Rawls och värdegrunden

Kristdemokraten Elisabet Lann har skrivit ett inlägg på ledarsidan i Smålandsposten:

När regeringen med Nyamko Sabuni i spetsen initierar en dialog om förstärkt värdegrund är det respekten för demokrati som lyfts fram. Genom att beteckna vissa värden och ståndpunkter som demokratiska behöver man inte gå djupare i argumentationen om de där värderingarna som ofta har sitt ursprung i religionen. Istället får religionen representera hoten mot demokratin. Den görs synonym med intolerans, inskränkthet och fanatism.

Jag har tre reflexioner.

1. Lann har rätt i att demokrati utgör en diffus värdegrund, men det torde vara ofrånkomligt. Själva begreppet ”värdegrund” är nämligen ytterst oklart. Vad är alternativet till att utgå från demokrati? Ofta föreslås deviser som alla människors lika värde, mänskliga rättigheter etc., vars betydelse är minst lika diffus. Frågan är: behövs en gemensam värdegrund?

2. Om man nu anser att en gemensam värdegrund behövs föreslår Lann religionen som utgångspunkt. Ett katastrofalt förslag! Kristen etik har många defekter och är direkt olämplig som riktmärke. Dessutom identifierar sig allt färre som kristna, vilket Lann själv noterar, vilket gör att en kristen etik skulle vara svår att enas om. Tvärtom tenderar distinkt kristen etik att uppfattas just som inskränkt, vilket inte alls är en bra utgångspunkt för ett gemensamt synsätt.

3. Ett betydligt bättre förslag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art, som t.o.m. ska kunna trösta medborgarna vid kriser och problem, som Lann drömmer om. Lämna tröstandet till det civila samhället och inrikta värdegrundstänkandet på en tunn demokratiidé. Nyamko Sabuni tänker rawlsianskt, tycks det, och rätt i denna fråga.