I en läsvärd krönika om hur religiösa får fler barn än icke-religiösa och om hur det — tråkigt nog — talar till religionens fördel i ett evolutionärt perspektiv, nämner Jesse Bering en möjlig förklaring till varför så många religiösa människor i så många kulturer intar en negativ hållning mot homosexuella:

[R]eligiously motivated homophobia may be at least partially rooted in this assumption that gay people are shirking their human reproductive obligations.

Uppgiften för människan, enligt de religiösa, är alltså att föröka sig, och de som inte ägnar sig åt den saken ska stigmatiseras, i hopp om att färre väljer barnlöshetens väg. Jag finner denna tes intressant, men det som talar emot den tycker jag är i) att homosexuella kan få barn (de är i regel inte sterila) men att religiösa ändå inte verkar vilja att de skaffar dem och ii) att heterosexuella som inte kan eller vill få barn inte stigmatiseras på samma sätt (om ens alls). Nu är väl religiösa homofober inte kända för denna typ av detaljanalys, och dessutom är det förvisso så att heterosexuella i genomsnitt skaffar fler barn än homosexuella, så tesen kan ändå äga ett visst, kanske till och med ett betydande, mått av riktighet. (En kompletterande tes har jag själv formulerat i den lilla texten ”The Emotional Origins of Homophobia”.)

Slutligen: Man kan sannerligen ifrågasätta fortplantningen som mål för livet — se vad David Benatar, Christoph Fehige och Seana Shiffrin har att säga om saken. Problemet är väl, som Bering är inne på, att få religiösa kommer att lyssna till det budskapet och att de fortsätter att sprida sin avkomma över jorden medan vi övriga, som försöker trotsa naturen, och våra synsätt, blir alltmer sällsynta. Eller talar utvecklingen under 1900-talet, mot ökad sekularisering i åtminstone delar av världen, ett annat språk? Jag hoppas det.