Mänskliga rättigheter existerar inte

Sverige ska finansiera en gästprofessur i ”mänskliga rättigheter” i Kina. Hur ska man se på det?

Som jag har påpekat tidigare anser jag att det inte finns några ”mänskliga rättigheter”, i den mening som oftast avses när begreppet används.* Dvs. jag anser att rättigheter etableras av människor i samspel, i form av konventioner (t.ex. avtal, traditioner och lagar), och de existerar inte oberoende av, eller utanför, detta samspel. Retoriken på området grunder sig, tycks det mig, alltså i en fiktion: att kineser (liksom alla andra människor) redan har ”mänskliga rättigheter” som nu bara ska respekteras av den kinesiska statens maktutövare. Men de har förstås inga sådana rättigheter, eftersom rättigheter i den meningen inte finns.

Detta är emellertid i huvudsak ett terminologisk påpekande – i substantiell mening stödjer jag införandet och upprätthållandet av vissa rättigheter** (därför att jag är övertygad om att mänskligt välmående gynnas därav, inte därför att de är exogent fastställda).

Är det då problematiskt att retoriken bygger på begreppet ”mänskliga rättigheter”? Inte nödvändigtvis. Fiktioner fyller ofta en funktion – i alla fall så länge fiktionen inte genomskådas. Då kan storslagna (men felaktiga) begrepp kanske lättare komma att anammas, jämfört med om mindre storslagna (men korrekta) begrepp nyttjas. Men om kineserna, liksom jag, genomskådar fiktionen och stör sig på dess användande kan begreppet komma att visa sig kontraproduktivt.

______________________________

*Se t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
**I synnerhet rättigheter som skyddar negativ frihet.