Två gripande filmer, Mitt liv i rosa och The Blossoming of Maximo Oliveros, har fått mig att undra över det starka könstänkandet. När barn bryter mot invanda könsroller tycks många vuxna reagera våldsamt. Stackars lille Ludovic i den förra filmen plågas av såväl grannar som föräldrar, på ett sätt som gjorde mig djupt upprörd. Här kan han ses tvångsklippt (han ville ha kvar sitt lite längre hår):

Hur kommer det sig att människor reagerar på detta starka sätt? Jag förstår det inte. Vad exakt är så hotfullt med att en pojke uppvisar feminina drag och kanske vill bli en flicka? Varför är vaktslåendet om pojke och flicka, om han och hon, så angeläget? Jag frågar mig om det finns rationella argument eller om primitiva känslor styr, om en simplistisk drift att enkelt kunna se tillvaron svartvitt och dikotomt ligger bakom.

Här är Maximo, i den senare filmen, på bild med den polis han är kär i:

Se ett tidigare inlägg i denna fråga.