Professor Martha Nussbaum argumenterar väl för det kosmopolitiska idealet i ”Patriotism and Cosmopolitanism”, publicerad i Boston Review, men påpekar också att världsmedborgaren kan erfara ensamhet:

Becoming a citizen of the world is often a lonely business. It is, in effect, as Diogenes said, a kind of exile—from the comfort of local truths, from the warm nestling feeling of patriotism, from the absorbing drama of pride in oneself and one’s own. In the writings of Marcus Aurelius (as in those of his American followers Emerson and Thoreau) one sometimes feels a boundless loneliness, as if the removal of the props of habit and local boundaries had left life bereft of a certain sort of warmth and security. If one begins life as a child who loves and trusts its parents, it is tempting to want to reconstruct citizenship along the same lines, finding in an idealized image of a nation a surrogate parent who will do one’s thinking for one. Cosmopolitanism offers no such refuge; it offers only reason and the love of humanity, which may seem at times less colorful than other sources of belonging.

Mig passar dock detta ideal väl, pga. min psykologiska inriktning mot atomism och autonomism. Jag hyllar och välkomnar det oberoende och lite ensamma livet, bortom starka band. I prefer the edge, som Tony Judt uttrycker det. Det är en viktig anledning till min aversion mot nationalism, detta försök att få människor att tindra med ögonen inför en godtycklig grupptillhörighet, detta försök till upphöjande av ett kollektiv över andra kollektiv. Att välja den lite ensamma vägen (som dock inte behöver vara helt ensam) ser en del som resultatet av en psykologisk defekt: en oförmåga att knyta an, att underordna sig, att uppgå i något större. Själv ser jag tvärtom detta behov av att ingå i ett fixt sammanhang som en svaghet, som tecken på en oförmåga att själv ta sig an världen utan indelning och avgränsning.