Det finns i de flesta demokratier en tendens att betrakta den enkla majoritetsregeln som helig. När (N/2)+1 av N ledamöter i en politisk församling röstar för ett förslag anses det reflektera folkviljan (eller något snarlikt begrepp). Men är denna regels helighet önskvärd?

James Buchanan och Gordon Tullock svarar nekande. I The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy argumenterar de för att den optimala politiska beslutsregeln bara undantagsvis sammanfaller med den enkla majoritetsregeln. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

• externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
• beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Den bör ifrågasättas mer än den gör. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.