Ramadan är den muslimska fastemånaden, under vilken muslimer förväntas avstå från mat, dryck, rökning, alkohol och sex mellan solens uppgång och nedgång. Hur kan det tänkas påverka arbetslivet för muslimer som bor i länder där de flesta inte är muslimer? Å ena sidan kanske Ramadan innebär stress, då man som muslim måste följa annorlunda regler än andra; likaså kanske man blir försvagad av att inte äta och dricka på dagarna, vilket kan öka risken för olyckor. Å andra sidan kanske man gynnas hälsomässigt av att inte röka eller dricka alkohol, och kanske också genom att arbetsgivare anpassar arbetet på ett sätt som innebär mindre riskfyllda och krävande uppgifter att utföra.

En ny studie, ”The Ramadan Effect in the Workplace”, undersöker nettoeffekten av Ramadan på arbetsplatsolyckor i Spanien:

Taking advantage of daily observations from 2003 to 2016, as well as of the solar rotation of Ramadan days (11 days backward each year), we estimate an average decrease in injuries in a range between 0.9% and 1.4%. There is no similar effect on accidents involving non-Muslim workers (mainly South Americans and Romanians). In addition, we find that the effect on Muslim workers is stronger where Ramadan is harsher (longer duration of the fasting day based on latitude) and when the presence of naturalized Muslims is higher.

Det förefaller alltså som om Ramadan innebär hälsomässiga fördelar i arbetslivet för muslimer, utan att icke-muslimer drabbas. Hur kan detta förklaras?

We explain these results as mainly driven by a decrease in hours worked, as recorded through the Labour Force Surveys, and a lower probability to start a new job during Ramadan days. … Finally, our results cannot be explained entirely by religious accommodations, but are partly due to their combination with a probable rise in carefulness by Muslim workers during Ramadan.

Att den lägre förekomsten av arbetsplatsolyckor för muslimer under Ramadan i hög grad beror på flexibilitet i hur och när arbetet utförs och i när man börjar ett nytt jobb kanske ändå tyder på att vissa kostnader uppkommer: för arbetsgivaren, som måste organisera om, och för den enskilde muslimen, som kanske får vänta med att ta ett nytt jobb. Som vanligt får då kostnaderna vägas mot ”intäkterna” i form av bättre hälsa i arbetslivet och individuell tillfredsställelse för dem som på ett enklare sätt kan utöva sin religion, där gissningsvis de senare överväger.