Böter på dagis

För tio år sedan publicerades en känd studie om effekten av att införa böter för föräldrar som är sena med att hämta sin barn på dagis, ”A Fine Is a Price”, i Journal of Legal Studies. Däri rapporterades följande:

Parents used to arrive late to collect their children, forcing a teacher to stay after closing time. We introduced a monetary fine for late‐coming parents. As a result, the number of late‐coming parents increased significantly.

En förklaring skulle kunna vara att föräldrarna började se det som en helt normal möjlighet, att betala för att komma sent, medan det tidigare fanns en social norm som sa att det är fult att komma för sent. Detta resultat används ofta som ett argument mot att använda sig av monetära incitament — de kan ju ha motsatt effekt genom att tränga undan andra normer och en intern vilja att göra rätt. Nå, jag hörde nyligen professor Dennis Mueller problematisera den slutsatsen genom att påpeka att ett system med böter skulle kunna innefatta högre välfärd än ett system med sociala normer, trots att det förra innefattar fler sena ankomster. Ty:

  • Om någon bryter mot en norm uppkommer ingen inkomst; om någon bryter mot en regel som upprätthålls med bot uppkommer inkomster när människor bryter mot den. Kanske tillräckligt för att finansiera att en förskollärare stannar längre.
  • En norm kan vara mer oflexibel än en regel som upprätthålls med bot, och just att föräldrar ser boten som ett pris kan öka effektiviteten. De föräldrar som inte har något viktigt skäl att vara sena hämtar rimligen sina barn i tid; de föräldrar som har mycket viktiga saker att göra betalar villigt boten, eftersom värdet av den tid de använder till annat än att hämta barnen i tid överstiger boten. (Hur ofta måste inte föräldrar rusa iväg från viktiga arbetsuppgifter för att hinna hämta barnen i tid?)

Det förefaller alltså viktigt att beakta effekter i ”allmän jämvikt” och inte stirra sig blind på det partiella målet, att föräldrar ska komma i tid.