Självvald död

downes

Nyligen reste den kände dirigenten Sir Edward Downes och hans hustru Joan till en klinik i Schweiz, där de fick hjälp att själva inta ett dödligt medel. De ansåg att tiden hade kommit för dem båda att dö. Deras barn Boudicca och Caractacus fanns på plats, och den förra beskriver, i en gripande artikel i The Guardian idag, hur hennes föräldrar kom fram till detta beslut och hur hon och hennes bror stödde dem. Om modern:

”Mum was not frightened of dying, but she was frightened of a living death,” she said. ”She loved her life and she was infuriated by any type of illness, even a cold, by anything that sapped her energy levels because she had stuff to do,” said Boudicca. ”The idea of being increasingly weak, fragile and tired in the last weeks of her life were unbearable.”

Och om fadern:

”Having lived such an incredible life, he couldn’t read and he couldn’t listen,” said Boudicca. ”He didn’t have a terminal illness, but without my mother his life would have been unbearable – he would have been utterly miserable. Ten years of misery – was that really worth fighting for after such a full life?”

Jag har den fullaste förståelse både för Sir Edwards och Joans beslut och för barnens stöd. Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!

Det är dags för dödshus på fler ställen. Även behandlingen av kvarlevorna efteråt tilltalar mig:

The bodies were cremated and the ashes scattered in a Swiss forest. There was no funeral.