphemy laws found in several OIC countries to the international level.

Nu blir jag lite rörd. Tuve kanske fäller en tår han också, men av annan anledning.

Kan libertariansk paternalism öka friheten?

Will Wilkinson recenserar Thaler och Sunsteins nya bok Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness, som pläderar för libertariansk paternalism. Med detta avses försök att forma människors valsituationer så att de underlättar val som människor själva skulle ha valt om de hade haft perfekt information, perfekt kognitiv förmåga och perfekt viljestyrka. Antipaternalistister har oroat sig för att sådan paternalism, även om den är mildare och mjukare än traditionella former av paternalism, kan reducera människors valfrihet. Kanske har de oroat sig i onödan, eftersom Thaler och Sunstein i allmänhet förespråkar förekomst av alternativ och möjlighet att lämna vissa default-val som välmenande libertarianska paternalister har fått beslutsfattare att göra på individens vägnar.

I en innovativ del av recensionen funderar Wilkinson vidare på om inte idén med opt out, att lämna existerande regelverk, faktiskt kan användas till att öka människa valfrihet i de fall den idag är kraftigt beskuren:

But run-of-the-mill libertarians would be more reassured had Thaler and Sunstein done more to recommend ”choice-preserving” alternatives to existing hard-paternalist measures. As the George Mason University economist Bryan Caplan suggested to me, perhaps you could legally purchase cocaine if you wrote an essay for the Drug Enforcement Administration explaining that you grasp the risks but want to purchase some anyway. Maybe we could exempt ourselves from seat belt laws by watching an hour of bloody car crash videos. Surely there is some clever way to opt out of Food and Drug Administration restrictions in order to preserve dying patients’ ability to choose experimental drugs and treatments. A liberty-minded ”libertarian paternalist” would focus more than Thaler and Sunstein do on reinstating choices that the state has already stripped away.

Med andra ord skulle man, inspirerad av libertariansk paternalism, kunna argumentera för att överge traditionell, förbudsinriktad paternalism på ett antal områden, dvs. för att öka människors frihet.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism här och här.

Fallande skattetryck

Regeringen har idag presenterat sin ekonomiska politik för kommande år. Från budgetpropositionen (s. 166):

Mellan 2006 och 2011 beräknas skattetrycket sjunka med 3,3 procentenheter eller med 7 procent. Apropå min syn att borgerliga sympatisörer bör sluta dissa Alliansen.

Friheten att dö

Witold Gombrowicz kraftfulla kritik av dem som vill hålla människan vid liv till varje pris — av dem som på vidskeplighetens grund upphöjer livet till undantagslös norm och dogm —  måste läsas. (Inlägget är långt, jag vet, men om jag orkade skriva in det för hand orkar du läsa det.) Från Dagboken 1—3 (s. 462—464):

Religionerna? Å denna religion… som idag bannlyser självmordet och igår lika högljutt förbjöd smärtlindring… som i förrgår godkände slavhandel och förföljde Copernicus och Galilei… denna Kyrka som dundrade likt åskan och sedan diskret tog tillbaka, i all tysthet…, vad har ni för garantier att inte bannlysningen av självmordet om tjugo trettio år kommer att luckras upp och rinna ut i sanden. Och till dess ska vi dö som hundar i ryckningar och rosslingar — tålmodigt ska vi vänta och beströ denna väg med miljoner fasansfulla dödsvåndor, om vilka man brukar skriva i dödsrunorna: ”… efter ett långt och svårt lidande”! Nej, räkningen för denna ”interpretation” av de heliga texterna är redan på tok för hög och blodig, så det bästa vore om kyrkan avsade sig en skolastik som alltför godtyckligt nästlat sig in i livet.

Om en troende katolik vill dö en svår död så är det väl hans ensak. Men hur kommer det sig att ni ateister, eller ni som bara är löst knutna till kyrkan, inte vågar er på någonting så enkelt som att organisera er egen död? Vad är det ni ryggar för? Ni har gjort vad som måste göras för att utan svårighet kunna flytta er från det ena stället till det andra, när ni byter boplats, men när det gäller flyttningen till hinsidan, då vill ni att den ska gå till som förr i världen, enligt den urgamla metoden att kola av. Så obegripligt valhänta ni är! Och ändå vet varenda en så väl att ingen av hans närstående kommer undan dödsvåndan, om han inte möter den exceptionella lyckan av att få dö en plötslig och oväntad död; var och en ska förstöras bit för bit tills hans ansikte en dag har blivit oigenkännligt — och trots att ni vet detta och känner detta oundvikliga öde, så rör ni inte ett finger för att bespara er plågan. Vad är ni rädda för? Att för mycket folk ska slinka iväg om man gläntar för mycket på porten? Låt dem som väljer döden dö. Tvinga ingen till ett liv med dödens vedermödor — det är alltför gement.

Den utpressning som består i att på konstlad väg försvåra döendet är ett svineri som kränker den värdefullaste mänskliga friheten. Ty min högsta frihet består i att varje sekund kunna ställa mig Hamlets fråga ”att vara eller inte vara” — och obehindrat svara på den. Det liv som jag har dömts till kan trampa ner mig och skända mig med vilddjurens bestialitet, men jag besitter ett perfekt och suveränt instrument — att själv kunna ta livet av mig. Om jag vill kan jag upphöra att leva. Jag har inte bett om att få komma till världen, men det står mig åtminstone fritt att kunna gå min väg… och det är fundamentet för min frihet. Också för min värdighet (ty att leva i värdighet betyder att leva frivilligt).

Men människans fundamentala rätt till döden, som borde införas i konstitutionen, har undan för undan omärkligt dragits in — för säkerhets skull har ni ordnat det så att det ska vara så svårt som möjligt… och så hemskt som möjligt… att det ska vara svårare och hemskare än det borde vara med tanke på dagens tekniska nivå. Detta är inte bara ett uttryck för ert blinda bejakande av livet, av en rent djurisk dimension — det är framför allt ett uttryck för ett oerhört kallsinne gentemot smärtan, den smärta som ni ännu inte har upplevt, den dödskamp som ännu inte är er — det är detta enfaldiga lättsinne att tåla döendet så länge det är någon annans. Alla dessa omtankar och betänkligheter — som bygger på dogmer, nationalism, praxis — hela denna teori, hela denna praktik, spänner upp sig som en påfågelsstjärt… långt från döden. Så långt som möjligt.

Se även ett tidigare inlägg om dödshus.

Kristen kärlek

John Kalvin

John Kalvin

Jag har tidigare uppmärksammat att den kristne aktivisten Tuve Skånberg förespråkar att staten ska bestraffa dem som hädar religion. Han är i gott kristet sällskap. Kalvin hade samma inställning men förespråkade en tuffare straffskala än Tuve. När den spanske teologen Servetus hade hädat och dömts till döden försvarade Kalvin det på följande sätt, i Defensio orthodoxae fidei:

Whoever shall maintain that wrong is done to heretics and blasphemers in punishing them makes himself an accomplice in their crime and guilty as they are. There is no question here of man’s authority; it is God who speaks, and clear it is what law he will have kept in the church, even to the end of the world. Wherefore does he demand of us a so extreme severity, if not to show us that due honor is not paid him, so long as we set not his service above every human consideration, so that we spare not kin, nor blood of any, and forget all humanity when the matter is to combat for His glory.

En kärlekens och frihetens religion, i sanning!

Uppdatering: En italiensk komiker riskerar fängelsestraff för att ha smädat påven.

Bör staten reglera marknaden för idéer?

Professor R. H. Coase

Professor Coase

Ronald Coase observerar i sin artikel ”The Market for Goods and the Market for Ideas” att många har följande uppfattning:

[I]n the market for goods, government regulation is desirable whereas, in the market for ideas, government regulation is undesirable and should be strictly limited.

Coase ifrågasätter detta synsätt — vad säger att det finns fler marknadsmisslyckanden för varor än för idéer, och vad säger att statlig inblandning fungerar bättre i det ena fallet än i det andra? — och inbjuder till omprövning:

We have to decide whether the government is as incompetent as is generally assumed in the market for ideas, in which case we would want to decrease government intervention in the market for goods, or whether it is as efficient as it is generally assumed to be in the market for goods, in which case we would want to increase government regulation in the market for ideas. Of course, one could adopt an intermediate position — a government neither as incompetent and base as assumed in the one market nor as efficient and virtuous as assumed in the other. In this case we ought to reduce the amount of government regulation in the market for goods and might want to increase government intervention in the market for ideas.

Detta tycks mig vara kloka tankar, och själv lutar jag, liksom t.ex. Ilya Somin, åt att statlig inblandning bör undvikas i relativt hög grad både på varu- och idémarknaderna. Jag är med andra ord en förespråkare av en relativt hög grad av såväl ekonomisk frihet som yttrandefrihet. Men varför är många av dem som inte håller med mig om att varumarknaden ska vara relativt fri ändå för yttrandefrihet?

Coase menar att den rimligaste förklaringen är egenintresse. Intellektuella arbetar på idémarknaden och vill inte att någon ska lägga sig i deras förehavanden. Däremot misstror de marknadsekonomin och ser kanske t.o.m. sig själva som duktiga experter som kan förbättra dess funktionssätt. Se även vad Bryan Caplan har att säga om saken här och här och Mark Penningtons analys av Coase artikel.

Påven och kommunisterna

Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.

Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:

"Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger

Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.

Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.

Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.

___________________

*I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.

Demokrati och rädslan för fria marknader

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution  … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Överdriven oro för privat barnsjukhus

Dan Hansson)

Martina (Foto: Dan Hansson)

Tydligen protesterar politiker från båda blocken, liksom andra, mot det privata barnsjukhuset Martina. Birgitta Rydberg (fp):

Stockholmarna ska inte behöva betala två gånger för vård, först via landstingsskatten och sedan via en privat försäkring. Då är vi inne på en farlig väg.

Och Dag Larsson (s) håller med men konstaterar något intressant:

Det slår sönder solidariteten mellan medborgarna. Samtidigt; om folk väljer att gå till Martina är det en fruktansvärd kritik mot de politiker som ansvarar för den offentliga vården.

Som i andra branscher ser jag det som väsentligt att konsumenterna ska kunna välja mellan olika alternativ. De som är missnöjda med offentlig sjukvård ska kunna nyttja privat sjukvård, om de är beredda att betala för det. Det handlar inte, som Birgitta Rydberg påstår, om att stockholmarna ”behöver” betala två gånger för vård — det är ett frivilligt val. Om en familj vill lägga 2 500 kr per år på en försäkring istället för på en cykel ska de, enligt min uppfattning, få göra det.

Men har inte politikerna rätt i att de som börjar betala för privat sjukvård vid sidan om det offentliga systemet blir mindre solidariska med det senare? Måhända. Men mekanismen måste vara: minskad solidaritet hos privata vårdkonsumenter → tryck på politiker att sänka landstingsskatten → politiska beslut att kraftigt sänka landstingsskatten. Om politikerna inte vill tillgodose de privata vårdkonsumenternas krav, vilket de inte tycks vilja, finns det ingen anledning att tro att Martina kommer att försämra den offentliga vården.

Tvärtom kan privata alternativ, som Martina, inte bara konkurrera med utan också avlasta den offentligt finansierade vården, vilket kan göra den vården bättre och mer tillgänglig för dem som enbart nyttjar det systemet. Så jag har svårt för att förstå upprördheten.

Se även Eva Mörks linguistiska analys.

Förutsägbar och osmaklig

Göran Skytte

Göran Skytte

Göran Skytte är förutsägbar, vilket i sig borde få en tidning som låter honom skriva krönikor att fundera på om han är lämplig för det uppdraget. Varannan krönika handlar om hur underbar den kristne guden är; varannan krönika handlar om hur hemskt det är att sociala normer inte bjuder människor att stigmatisera dem som inte lever som Göran tycker att man ska leva.

Idag angriper Göran journalistkåren:

Den som skulle förespråka till exempel sexuell avhållsamhet före äktenskapet och sexuell trohet inom äktenskapet löper risk att framställas som bigott och ”unken”. Medan det är ”chic” och ”kul” och ”nytt” och ”fräscht” att påstå att massgruppsex är en ny svensk trend.

Tre kommentarer:

  1. Är det verkligen så att ”massgruppsex” framställs som norm och trend i svenska media? Jag har sett mycket lite av den saken. Snarare tycker jag romantiska reportage om giftermål är  betydligt vanligare — t.ex. återfinns bröllopsfoton varje dag i de flesta tidningar. Och vem har skrivit att personer som lever i avhållsamhet är ”bigotta” och ”unkna”? Jag tror att Göran ser spöken.
  2. Problemet är att Göran vill ersätta den norm han inbillar sig finns med en annan norm. Precis som katoliken Bitte vill han styra och ställa och, precis som han gör i sin artikel, nedvärdera dem som inte lever som han vill att man ska leva. Det är osmakligt. Det är inte så, vilket han vill få det till, att media och vi som förespråkar frihet att leva som man vill anser det osmakligt att de som vill leva i avhållsamhet och monogami gör det. Nej, det osmakliga består i att vilja upphöja detta sätt att leva till allmän norm.
  3. Är inte Göran en cry baby? ”Bu-hu, det är så hemskt att tidningar inte skriver det jag vill att de ska skriva.” Ja, Göran, livet är hårt. Men torka tårarna och gå vidare nu, skulle vara mitt råd.

Och går han inte vidare frivilligt kanske han behöver en puff? Göran skriver:

Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden.

Just det. Var håller SvD:s grindvakt hus?

Se även vad Blogge Bloggelito har att säga om Göran.

Äktenskap för alla

Domare Richard Posner (som för övrigt har skrivit den synnerligen stimulerande boken Sex and Reason) konstaterar att könsneutrala äktenskap inte orsakar samhällets undergång:

Marriage retains and will probably long retain tremendous symbolic significance in our society as a symbol of love and commitment (that is why cheating on a spouse attracts greater opprobrium than cheating on a person with whom one has a long-term, but not marital, sexual relationship), and it is likely to retain that significance even as gay marriage becomes more widespread, as it seems bound to do.

Gary Becker

Gary Becker

Och ekonomipristagaren Gary Becker håller med, men skissar dessutom på något jag själv förespråkar, nämligen en ”privatisering” av äktenskapet:

I have proposed for many years that marriage should be basically a private contract between the men and women involved-they can add a religious ceremony if they so desire. There is no reason why the standard contract should be supplied by the government rather than by market forces. An explicit contract would be compulsory, even if it only has a minimum number of stipulations and rules. … Such contracts would be equally available to homosexuals, as they are already in some countries and many states of the United States.

Kloka herrar, det där.*

_____________________

*Man kan notera att Posner är född 1939 och Becker 1930. Bara för att man är en äldre man behöver man inte vara reaktionär. (Alf Svensson är född 1938.)

Människors rädsla för frihet

I artikeln ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” lanserar ekonomipristagaren James Buchanan tesen att människor i allmänhet ogillar mycket frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Som barn blir man omhändertagen av mor och far, och den känslan av trygghet vill man ha kvar även som vuxen. Buchanan kallar det för parentalism:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Förr tillgodosågs denna önskan om trygghet av en tro på Gud. Men eftersom vi numera håller med Nietzsche om att Gud är död måste tryggheten sökas någon annanstans — närmare bestämt i välfärdsstaten. Därför tror Buchanan inte att denna stat kommer att minska i omfattning. (Hittills har han rätt.) När väljarna av djupt liggande psykologiska skäl efterfrågar parentalism vinns inga val på att lova systemskiften som handlar om att nedmontera välfärdsstaten. Kanske har Reinfeldt läst Buchanan? (Trots vad som sägs i den politiska debatten har Sverige fortfarande ett av världens mest omfattande välfärdssystem.)

Se även vad Christian Bjørnskov och Peter Santesson-Wilson har att säga om artikeln samt ett tidigare inlägg som, med utgångspunkt i artikeln, pekar på ett dilemma för en liberal ateist.

Är tillit människor emellan enbart bra?

Om människor i ett samhälle litar på varandra tycks många positiva konsekvenser följa. Som Henrik Jordahl och jag skriver i inledningen till vår artikel ”Free to Trust”:

”Numerous studies suggest that social capital is beneficial for economic growth (Putnam 1993, Fukuyama 1995, Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997, Dasgupta and Sergaldin 2000, Glaeser et al. 2000, Zak and Knack 2001, Knack and Zak 2002, Beugelsdijk, de Groot and van Schaik 2004, Bengtsson, Berggren and Jordahl 2005), but also, to mention some other areas, for trade (Greif 1989, Woolcock 1998, den Butter and Mosch 2003), happiness (Uslaner 2002, Bjørnskov 2003, 2006), democratic stability (Inglehart 1999, Uslaner 2003), political and civic involvement (Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997), crime prevention (Wilson 1987), and health (Putnam 2000, Rose 2000).”

Och följdriktigt beklagar sig många när tilliten ser ut att minska. I SvD talar t.ex. Stefan de Vylder om ”en nyindividualistisk trend” som bl.a. yttrar sig i att man i högre grad sitter på nätet istället för att aktivera sig i föreningar:

”Ta bara de här anonyma hemskheterna på nätet. Gubbar som utger sig för att vara fjortonåriga flickor och stämmer träff. Förtal, skitsnack, uthängning av klasskamrater. En allt vulgärare bloggmobbning. Sånt som man inte normalt gör på öppna möten, öga mot öga. De här fenomenen banar väg för ett brutalare samhällsklimat över huvud taget, samtidigt som folkrörelsereglerna för umgänget mellan männi­skor försvagas.”*

Men det som slår mig är att få talar om tillitens kostnadssida. Visst finns det, som nämnts ovan, en intäktssida, men tillit bygger i regel på social närhet, likformighet och frånvaro av just individualism. Detta kan ses som en kostnad. I ett samhälle där man litar på andra är homogeniteten i olika avseenden stor. Man känner igen och kan ”läsa” sina medmänniskor, man har koll genom rykten och skvaller, man bestraffar den som avviker etc. Och därmed följer låg autonomi. Man är inte fri att leva som man vill utan måste följa sociala koder och anpassa sig. Den som anses udda anses inte pålitlig.** Och på makroplanet kanske tillit möjliggör mer kollektivism och en expansiv välfärdsstat: dem du litar på ses som del av din grupp, och i gruppen hjälper man varandra.*** De flesta är beredda att acceptera en sådan kostnad i utbyte mot fördelarna, men en kostnad är det hursomhelst.

Dock finns det i det moderna samhället möjlighet att välja mellan olika grader av tillit och autonomi. Vill man leva med hög tillit kan man bo i en liten by i Norrlands inland, men till priset av hög social kontroll. Vill man leva med lägre tillit kan man bo i Stockholm, men på plussidan hamnar en större möjlighet att leva i enlighet med egna preferenser utan inblandning av andra och en större möjlighet att välja sina gemenskaper (av vilka det finns flera sorter). För de flesta är optimum inte en hörnlösning: få vill ha extrem tillit utan någon som helst personlig autonomi; få vill ha noll tillit med total personlig autonomi; det handlar om att välja en punkt däremellan.****

Optimum för mig är nog att bo i ett land med relativt hög tillit (sannolikt är den svenska för hög för min smak) men i en storstad inom detta land, där den genomsnittliga tilliten är lägre än i småstäder och där jag kan välja gemenskaper inom vilka det finns hög tillit. Då blir tilliten inte kvävande utan baseras på en intressegemenskap. Samtidigt finns ganska hög tillit även utanför de valda gemenskaperna, så man slipper gated communities och väldigt hög brottslighet.

_____________________

*Två påpekanden: 1) Som Bo Rothstein klargör finns det dock ett svagt samband mellan föreningsliv och tillit, så de Vylders oro förefaller överdriven. 2) de Vylders syn på nätet ser jag som groteskt obalanserad: varför inte nämna allt det positiva, inklusive möjligheter till kontakter med andra människor?
**T.ex. finner Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl att andelen utlandsfödda i svenska län är negativt relaterad till tillit.
***Se Daniel Kleins argument i ”The People’s Romance”.
****Men är det självklart att tillit reducerar autonomi? Får man inte större möjlighet att realisera sina preferenser om människor litar på varandra, utan misstänksamhet och kontrollbehov? Jo, så kan det vara, men då talar vi om en typ av preferenser: de som harmonierar med andras preferenser. I den mån man har preferenser som avviker från de som dominerar tenderar tillit att reducera autonomin vad avser möjligheterna för just de preferenserna att realiseras.

Jesus med erektion

Det kontroversiella konstverket

Ett konstgalleri i Storbritannien åtalas snart för en utställning med verk av Terence Koh. Skälet är att hans staty av Jesus med erektion provocerade kristna, som polisanmälde galleriet för oanständighet:

”A private prosecution has now been launched with legal documents claiming the gallery has both offended public decency and breached Section 5 of the Public Order Act 1986. The maximum fine for outraging public decency is six months prison and a £5,000 fine.”

De samtidigt visade verken av Musse Pigg och ET med erektion verkar dock ingen ha tagit så illa vid sig av.

Konst som provocerar— jag kommer direkt att tänka på Mapplethorpe och Serrano — är ett ständigt trätoämne, tycks det. Jag är för ett stort mått av tolerans på detta område: vill konstnärer provocera, eller om de provocerar utan att ha haft för avsikt att göra det, ska de få göra det. Att någon tar illa upp är inget skäl för att bestraffa vare sig gallerier eller konstnärer.

Se ett tidigare inlägg om hån av religion.

Krav på beskuren frihet

Jag betvivlar att Bitte Assarmo har läst John Stuart Mills On Liberty. Om hon har gjort det gissar jag att den fyllde henne med vämjelse och avsky. Däri föreslår han nämligen detta radikala synsätt:

”The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.”

Bitte vill däremot styra och ställa och lägga sig i. Hon vill beskära andras frihet genom att stigmatisera. Att Tiina Rosenberg och andra under Stockholm Pride menar att sex utan kärlek går an, det retar Bitte. Det går icke an!, menar hon. Det är ytligt. Det är mekaniskt. Det smutsar ner.

Så får Bitte, liksom t.ex. nationaldemokraterna, Elisabeth och Samuel i Dagen, prästen Markus och den Livets Ord närstående kvalitetstidskriften Världen Idag, förstås tycka. Men likaså får vi som tror på individens frihet markera att vi avvisar denna interventionistiska syn och istället betona respekten för individers egna val. Vissa — även homosexuella — vill gifta sig. Andra — även heterosexuella — vill ha sex utan kärlek. Hur man gör ska man få bestämma själv. Den tid är förbi då kyrka eller våldsverkare kan göra särskilt mycket åt saken. Det, om något, är värt att fira under Stockholm Pride.

Se även vad den kloke Tor Billgren har att säga om saken.

Den paradoxala förnekelsen av Förintelsen

Förintelseförnekarnas guru David Irving, som nyligen släpptes ur ett österrikiskt fängelse efter att ha avtjänat en tredjedel av ett treårigt straff just för Förintelseförnekelse*, besöker nu USA:

En sak som alltid har förbryllat mig med Förintelseförnekelse är att den uttalas av personer som uppenbarligen önskar att den hade ägt rum. Borde inte antisemiter av det mer hårdföra slaget vara stolta och glada över att flera miljoner judar dödades? Varför förneka?

Kanske därför att deras preferensordning ser ut på följande sätt:

  1. Förintelsen har ägt rum, människor tror inte att den har ägt rum.
  2. Förintelsen har ägt rum, människor tror att den har ägt rum.
  3. Förintelsen har inte ägt rum, människor tror inte att den har ägt rum.
  4. Förintelsen har inte ägt rum, människor, tror att den har ägt rum.

Dvs. de tycker om att judar förintas, men de inser att om människor i allmänhet känner till det kommer sympatierna för de kvarlevande judarna att vara mycket starka, vilket kommer att ge dessa judar olika fördelar, liksom de inser att attityderna mot dem själva kommer att bli betydligt mer negativa. Därför verkar det rimligt att hårdföra antisemiter förnekar Förintelsen, trots att de innerst inne är glada för att den ägde rum.

____________________

*Jag tycker att Förintelseförnekelse ska vara laglig. Sanningen gynnas inte, utan undermineras snarast, av den typ av inskränkningar i yttrandefriheten som bl.a. Österrike har infört. Peter Singer, själv jude med mor- och farföräldrar som dog i Förintelsen och liksom jag inspirerad av John Stuart Mill, håller med.

De som vill styra och ställa

W. H. Auden:

”The Enemy was and still is the politician, i.e. the person who wants to organise the lives of others and make them toe the line. I can recognise him instantly in any disguise, whether as a civil servant, a bishop, a schoolmaster, or a member of a political party, and I cannot meet him however casually without a feeling of fear and hatred and a longing to see him (or her, for the worst ones are women) publicly humiliated.”

Jag sympatiserar med denna kombination av autonomism — en vilja att leva sitt liv som man själv vill — och (det måste medges) motvilja mot dem som vill styra och ställa, oavsett om styrandet och ställandet är politiskt eller av annat slag.

Är det fel att håna religion?

Orsakverkan rapporterar om en student i Florida som har orsakat stor upprördhet bland katoliker därför att han lämnade kyrkan med en oblat. Katoliker ser oblaten i nattvarden som Jesu kropp, och den ska ätas upp, inte tas med ut.

Biologen och ateisten PZ Myers gav en hånfull kommentar, på vilken Andrew Sullivan reagerade:

”It is one thing to engage in free, if disrespectful, debate. It is another to repeatedly assault and ridicule and abuse something that is deeply sacred to a great many people. Calling the Holy Eucharist a ‘goddamned cracker’ isn’t about free speech; it’s really about some baseline civility. Myers’ rant is the rant of an anti-Catholic bigot. And atheists and agnostics can be bigots too.”

Fallet aktualiserar frågan om det är fel att håna religion. Min syn är:

  • att det ska vara lagligt att håna religion;
  • att jag inte vill kritisera hån av religion; och
  • att jag själv inte vill håna religion.

Dvs. jag tycker att PZ Myers ska få uttrycka sig om nattvarden på ett sätt som av katoliker uppfattas som stötande; givetvis får katoliker (och andra) kritisera honom för det; jag vill inte kritisera honom för det; men jag vill själv inte håna. Jag har för övrigt exakt samma syn på skämtteckningarna av Muhammed i Jyllands-Posten: jag skulle själv inte skapa eller sprida sådana, men jag anser att det ska vara tillåtet att göra det, och jag vill inte kritisera dem som gör det.

Kanske uppfattar vissa kristna det som att jag hånar dem och deras religion i mina religionskritiska inlägg, på denna blogg och annorstädes, men det är åtminstone inte min avsikt. Min avsikt är att leverera på argument baserad kritik av religion, vilket jag ser som något annat än hån.

Men det är inte alla som ansluter sig till yttrandefrihet på detta område. Den kristna aktivisten Tuve Skånberg vill att den som hånar religion ska straffas.

Föräldrars makt över barn

Svenska kyrkan ordnar sagoläsning för barn under Stockholm Pride. Upprörande! Jag tycker att kyrkan ska lämna barnen i fred.

På ett mer principiellt plan är frågan om påverkan av barn intressant. Will Wilkinson menar att föräldrar inte bör försöka styra sina barn alltför hårt genom att skydda barnen från alla budskap som de själva kanske finner tveksamma:

”The principle here is that freedom is good, that psychological freedom is a kind of freedom, and that psychological freedom has some developmental preconditions — it requires the cultivation of certain moral and epistemic capacities. Part of that cultivation comes from practicing judgment in a complex world of moral diversity.”

Föräldrar har vissa ”minimala” skyldigheter mot barn: det bör inte vara tillåtet att hålla barn som slavar i källaren, inte heller att inte lära dem att läsa. Kanske är en grundförmåga till självständigt, kritiskt tänkande — motsatsen till indoktrinering och leverans av färdiga svar — också en del av det föräldrar bör ge sina barn.

Olika syn på privat ägande

Friedrich Engels och Karl Marx i The Communist Manifesto (kap. II):

”[T]he theory of communists may be summed up in the single phrase: Abolition of private property. … And the abolition of this state of things is called by the bourgeoisie, abolition of individuality and freedom! And rightly so. The abolition of bourgeois individuality, bourgeois independence, and bourgeois freedom is undoubtedly aimed at.”

James Buchanan i Property as a Guarantor of Liberty (s. 32, 34):

”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.”

Det är alltså inte bara så att ett avskaffande av privat ägande skulle försämra välståndsutvecklingen* utan även, menar Buchanan, försämra individers autonomi och reducera deras frihet. Marx och Engels erkänner också detta men välkomnar, till skillnad från Buchanan (och mig), den utvecklingen, främst därför att ägandet är så ojämnt fördelat.

__________________________________

*För en översikt av forskningen om sambandet mellan skydd av privat ägande och ekonomisk tillväxt, se detta bokkapitel av Daniel Waldenström.

Fem år av frihet

Idag för fem år sedan fattade USA:s högsta domstol ett historiskt beslut. Texas s.k. sodomilag förklarades, genom domslut i fallet Lawrence v. Texas, stå i konflikt med USA:s konstitution och ogiltigförklarades. Det var inte längre tillåtet att kriminalisera sexuella aktiviteter mellan personer av samma kön i USA.*

Så här formulerade sig domaren Anthony Kennedy för majoriteten:

”Liberty protects the person from unwarranted government intrusions into a dwelling or other private places. In our tradition the State is not omnipresent in the home. And there are other spheres of our lives and existence, outside the home, where the State should not be a dominant presence. Freedom extends beyond spatial bounds. Liberty presumes an autonomy of self that includes freedom of thought, belief, expression, and certain intimate conduct. The instant case involves liberty of the person both in its spatial and more transcendent dimensions.”

Det är inspirerande när frihet betyder något, när frihet är mer än retorik, när frihet blir praktik.

___________________________

*I Sverige avkriminaliserades homosexuella handlingar 1944.

FRA-hysterin

Jag har två kommentarer till reaktionerna på FRA-lagen.

För det första: Är reaktionerna inte lite väl hysteriska? Jag anser att lagen är en skamfläck ovärdig en rättsstat, men jag hade inte förväntat mig något annat än att den skulle gå igenom, om inte nu, så inom en nära framtid. Trenden är densamma över hela västvärlden: mer övervakning på alltfler områden. Och det kommer bara att fortsätta i den riktningen, tro mig. Så jag blir inte hysterisk av beslutet. Jag hade väntat mig det. Det finns en djup sorg över utvecklingen, men jag är resignerad. De hysteriska reaktionerna tyder på något slags naivitet. Bli mer cynisk och du slipper bli så himla upprörd.

För det andra: Jag har svårt att förstå dem som nu säger att de inte ska rösta på Alliansen på grund av lagen.* Jovisst, lagen är en skamfläck ovärdig en rättsstat, men vad blir bättre av att vi istället får en socialdemokratisk ekonomisk politik understödd av kommunister och miljöpartister? FRA-lagen kommer inte att försvinna. Thomas Bodström är ingen vän av individuell integritet, var så säker. Att straffa Alliansen genom att inte rösta är att hjälpa till att göra Thomas Bodström till justitieminister igen. Och Thomas Östros till finansminister.

För att sammanfatta: Enough already!

______________________________

*T.ex. Stefan Karlsson, Johan Norberg, Isobel Hadley-Kamptz och Blogge Bloggelito.

Rikedom ger frihet

DN intervjuar den danske miljardären Fritz Schur. Hans sätt att se på livet gillar jag — inte minst illustrerar det hur ekonomiskt välstånd bidrar till lycka:

”Kan man vara en fånge i överklassen?– Nej, nej. Det är inte bindande på något negativt sätt. Jag känner den friheten att göra vad jag vill göra och jag har absolut den ekonomiska friheten till det. Jag behöver inte jobba alls. Om man ibland tröttnar lite på dessa statsuppgifter så kan det vara bra att tala om för sig själv att man har frihet.”

Det är bara en liten, liten detalj som återstår. Jag har inte kommit på hur jag ska bli ekonomiskt oberoende…

Kristna läkare sprider sitt evangelium

Av någon anledning nämner inte de tolv läkare och barnmorskor som skriver på DN Debatt idag att de är engagerade kristna. En snabb nätsökning ger vid handen att de flesta tycks aktiva i Föreningen kristna läkare och medicinare i Sverige. Anne-Berit Ekström är föreningens ordförande, Gunnar Holmgren dess tidigare ordförande.

De skriver bl.a.:

”I botten handlar det om hur vi ser på sexualitet. Är det en funktion som skall uppmuntras att fritt utnyttjas för kortsiktig njutning eller förströelse, men som på grund av fruktan för livshotande smitta och sjukdomar måste omgärdas med stränga säkerhetsåtgärder? Eller är det en kraft som för två människor samman, och som rätt använd hjälper dem att leva i en långvarig unik gemenskap, där den kan få fritt utvecklas utan rädsla?

De har rätt i så måtto att detta i botten handlar om hur vi ser på sexualitet. Det kardinalfel de begår i sitt propagerande för ”avhållsamhet och trohet” är att de (präglade av sin kristna moralsyn) enbart ser på kostnadssidan av sexuell frihet och negligerar intäktssidan.* Nedlåtande etiketterar de sådan frihet som ett uttryck för ”kortsiktig njutning eller förströelse”. Men en kostnads-intäktsanalys måste, om den ska tas på allvar, beakta den nytta sexuell frihet ger för dem som utövar den. Mot denna nytta måste sedan kostnadssidan vägas. Det duger inte att enbart fokusera på kostnadssidan, vilket sker i artikeln.

För att ta en liknelse: Att köra bil medför kostnader (t.ex. risken för olyckor) och intäkter (t.ex. möjligheten att snabbt och fritt förflytta sig). Om man enbart fokuserade på kostnaderna skulle det vara riktigt att i skolor och på annat håll uppmana alla att sluta köra bil. Det medför ju så stora kostnader! Men den slutsatsen följer förstås inte av en korrekt utförd kostnads-intäktsanalys.

Med detta sagt, är det inte riktigt att försöka minska de kostnader som sexuellt överförbara sjukdomar för med sig? Givetvis. Men detta kan göras på olika sätt. Kondomanvändning är en metod som bibehåller den nytta människor som har fler sexpartner upplever, samtidigt som riskerna för smitta, dvs. kostnaderna, faller.** Som artikeln i British Journal of Medicine, som författarna citerar, uttrycker det:

”The data are clear, however. Other than abstinence, which is difficult to achieve, condoms are the most effective means of stopping the spread of sexually transmitted infections. We need to focus on ensuring consistent and correct condom use rather than denigrating condoms as being less than perfect.”

För att få ned könssjukdomar skulle man alltså kunna försöka att öka kondomanvändningen, t.ex. genom att öka tillgängligheten och genom handfasta instruktioner i skolan, samt att ge utökad faktabaserad undervisning om könssjukdomar och hur de sprids. Även om resultaten aldrig blir ”perfekta”.

Frågan är hur försök att få ungdomar att ha färre sexpartner skulle ge ett bättre resultat.*** Det jag tycker kan förmedlas i skolundervisning är att fler partner ökar riskerna, vilket är faktiskt korrekt, men jag motsätter mig den normativa instruktionen, att fler sexpartner bör undvikas.**** Det är en individuell kalkyl, att väga kostnader mot intäkter, och skolan eller staten bör inte ta ställning till den, utöver att sprida information.

Så medan författarnas syfte vad gäller minskad smittspridning är lovvärt, lyser deras normativa agenda igenom. De struntar i de positiva effekter av sexuell frihet som många upplever och vill att skola eller stat ska förmedla en kristen syn på sex och samlevnad.

_____________________________

*Se min analys i ”The Cardinal Error of Paternalism”.
**Som när man minskar risken för skador i trafiken genom att installera bilbälte och krockkudde samt vajrar mellan vägbanor.
***Författarna nämner av någon anledningen inte att artikeln i Science som talar sig varm för att försöka minska antalet sexpartner inte diskuterar spridning av könssjukdomar i allmänhet utan spridningen i den allmänna, heterosexuella befolkningen av hiv i fattiga länder i Afrika. Artikeln betonar att där smittspridning sker på annat sätt, som i Thailand, har kondomfokuseringen haft god effekt. Läs mer om hur ”more sex is safer sex”.
****Även om jag kraftigt tvivlar på att ett sådant normativt budskap skulle påverka människors beteende. Tvärtom kanske det gör det än mer spännande för många ungdomar att ha flera partner.

Lycklig utan traditioner

När jag berättar att jag faktiskt ska arbeta på midsommarafton reagerar de allra flesta med förundran. ”Stackars dig”, säger de. Men det är inte synd om mig — tvärtom! Jag är genuint glad över att få sitta vid min dator och skriva om Hayek och Keynes idag istället för att äta sill, samla blommor och dansa runt stänger. Jag har inget behov av kollektivt umgänge grundat i meningslösa traditioner. Snarare känner jag mig besvärad om jag deltar i sådant (vilket har hänt, särskilt i yngre år, av hänsyn till familjen).

Keynes såg sig heller inte som bunden av traditioner utan som fri att forma sitt liv som han själv önskade:

”We repudiated entirely customary morals, conventions and traditional wisdom. … But we recognized no moral obligation on us, no inner sanction, to conform or to obey. Before heaven we claimed to be our own judge in our own case.”*

__________________________________

*S. 97 i Keynes, J. M. (1949). Two memoirs. London: Rupert Hart-Davis.

Det fallande skattetrycket

Den mest intressanta delen av Konjunkturinstitutets analys av det ekonomiska läget anser jag det fallande skattetrycket vara. En frihetlig utveckling som jag välkomnar och som jag tror att de flesta borgerliga kritiker av regeringen har missat. KI:s bedömning (s. 106):

Ska staten påverka lyckans grunder?

Om politik ska syfta till människors lycka kan tre ansatser urskiljas:

  1. Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
  2. Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors ”ädlare” preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
  3. Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

  • En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
  • Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
  • Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
  • Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
  • Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre ”ädla” än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka…

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om ”higher and lower pleasures” i bakhuvudet.

Avlyssning av finansmarknaden

På tisdag ska riksdagen ta ställning till regeringens avlyssningsförslag. Det är viktigt att vi som motsätter oss förslaget tar till orda och uppmanar alla riksdagsledamöter att rösta nej. Även om förslaget motiveras av goda motiv öppnas stora risker för framtida missbruk och intrång i medborgarnas privatliv. Här tror jag på ett sluttande plan!

Det jag särskilt vill uppmärksamma är förslagets ekonomiska skrivningar, som lyfts fram i DI idag. Det är inte bara militära hot som motiverar avlyssning utan även “ekonomiska utmaningar i form av valuta- och räntespekulationer”! Advokatsamfundets Anne Ramberg varnar:

”När man vidgar mandatet från yttre militära hot till yttre hot, öppnar det i princip för vilken typ av avlyssning som helst. Det står också rent ut i propositionen att ’begreppet yttre hot är vidsträckt och måste också vara det för att ge utrymme för nödvändig flexibilitet’. Den här lagen tillåter massiv, preventiv avlyssning av människor som inte är misstänkta för något brott.”

Tydligen också av finansmarknadsaktörer, om en regering får för sig att de utgör ett hot. Även om de inte är misstänkta för något brott. Är detta en rimlig ordning i en rättsstat?

För mer djuplodande argumentation hänvisar jag till tre smartisar: Oscar Swartz, Jakob Heidbrink och Peter Santesson-Wilson. Se även SvD idag.

Uppdatering: Se detta filminlägg mot lagförslaget, av Mattias Svensson och Fredrik Westerlund. Det handlar om civilkurage kontra konformism, och det berör.

Betala för sex?

Dagens fråga på hbt-sajten QX.se:

Jag undrar vad befolkningen i stort anser. Min syn är att de som önskar betala för sex ska få göra det, om transaktionerna sker under frivilliga former.

Är du libertarian?

I svensk politisk debatt används ofta begreppet ”nyliberal”, men i regel som skällsord utan djupare koppling till politisk filosofi. Vissa vänsterdebattörer etiketterar friskt sådana de ogillar som nyliberaler, oavsett om det rör sig om fascister, konservativa eller liberaler som är aningen mer frihetliga än folkpartiet.

Jag förstår begreppet som synonymt med libertarian. Professor Daniel Klein försöker, i ett kort bidrag till International Encyclopedia of the Social Sciences, klargöra vad libertarianismen handlar om:

From the customs of liberal society and the writings of John Locke (1632–1704), David Hume (1711–1776), Adam Smith (1723–1790), and myriad others, there emerged an ideological sensibility dubious of government activism, leery of collectivist urges, and resistant of nationalistic sentiments. It learned to accept commercial society and cosmopolitanism, and even celebrate them. It maintains a presumption of individual liberty.

Själv kallar jag mig inte libertarian eller nyliberal, mestadels därför att jag inte delar de flesta libertarianers filosofiska utgångspunkter. Jag avfärdar idéer om ”naturliga”, ”mänskliga” eller ”objektiva” rättigheter och är i grunden nihilistiskt, hedonistiskt och konsekvensetiskt orienterad. Men i policyfrågor ligger jag ofta nära libertarianer: på nästan alla områden är jag positivt inställd till en mer begränsad statsmakt än den vi ser idag.

Nej till obligatorisk a-kassa

Regeringens utredare föreslår idag obligatoriskt medlemskap i a-kassan även för den miljon arbetstagare som idag står utanför. SvD argumenterar mot förslaget, och jag instämmer. Varför tvinga människor att betala 5 000 kr per år när de har visat att de inte vill? Knappast ett valvinnande förslag. Och inte heller ett förslag som gynnar arbetslinjen. Risken för en negativ effekt på sysselsättningen är påtaglig, i det att höjd skatt (vilket är vad förslaget de facto innebär) och höjd ersättning vid arbetslöshet samverkar till att försvaga drivkraften att arbeta för de berörda.

Men ett möjligt argument för förslaget skulle kunna vara att förmåner erhålls utan att man betalar för dem som utanförstående. Men det stämmer inte. Arbetslöshetsersättningen består av två delar: en grundersättning, som redan idag är obligatorisk, som betalas via arbetsgivaravgiften och som ungefär ligger på socialbidragsnivå, och en frivillig ersättning, som ger betydligt mer. Är man inte medlem får man inte den högre ersättningen. Den finansieras å andra sidan till stor del via skattsedeln, inte avgifter, så där kan man tala om att åka snålskjuts på andra.

Nej, vad detta nog handlar om är att Sven-Otto Littorin vill ha mer pengar till systemet från personer som a) ska betala mycket (motsvarande avgiften i den dyraste a-kassan) och b) sannolikt inte kommer att bli arbetslösa och kosta systemet något. En viktig orsak till att jag själv har valt att lämna Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa är just en bedömning att sannolikheten för arbetslöshet är mycket låg och en risk jag är villig att ta. Det beslutet bör jag ha fortsatt rätt att fatta.

Det kan finnas hopp. Statsministern tvekar. Och som finansministern sa i Ekots lördagsintervju härförleden:

Jag har aldrig varit en stark tillskyndare av att vi ska ha en obligatorisk a-kassa. Vi har diskuterat fram och tillbaka och nu landade vi i att vi skulle driva det förslaget. Men visar det sig tekniskt komplicerat och framför allt om det har dåliga effekter på sysselsättningen så får vi naturligtvis lyssna på den kritiken.

Här återfinns förslaget.

Sluta sälj cigaretter

ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.

Frågan blir då vad som ska anses vara ”bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.

Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.

Att få välja kyckling

Hur ofta hör man inte klagomål på marknadsekonomin, såväl från vänstersympatisörer som ”beteendeekonomer”, som säger att den erbjuder för stor valfrihet?

Från vissa på vänsterkanten anförs att marknadsekonomin är ineffektiv, eftersom den tillåter flera sorter av allting. Det vore bättre, menar de, att tillverka en tandkräm för att slippa marknadsföringskostnader samt för att kunna dra fördel av stordriftsfördelar i produktionen. Därför ligger det i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Från vissa beteendeekonomer anförs att människor dels inte orkar med att välja och dels att de, när de väljer, ofta väljer irrationellt pga. olika kognitiva imperfektioner. Därför kan det vara i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Nå, nu när det visar sig att det bara finns en sorts kyckling att köpa i Sverige verkar konsumenterna bli rejält upprörda. Det verkar som om de faktiskt värdesätter valfrihet. Men hur ska de som vurmar för begränsad valfrihet ha det? Ska de köra över människors preferenser på kycklingområdet? På elbolagsområdet? På PPM-området? På kaffeområdet? (Det finns många alternativ på Espresso House!)

Naturliga familjer

De progressiva kristdemokraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en ”modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersökning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska ”verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda ”naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet ”naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats ”Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords ”Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Legalisera sexköp

Regeringen ska låta utreda sexköpslagen — men ett avskaffande är från början märkligt nog uteslutet! Jag misstänker att Beatrice Ask, och andra förbudsförsvarare, inte har läst professor Martha Nussbaums utmärkta analys av prostitution:

In general we should be worried about poverty and lack of education. We should be worried that women have too few decent employment options and too little health and safety regulation in those that they do have. And we should be worried if men force women to do things sexually that they do not want to do. All these things are worth worrying about, and it is these things that sensible nations do worry about. But the idea that we ought to penalize women with few choices by removing one of the ones they do have is grotesque.

Dvs. Nussbaum förnekar inte att det finns många kvinnor som lever ett tufft liv, vilket också gäller många prostituerade, och att det finns inslag i deras tillvaro som behöver uppmärksammas och förbättras. Men att logiskt separera detta från prostitutionshandlingen som sådan tycks de flesta oförmögna till. Denna handling borde vara helt laglig.

Bonustips: Martha Nussbaum går i ”The Professor of Parody” till hårt angrepp mot den feministiska teoretikern Judith Butler.

Uppdatering: Se även Jakob Heidbrinks resonemang i frågan.

Intellektuell dopning

Finns det etiska problem med att prestationshöjande läkemedel används för att förbättra intellektuella prestationer? Enligt en undersökning anser många ledare forskare inte det. De anser, liksom jag, att intellektuell dopning bör vara tillåten.

Två intellektuella giganter, som torde ha nått sina positioner utan dylika preperat, anför goda argument för denna hållning. Richard Posner skriver:

The case for banning intelligence doping is even weaker than the case for banning sports doping. One reason is that there is a strong positive externality from increased cognitive functioning, since smart people usually cannot capture the entire social product of their work in the form of a higher income. … Of course the naturally gifted will object to any ‘artificial’ enhancements that enable others to compete with them. But it is not obvious why their objections should be given weight from a public policy standpoint.”

Gary Becker håller med. Det gör jag också.

Moralism till vänster och höger

Claes Borgström vill skärpa straffet för sexköp. Det ska dömas till fängelse. Ty:

Övergreppet mot en kvinna man köper sex av är ett betydligt allvarligare brott än att till exempel snatta i en affär. Prostitution är också en förutsättning för människohandel.

Och den moderata justitieministern hänger på (även om hon betonar att snatteri också är en allvarlig förseelse – alltid något). När jag läste detta frågade jag mig: Vågar ingen säga emot? Vågar någon stå upp för frihet och självbestämmande?

Jodå. Blogge Bloggelito säger emot, och det rejält. Hans analys av ”normofilerna” är obligatorisk läsning. Komplettera sedan med att läsa de kloka juristerna Mårten Schultz och Jakob Heidbrink i samma ämne. Det borde stämma till eftertanke.

Glassbilen och kyrkklockor

En professor i Göteborg vill förbjuda Glassbilen att spela sin käcka melodi:

Jag vill göra en jämförelse med berömda vattendroppen, en tortyrmetod som bygger på att vatten droppar ned på ens huvud under en längre tid. Upprepning kan bryta ned en person helt och hållet. Hemglass bygger hela sin försäljning på den här melodin.

Melodin kan alltså ses som en negativ externalitetför vissa. I professorns fall som en extremt negativ externalitet. Men för andra fyller melodin en konsumentupplysande funktion, och för dem vore ett förbud icke önskvärt, liksom givetvis inte heller för Glassbilen själv.

Är det rimligt att införa ett förbud bara för att en enstaka person ogillar ett fenomen? I så fall förespråkar jag ett förbud mot att ringa i kyrkklockor. Jämfört med deras oljud är Glassbilens melodi skön och inbjudande; och den kyrkliga förkunnelsen är långt mer ohälsosam än lite glass.

En frisk fläkt

tommy.jpg

Tommy Körberg om den pastor som polisanmälde honom för att ha ”kränkt” kristna:

Det är inte första gången det här sker. Jag är irriterad på dumskallar. Vad trodde idioten? Det finns ingen åklagare som vill ta i det.”

Jag undrar vad Tommy skulle säga om Tuve Skånberg. Och om Dagens uppmaning till förbön.

EG-rätten äger

Apropå judikaliseringen av politiken föreslår nu regeringen att det ska bli tillåtet för svenskar att själva köpa alkohol från andra länder även om man själv inte transporterar hem den:

EG-domstolen konstaterade dessutom i en dom 4 oktober 2007 att ‘Sverige har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 28 EG-fördraget genom att förbjuda att privatpersoner importerar alkoholdrycker genom oberoende mellanhand eller yrkesmässig befordran, utan att detta förbud kan anses vara befogat enligt artikel 30 EG-fördraget’. Regeringen beslutar därför om en proposition för att EU-anpassa svensk alkohollagstiftning. Enkelt uttryckt behöver svensk lagstiftning anpassas så att införsel av ­alkohol för privat bruk genom ombud blir tillåtet.”

Ett mycket välkommet förslag, som vi förstås i första hand har EU-medlemskapet att tacka för. (EG-domstolen rår inte ens nykterhetslobbyn.)

En personlig anekdot: För några år sedan besökte jag restaurang Bagatelle i Oslo och ville efter hemkomsten köpa ett av de viner som serverades där. Det fanns inte på Systembolaget, så jag tog reda på att det såldes av en dansk återförsäljare. Jag fick därefter fylla i en blankett på Systembolaget för beställning av 12 flaskor. De kom aldrig. Jag ringde ett antal gånger till olika personer på Systembolaget, men ingen visste vad som hände med min order. I framtiden kan jag tack och lov beställa själv.

Regeringen stöder yttrandefrihet

Jag blev upprymd då jag såg att regeringen motsätter sig att ett förbud mot ”smädelse av religion” ska göras till del av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Sverige har aktivt motarbetat flera resolutioner i FN om skydd mot smädelse. Regeringen anser inte att skyddet för religioner ska höra hemma i regelverket för mänskliga rättigheter ‘eftersom detta enbart reglerar staters skyldigheter gentemot individer’. Individen skyddas alltså, men religionen som sådan måste tåla en hårdare behandling, kan man säga.”

Som Ilya Somin påpekar:

[T]he recent UN General Assemby Resolution endorsing a ban on ‘defamation of religion’ was passed by a coalition of mostly authoritarian nations over the opposition of most of the world’s liberal democracies.”

Men i Sverige finns kristna som gillar lagar mot religionskritik.

Pastor mot yttrandefrihet

Tommy Körberg har polisanmälts av en pastor i Jönköping:

Det var i ett ‘mellansnack’ som Körberg började tala om Gud. Han sade sig ha förståelse ör att människor ropade till Gud i nöd, men att tro att man kan få svar är ‘schizofrent’. … – Jag är van vid hårda tag, men har lärt mig att man inte kränker troende människor, säger han [pastorn].

Denna händelse illustrerar en oroväckande tendens, att olika grupper känner sig ”kränkta” av kritik emot dem och att de vill använda rättsystemet för att straffa dem som ”kränker”. I ett fritt samhälle får man stå ut med att ens läror ifrågasätts och ibland t.o.m. hånas. Nu tror jag inte att Tommy Körberg kommer att befinnas ha sagt något brottsligt; men det finns kristna som vill skärpa lagstiftningen. Oroväckande var ordet.

Själv vill jag inte begränsa yttrandefriheten ytterligare utan gå motsatt väg och avskaffa lagen om hets mot folkgrupp, som redan idag kriminaliserar hets mot religiösa. Så här lyder början av Brottsbalken 16 kap. 8 §:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.” [Fetstil tillagd.]

Uppdatering: Det blir inget åtal mot Tommy Körberg.

Katolska kyrkans rädsla

En av Bertrand Russells teser är att religion har sin primära grogrund i rädsla:

Undoubtedly the most important source of religion is fear; this can be seen in the present day, since anything that causes alarm is apt to turn people’s thoughts to God.

Det tror jag är korrekt. Men det är inte bara de enskilda människorna som är rädda för världen som den är – det är också Katolska kyrkan som institution. I dess fall rör rädslan kunskap. I över fyrahundra år, från 1559 till 1966, förbjöd denna kyrka sina medlemmar att läsa ett stort antal böcker som ansågs förkunna omoral eller teologiska felaktigheter. Listan hade det tjusiga namnet Index Librorum Prohibitorum.

Bland de författare som drabbades av detta förbud kan nämnas Jeremy Bentham, Daniel Defoe, Graham Greene, Thomas Hobbes, David Hume, Immanuel Kant, John Locke, John Stuart Mill, Blaise Pascal, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Paul Sartre, Baruch de Spinoza, Emanuel Swedenborg, Voltaire och Émile Zola. Vissa ateister, t.ex.  Nietzsche och Schopenhauer, stod inte med på listan, eftersom deras verk genom att vara kätterska (dvs. genom att explicit motsäga katolska dogmer) ipso facto var förbjudna.

Var skulle västvärlden som vi förstår den idag befinna sig utan tankar från de författare som fanns med på denna förbudslista? Tanken svindlar. Katolska kyrkans handlande är en stor skamfläck i den västerländska historien, särskilt med tanke på den makt denna kyrka har haft, både över enskilda och över stater. Att, som vissa gör, framställa den Katolska kyrkan som en lämplig källa för etisk vägledning är upprörande. Som tur är lyckades kyrkan inte förhindra kunskap och argumentation att spridas.

Det otäcka är att det finns kristna idag som försöker begränsa yttrandefriheten när det gäller kritik av religion.

Missbruk av ordet censur

På senare tid har två felaktiga påståenden om censur framförts:

  1. I samband med utställningen A History of Sex i Alingsås.
  2. I samband med nedtagandet av en affisch i ett kommunalt hus i Linköping.

Censur innebär att den offentliga makten helt förbjuder en viss uppfattning att yttras. Så har inte skett eller förslagits ske i någotdera av fallen. I Alingsås rörde det sig om huruvida kommunen skulle stödja en viss utställning. Att i en verklighet med begränsade resurser välja att inte stödja en viss utställning är inte censur utan ett nödvändigt förhållningssätt.* I Linköping handlade det om vilken standard kommunen ville upprätthålla i en av sina byggnader. I ingetdera fallet handlade det om att kommunen föreslogs tillämpa eller tillämpade censur. En privat finansiär hade kunnat stödja nakenutställningen; och affischen hade kunnat sättas upp på privat egendom eller utomhus.

Sedan kan jag ha synpunkter på a) om kommuner ska stödja konst överhuvudtaget och b) vilken standard eller smak kommuner ska följa. I fråga a) anser jag det vara tveksamt; i fråga b) tycker jag att både kd i Alingsås och tjänstemannen i Linköping står för icke tilltalande uppfattningar. Men det är inte principiellt fel att de har uppfattningar. Och det är definitivt inte ett uttryck för (en vilja till) censur.

Uppdatering: Att läsare meddelar en tidning att de inte tycker om publiceringen av affischen från Linköping är heller inte (krav på) censur – så länge krav inte reses på att staten ska förbjuda publicering av affischen.

_______________________

*Se Laila Freivalds kommentar i ett fall där indraget stöd till en tidskrift felaktigt liknades vid censur.

Schopenhauer om fri vilja

schopenhauer.jpg

Arthur Schopenhauer deltog 1839 i en uppsatstävling om den fria viljan anordnad av Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab. I sitt bidrag ”On the Freedom of the Will” förnekar Schopenhauer existensen av fri vilja:

I can do what I will: I can, if I will, give everything I have to the poor and thus become poor myself — if I will! But I cannot will this, because the opposing motives have much too much power over me for me to be able to. On the other hand, if I had a different character, even to the extent that I were a saint, then I would be able to will it. But then I could not keep from willing it, and hence I would have to do so. … [A]s little as a ball on a billiard table can move before receiving an impact, so little can a man get up from his chair before being drawn or driven by a motive. But then his getting up is as necessary and inevitable as the rolling of a ball after the impact. And to expect that anyone will do something to which absolutely no interest impels them is the same as to expect that a piece of wood shall move toward me without being pulled by a string.

Se ett tidigare inlägg om den fria viljan.

Egendom och frihet

egendom.jpg

Igår kväll såg jag den finska filmen Hymypoika (Young Gods). Inte hade jag väntat mig att i den få James Buchanans syn på egendom koncist sammanfattad. En boupptecknare sa nämligen (översatt):

Property is freedom.

Detta stämmer väl överens med Buchanans uppfattning såsom den uttrycks i Property as a Guarantor of Liberty. Privat egendom kan motiveras både av effektivitetsskäl och därför att individer tenderar att eftersträva frihet.* I boken betonar han just det senare, att privat egendom ger oberoende och autonomi, vilket han ser som ekvivalent med frihet. Ju mer man äger, desto större blir den egna beslutssfären och ju mindre blir beroendet av andra. Buchanan betonar att marknadssamhället ofta faktiskt innebär beroende av andra och i den meningen beskuren frihet (s 240–241):

Private property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible, and this evaluation will persist regardless of the degree of competition in particular markets.

Här finns en spänning. Det finns inslag i marknader som minskar oberoende och autonomi, men marknader ger också upphov till ett högre allmänt välstånd än autarki, vilket i sig ger nytta och vilket också indirekt kan bidra till ökat oberoende och autonomi. Idealet torde vara ett deltagande i marknadssamhället och ett stort eget ägande att falla tillbaka på vid behov. Kanske är detta vad som avses med ”fuck you money”.

________________________

*För en översikt av forskningen om sambandet mellan skydd av privat ägande och ekonomisk tillväxt, se detta bokkapitel av Daniel Waldenström.

Min ”kom ut”-berättelse

I SvD återges läsarreaktionerartikelserien om människor som har gått från att leva med någon av motsatt kön till att leva med någon av samma kön. Jag tycker att de illustrerar vikten av att homosexuella själva är öppna om sin läggning. Inte på ett demonstrativt sätt men på samma sätt som heterosexuella (utan att tänka på det) är öppna om sin läggning genom att tala om sina liv i vardagen. Detta för att visa heterosexuella att det hela inte är något konstigt och för att ge unga homosexuella mod att leva som de är utan skamkänslor av något slag. Det är inte hälsosamt att leva som smygis; och det är inte hälsosamt när bögar gifter sig med kvinnor för att ”passa in”. Inte minst är det destruktivt för kvinnorna.

För den som är intresserad har jag skrivit ned min egen ”kom ut”-berättelse här.

Förbud mot religiösa kläder

Turkiet har beslutat tillåta kvinnliga studenter att bära slöja. Det tycker jag är ett riktigt beslut: staten ska inte stipulera vilken klädsel människor har. En särskilt negativ effekt av den turkiska regeln har varit att hindra många muslimska kvinnor från att delta i högre utbildning. Men även om religiöst motiverade kläder ska vara tillåtna tycker jag att det är viktigt att problematisera frågan.

T.ex. tycker jag:

  • att kulturella sedvänjor, t.ex. vad gäller klädstil, bör ses med skepsis och ifrågasättas genom frivillig argumentation i den mån de tenderar att påföras personer som har svårt att utan sociala och ibland också fysiska sanktioner frigöra sig och fatta autonoma beslut;
  • att arbetsgivare och näringsidkare ska ha rätt att ha egna klädesregler, t.ex. av hygienskäl, för att man vill tillämpa en enhetlig uniformpolicy eller för att man befarar att religiös symbolik kan skrämma iväg kunder; och dessa regler kan inkludera förbud mot vissa religiösa klädesplagg (såsom turban, burka, slöja och kippah) samt förbud mot religiösa symboler (såsom synliga kors); samt
  • att arbetsgivare och näringsidkare i möjligaste mån bör tillåta religiösa kläder och symboler, om anställda och kunder vill ha sådana på sig; t.ex. kan muslimska kvinnor som arbetar på sjukhus och vägrar ha kort ärm av hygienskäl få använda hygieniska handskar istället, och personer som insisterar på att använda religiösa symboler kanske kan ges interna tjänster som inte gör detta till ett problem.

sloja.jpg

Dvs. staten ska inte lägga sig i; en frivillig argumentation kring kulturellt tvingande klädregler är viktig och riktig; och arbetsgivare och näringsidkare ska få lägga sig i men bör sträva efter att inte göra det.

Uppdatering: Läs om ett aktuellt svenskt fall samt ta del av Jakob Heidbrinks klarsynta argumentation.

Munkavle på olympiker?

Det är föreslaget att brittiska olympiker ska skriva på ett kontrakt för att få åka till OS i Beijing, genom vilket de lovar att inte kritisera den kinesiska regimen:

From the moment they sign up, the competitors – likely to include the Queen’s granddaughter Zara Phillips and world record holder Paula Radcliffe – will be effectively gagged from commenting on China’s politics, human rights abuses or illegal occupation of Tibet.”

Ett mycket märkligt och upprörande förslag, som också har gett upphov till omfattande protester i Storbritannien.

zara.jpg

(På bilden: Zara Phillips.)

Men samtidigt som man bör tillåta idrottare och andra att ge uttryck för sina uppfattningar, är det viktigt att ha klart för sig att bojkotter och högljudda protester inte alltid utgör den mest effektiva metoden för att påverka utvecklingen i positiv riktining. Frihet att yttra sig bör vara självklar; men en sådan frihet bör brukas med omsorg. Som Niklas Ekdal påpekar är det viktigt att också se de positiva tecknen i Kina och att på olika sätt stärka dessa. Närvaro och kontakter människor emellan kan ibland fungera oväntat bra.

De stora frågorna

I ett avsnitt nyligen av BBC:s program The Big Questions deltog bl.a. Richard Dawkins och Lord Carey (tidigare ärkebiskop av Canterbury) i diskussionen av tre frågor:

  1. Bör hädelse även fortsatt vara ett brott?*
  2. Kan vi leva utan att ljuga?
  3. Bör religion bara vara för vuxna?

Programmet kan ses här.

Häromdagen hade jag en animerad diskussion på lunchen med några kollegor om fråga 3, där jag hävdade att det är rimligt att sätta gränser, i synnerhet moraliska men också i vissa fall lagliga, för vad föräldrar i religionens namn ska få utsätta barn för.

_______________________

*Det finns även svenska kristna som vill att hädelse ska vara brottsligt!

Kristdemokratisk ofrihet

Désirée Pethrus (kd):

Att köpa en annan människas kropp, oavsett om denne säger sig göra det frivilligt eller inte, kan aldrig vara acceptabelt i dagens Sverige.” (Min kursivering.)

Och här möts kristna moralkonservativa och radikalfeminister i ett totalt underkännande av den enskilda människans möjlighet att själv besluta om hur livet ska levas. Vågar någon stå upp för ett liberalt budskap i frågan?

Kristet hot mot yttrandefriheten

Tor Billgren uppmärksammar att en ny kristen tankesmedja har bildats i Sverige, Claphaminstitutet. Den leds av förre kd-riksdagsmannen och pastorn Tuve Skånberg.* Denne man la för några år sedan fram en motion i riksdagen (1999/2000:K286) i vilken han krävde att yttrandefriheten ska begränsas:

Lagen om hets mot folkgrupp har visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa se sin tro eller trosutövning kränkt. Därför bör återigen en lag om trosfrid införas.

Särskilt framhålls den s.k. blasfemiparagrafen i norsk lagstiftning som en förebild:

§ 142. Den som i ord eller handling offentlig forhåner eller på en krenkende eller sårende måte viser ringeakt for nogen trosbekjennelse hvis utøvelse her i riket er tillatt eller noget lovlig her bestående religionssamfunds troslærdommer eller gudsdyrkelse, eller som medvirker hertil, straffes med bøter eller med hefte eller fengsel inntil 6 måneder.

Skånberg vill alltså kriminalisera ”kränkningar” av religioner. En högst oliberal man. Vi får se vad Claphaminstitutet kan tänkas komma med för djärva förslag framöver.

tuve.jpg

Uppdatering: Även ärkebiskopen av Canterbury vill förbjuda vissa typer av religionskritiska yttranden. Professor Eugene Volokh ger svar på tal här och här.

Uppdatering II: Tor Billgren rapporterar att Skånberg nu tycks något mer ödmjuk i sin titelanvändning.

___________________________________

*Skånberg titulerar sig ”professor” men är inte utnämnd till professor. Han har enbart varit gästprofessor och adjungerad professor vid några utländska lärosäten. Som professor Lars Calmfors säger:

När denne (det har hittills uteslutande varit fråga om män) sedan utnämnts till adjungerad professor brukar epitetet adjungerad snabbt glömmas bort. I stället uppträder den adjungerade professorn i olika sammanhang som vetenskapligt meriterad professor och ger därmed helt fel signal till omgivningen om sina kunskaper. Detta är ett allvarligt problem, eftersom det leder till att vetenskapligt dåligt underbyggda slutsatser ofta förs fram som ”vetenskapliga sanningar”. (s 487)