Kristet hot mot yttrandefriheten

Tor Billgren uppmärksammar att en ny kristen tankesmedja har bildats i Sverige, Claphaminstitutet. Den leds av förre kd-riksdagsmannen och pastorn Tuve Skånberg.* Denne man la för några år sedan fram en motion i riksdagen (1999/2000:K286) i vilken han krävde att yttrandefriheten ska begränsas:

Lagen om hets mot folkgrupp har visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa se sin tro eller trosutövning kränkt. Därför bör återigen en lag om trosfrid införas.

Särskilt framhålls den s.k. blasfemiparagrafen i norsk lagstiftning som en förebild:

§ 142. Den som i ord eller handling offentlig forhåner eller på en krenkende eller sårende måte viser ringeakt for nogen trosbekjennelse hvis utøvelse her i riket er tillatt eller noget lovlig her bestående religionssamfunds troslærdommer eller gudsdyrkelse, eller som medvirker hertil, straffes med bøter eller med hefte eller fengsel inntil 6 måneder.

Skånberg vill alltså kriminalisera ”kränkningar” av religioner. En högst oliberal man. Vi får se vad Claphaminstitutet kan tänkas komma med för djärva förslag framöver.

tuve.jpg

Uppdatering: Även ärkebiskopen av Canterbury vill förbjuda vissa typer av religionskritiska yttranden. Professor Eugene Volokh ger svar på tal här och här.

Uppdatering II: Tor Billgren rapporterar att Skånberg nu tycks något mer ödmjuk i sin titelanvändning.

___________________________________

*Skånberg titulerar sig ”professor” men är inte utnämnd till professor. Han har enbart varit gästprofessor och adjungerad professor vid några utländska lärosäten. Som professor Lars Calmfors säger:

När denne (det har hittills uteslutande varit fråga om män) sedan utnämnts till adjungerad professor brukar epitetet adjungerad snabbt glömmas bort. I stället uppträder den adjungerade professorn i olika sammanhang som vetenskapligt meriterad professor och ger därmed helt fel signal till omgivningen om sina kunskaper. Detta är ett allvarligt problem, eftersom det leder till att vetenskapligt dåligt underbyggda slutsatser ofta förs fram som ”vetenskapliga sanningar”. (s 487)