Hur ska man förstå USA:s tendens att vilja ställa saker och ting till rätta i världen genom en interventionistisk utrikespolitik? Flera nya böcker menar att en religiös dimension utgör en viktig förklaringsfaktor. Från en recension:

How and why does America succumb to fits of madness in its relations with other countries? Why does it so often overreach and overreact? The answer, these books tell us, seems to lie in altered states of consciousness—messianic enchantment, demonic possession, divine mission, what have you. Zombies, in other words, are no mere hypothetical threat. They’re all around us—and may have been running things for a long time.

Det finns något djupt oroväckande i denna grund för politiskt handlande, i synnerhet sådant handlande som har enorma konsekvenser. Men jag tycker ändå att man får skilja på motiv och konsekvenser: det spelar, med mitt sätt att se, ingen roll i sig vilka motiven bakom handlingar är, så länge deras konsekvenser får anses goda (en principiell syn som bl.a. har fomulerats av Sidgwick). I många fall menar jag att USA:s interventionism har haft goda konsekvenser, trots delvis religiösa motiv. Problemet med religiösa eller vidskepliga motiv är emellertid att det inte finns någon som helst garanti för att att de handlingar de motiverar ger upphov till, på det hela taget, goda konsekvenser — och att det är svårt att föra rationella diskussioner med personer som anser sig ha ett gudomligt uppdrag att verkställa. Därför är det trots allt otillfredsställande att världens enda supermakt i så hög grad styrs av människor vars världsbild förefaller religiöst influerad, även om varje religiöst motiverat aktion utomlands inte har varit dålig (och även om ingen religiöst motiverad aktion utomlands hittills hade varit dålig).