Jag har individualistiska och atomistiska personlighetsdrag. Jag tycker om ensamhet, autonomi och frihet. Det slog mig idag att en metod jag använder för att upprätthålla ett liv i enlighet med dessa djupa preferenser (och som bl.a. formuleras av Thomas Schelling i Micromotives and Macrobehavior) är att undvika situationer där jag inte förmår stå emot (intern eller extern) press att handla på annat sätt.

Två exempel:

1. Socialt umgänge: Eftersom jag ogillar stereotyp social samvaro, särskilt av den typ som har med helger att göra, ser jag ofta till att hålla mig ensam när andra umgås. Jag bestämmer t.ex. helst inte att jag ska besöka familj eller vänner på Midsommarafton — för gör jag det vet jag att den sociala pressen blir så stark, att jag kommer att delta i dans och sillätande under en halv dag, trots att jag inte alls trivs med den typen av aktivitet. Givet att jag befinner mig där, i den sociala kontexten, är det bästa för mig att delta, för att undvika att göra andra besvikna, men ännu större nytta erhålls om jag inte befinner mig i denna kontext till att börja med.
2. Kärlek: Jag har förkastat den romantiska kärleken, men anledningen till det är inte att jag inte kan uppleva romantisk kärlek utan att jag inte vill uppleva romantisk kärlek. Romantisk kärlek är begränsande och bindande på ett sätt som gör mig olycklig, men jag vet att om jag börjar utforska den, genom att dejta och rent allmänt vara öppen för den, kommer den att drabba mig. Då, i den situationen, kommer jag uppleva det som om det bästa är att bejaka den — den interna pressen, känslorna, ”tvingar” mig — men jag vet att jag blir olycklig efter ett tag, och därför är det allra bäst att inte försätta sig i den typ av situation där romantisk kärlek kan blomstra. Att säga och skriva — ja, att proklamera — att jag har förkastat den romantiska kärleken är en del i att minimera risken för att den romantiska kärleken slår sina klor i mig.

Detta ser jag som rationella försök att inse sin egen irrationalitet i vissa situationer och att mota bort den. Bara för att man har en tendens att bete sig irrationellt ibland innebär inte det att det inte går att inse det och utveckla sätt att förbättra sitt beslutsfattande och handlande.

Tillämpar du också denna typ av strategi på något område? Berätta gärna.

Se även ett antal tidigare inlägg om min syn på atomism.