Det som yttras på dödsbädden

När jag nyligen såg om tv-serien Brideshead Revisited berördes jag illa av det sista avsnittet, i vilket Lord Marchmain ligger för döden. Inte för att jag tycker döden i sig är läskig, utan därför att han så intensivt drevs, av sin religiösa familj, att bekänna sina synder. Prästen tillkallades gång på gång för den sista smörjelsen. Och till slut gav den tidigare anti-religiöse lorden upp och gjorde något som kunde tolkas som ett korstecken. Smörjelsen genomfördes.*

Apropå denna scen är Nietzsches syn på dödsbäddsbekännelser (uttryckt i Menschliches allzu Menschliches) av stort intresse:

The way in which a man thinks of death, in the full bloom of his life and strength, is certainly a good index of his general character and habits of mind, but at the hour of death itself his attitude is of little importance or significance. The exhaustion of the last hours — especially when an old man is dying — the irregular or insufficient nourishment of the brain, the occasional spasms of severe physical pain, the horror and novelty of the whole situation, the atavistic return of early impressions and superstitions, and the feeling that death is a thing unutterably vast and important and that bridges of an awful kind are about to be crossed — all of these things make it irrational to accept a man’s attitude at death as an indication of his character during life. Moreover, it is not true that a dying man is more honest than a man in full vigor. On the contrary, almost every dying man is led, by the solemnity of those at his bedside, and by their restrained or flowing torrents of tears, to conscious or unconscious conceit and make-believe. He becomes, in brief, an actor in a comedy.

______________________

*Se vidare Tor Billgrens analys av katolicismens plats i Brideshead Revisited.