Religion vid svår sjukdom

Jag har länge förundrats övar en tendens hos många att vända sig till religiös tro vid svåra sjukdomar. Gissningsvis erbjuder sådan tro något slags (för mig obegriplig) tröst. Nå, jag fann detta vittnesbörd från en svårt sjuk person helt i linje med mitt eget tänkande:

My torture from this illness only makes sense, is *only* meaningful to me if there is no God, or if the God which exists does not really care about my welfare at all. Because I have done nothing terribly wrong, immoral, in my life, let alone anything wrong that makes this punishment seem necessary or proportionate or just under any conception of ethics or justice. Strangely, it is only by denying God in these moments that my life makes enough sense for me to push forward.

På dessa grunder finner jag det även ytterst märkligt hur många söker sig till präster i svåra livssituationer. Det är de sista jag skulle vilja ha kontakt med. Bort dem! Det allra värsta anser jag vara katolska präster som tränger sig på döende människor på det mest fräcka sätt, när de är svaga och utan kraft och rationalitet att motstå prästernas vidskepelse.