I intervjuboken Testamente beskriver Witold Gombrowicz sin individualism (s. 40):

—Från och med nu vill jag inte vara polack längre! Jag ska bli en alldeles ensam människa!
—Ensam? Men ensamheten kommer att göra dig till byte för din egen misär!
—Ge mig då en kniv! Jag måste göra en ännu radikalare amputation. Jag måste amputera mig från mig själv!
Ungefär så skulle Nietzsche ha definierat mitt dilemma. Jag grep mig an med amputationen. Som kniv fungerade följande tankegång: acceptera, förstå att du inte är dig själv, ingen är nånsin sig själv, inte med någon, inte i någon situation; att vara människa innebär att vara konstlad.

Vilket djup! Vilken klarsyn! Vilken tilltalande förståelse av människans karaktär och predikament! På bara några rader fångas insikter om autonomins betydelse — om vikten av att bryta sig och stå fri från den kollektiva omgivningens ständiga försök att styra, ställa och tukta individen, dennes självbild och dennes tänkande — och om människans mångfasetterade jag — om att vårt jag inte nödvändigtvis är en enhetlig företeelse och, framförallt, att vårt — eller våra — jag är föränderliga.