Nyligen larmade Sverigedemokraternas nyhetsförmedling Riks om följande:

Inlägget implicerar ogillande. Kan en sådan negativ attityd till ett typiskt muslimskt namn påverka hur muslimska föräldrar väljer att namnge sina barn? Man kan ju tänka sig att sådana föräldrar tolkar attityden som ett tecken på trolig diskriminering av barn med muslimska namn. En ny fransk studie, ”The Economic Incentives of Cultural Transmission: Spatial Evidence from Naming Patterns across France”, tyder på att muslimska föräldrar i hög grad avstår från att ge sina barn muslimska namn pga. en förväntad ekonomisk kostnad:

Our main result is that economic factors are important drivers of individual cultural transmission decisions. We find that an increase in the perceived penalty associated with Arabic name holders … reduces the probability that parents will give such names. The magnitude of the effect implied by our estimates is also quite sizable: if the parental expectation of the economic penalty were brought down to zero, the annual number of babies born with Arabic names in France would be more than 50 percent larger.

Tror föräldrarna att ”Mohammed” kommer att få det ekonomiskt svårare – och det finns belägg för att så mycket väl kan bli fallet i även i Sverige – tenderar de alltså i många fall att välja ett mer neutralt namn istället. Detta är förstås en kulturell kostnad för dessa föräldrar, som föredrar att ge ett sina barn ett muslimskt namn (studien antyder att värdet därav motsvarar en ökning av barnens livstidsinkomst med 3%).

För personer som ogillar tecken på muslimsk närvaro i Sverige blir det förvisso rationellt att ge uttryck för negativa uppfattningar om att många kallar sina barn ”Mohammed”, och att stödja eller i alla fall inte motverka diskriminering på arbets- och bostadsmarknaderna, då det alltså kan förväntas leda till att färre barn får ett muslimskt namn. Men är denna påförda plåga etiskt försvarbar? Det tycker inte jag. Såväl diskriminering som namnkritik bör motverkas.