Ska vi bry oss om kön?

kim3

Kim (foto: Beatrice Lundborg)

DN rapporterar om Kim, 2 år, som behandlas könsneutralt av sina föräldrar:

Det är ju många här på Söder som jobbar för att ha ett jämställt förhållande. Men de flesta verkar tycka att det är lite konstigt som vi håller på, att försöka uppfostra barnen könsneutralt, säger Yael.

En annan Kim beskriver i Kom Ut (s. 8–9) hur hen, som varken identifierar sig som man eller kvinna, fick problem när hen skulle boka resa till Gotland. Såväl färje- som flygbolag kräver att man anger kön vid bokningen. Kom Ut kallar i en kommentar denna ordning för ”könsapartheid”.

Är det verkligen viktigt att upprätthålla könsroller och bestämda könsidentiteter? Om inte, är det viktigt att aktivt bekämpa dem, t.ex. i uppfostran av de egna barnen? Eller är det, som Kims mamma tror att andra uppfattar det, ”lite konstigt”? Hur ser de rationella argumenten ut?

Se de tidigare inläggen ”Bra att inte bry sig” och ”Varför är könstänkandet så starkt?” 
Media: DN1, DN2, DN3, DN4

Snabbmat ger lyckliga barn

happymealAtt snabbmat och läsk kan ge fetma hos barn är ingen nyhet. En ny studie, ”Childhood Obesity and Unhappiness: The Influence of Soft Drinks and Fast Food Consumption”, publicerad i Journal of Happiness Studies, finner dock att det finns positiva sidor av sådan konsumtion. Som en sammanfattning av studien uttrycker det:

The study’s key finding was that children who ate fast food and drank soft drinks were more likely to be overweight, but they were also less likely to be unhappy.

Det kanske går att ge motsvarande lycka på annat sätt, och det är i så fall förstås bra, men om det inte går, är det lycka eller hälsa som ska maximeras, om nu dessa står mot varandra?

Se de tidigare inläggen ”Bör fetma bekämpas?” och ”Ska McDonald’s få göra tv-reklam?”.

Hur reagerar vi på söthet?

valpAtt vara söt kan ha sina fördelar. En ny studie, ”Viewing Cute Images Increases Behavioral Carefulness”, publicerad i Emotion, indikerar att söthet inte bara stimulerar viljan utan också förmågan att ta hand om:

In two experiments, we found that exposure to images of young, cute animals (kittens and puppies) increased performance on a task that demanded extreme carefulness in order to successfully execute finely tuned motor movements … This behavioral shift toward increased carefulness makes sense as an adaptation for caring for small children, and is consistent with the view that cuteness is a releaser of the human caregiving system … Moreover, this finding suggests that cuteness does not just influence one’s willingness to engage in caregiving behaviors but also influences the ability of one to do so.

Om man tänker sig att barn är olika söta, innebär det att vuxnas vilja och förmåga att ta hand om icke-söta barn är mindre? Och om man omges av icke-söta människor, t.ex. på sin arbetsplats eller i grannskapet, innebär det att man blir mindre benägen och förmögen att ta hand om ett barn?

Ska McDonald’s få göra tv-reklam?

barnfetmaSnabbmatsföretag försöker locka kunder via tv-reklam. En ny studie, ”Fast-Food Restaurant Advertising on Television and Its Influence on Childhood Obesity”, publicerad i Journal of Law and Economics, finner att effekten av sådan reklam på barnfetma är ganska stor:

A ban on these advertisements would reduce the number of overweight children ages 3–11 in a fixed population by 18 percent and would reduce the number of overweight adolescents ages 12–18 by 14 percent.

Det som kan tala för ett förbud är att barn har svårt att fatta välinformerade beslut och att deras fetma kommer att försämra deras livskvalitet. Men det finns också argument mot ett förbud:

[T]here may be negative consequences to banning or restricting truthful food advertising. As the public becomes more educated on the importance of weight control to health, there may be increased pressure on marketers to compete on calorie content; food ad restrictions could inhibit such competition.

Är måhända McDonald’s fruktpåsar och ”tallriksmodell” en effekt av sådan konkurrens? Nå, oavsett hur man gör med förbud förefaller resultatet, att det finns en koppling mellan tv-reklam och barnfetma, viktigt för föräldrar att beakta. De har, som jag ser det, det primära ansvaret. De hjälps nog av att barn numera ser mindre på tv och att det, via digital-tv-boxar, smidigt går att hoppa över reklam.

Vad tycker du?

Se även de tidigare inläggen ”Tjocka simtränare””Feta och rökare en vinst”, ”Fetma i USA””Bör fetma bekämpas?”, ”Smittsam fetma” och  ”Kan en fettskatt orsaka mer fetma?”

Barn bör inte komma för tätt

syskon1I alla fall inte om man vill gynna barns senare prestationer (i termer av längd på skolgången, slutbetyg i högstadiet och om de läser vidare på högskolenivå). Detta visar ny, metodologiskt innovativ forskning av Per Pettersson-Lidbom och Peter Skogman Thoursie, ”Does Child Spacing Affect Children’s Outcomes? Evidence from a Swedish Reform”.

De undersöker vad som hände när en regel i föräldra-
försäkringen infördes 1980, som stipulerar att en kvinna får behålla 90 procents ersättning utan att återvända till arbetsmarknaden om barn nummer två kommer inom 24 månader. De jämför effekterna för svensk- och utlandsfödda mödrar, då dessa deltar i arbetsmarknaden i olika grad:

We find that the rule caused a reduction in spacing among native-born mothers as compared to the foreign-born mothers. For individuals born by native-born mothers, the reform also caused decrease in a number of educational outcomes (years of schooling, post-secondary educational attainment and final grades in compulsory school). Thus, our instrumental variable estimates show that the effect of spacing children closer has a negative impact on children’s future outcomes. We also find evidence that girls are more negatively affected than boys of being closely spaced. 

Orsakerna till dessa negativa effekter av tätare barnfödslar kan, menar forskarna, vara att föräldrarna får mindre tid per barn och att ekonomin blir mer ansträngd. Detta kan ses som ett exempel på en oavsedd konsekvens av ett politiskt regelverk och att incitament spelar roll. Är en lösning att göra regelverket mer flexibelt? Hur, i så fall?

Är gamla pappor bra för barn?

gammalpappa

90-årig pappa

Barn föds till allt äldre föräldrar. Hur påverkar det barnen? Inte så bra. Särskilt tycks äldre fäder ha negativ inverkan. Tidigare forskning visar bl.a. på en relation mellan faderns ålder vid födseln och risken för autism, schizofreni, tidig död, Alzheimers sjukdom och bipolaritet. Nu visar en ny studie, ”Advanced Paternal Age Is Associated with Impaired Neurocognitive Outcomes during Infancy and Childhood”, att en gammal pappa är relaterad till sämre kognitiva testresultat: 

We report, to our knowledge for the first time, that the offspring of older fathers show impairments on a range of neurocognitive tasks during infancy and childhood. The pattern of findings was relatively consistent across ages and across neurocognitive domains, with near-linear declines found in most of the measures. … These findings persisted after adjustment for a range of socioeconomic variables and for parental mental health. In striking contrast to the findings for APA, the association between advanced maternal age and performance on neurocognitive tasks was in the opposite direction.

Detta kan, enligt forskarna, bero på försämrad spermiekvalitet och på att äldre fäder interagerar sämre med sina barn. Kanske dags att sätta fart på barnalstrandet, om du har tänkt dig ett sådant?

De religiösa barnen

En artikel i Intelligent Life Magazine, ”Faith Equals Fertility”, påpekar två saker som jag finner nedslående:

  1. Människor tenderar att ha samma religiösa synsätt som sina föräldrar.
  2. Religiösa människor får i genomsnitt fler barn.

bonAngående den första punkten:

[T]he huddling of the faithful is mainly explained by the fact that religion runs in families. If you have a religion, it is probably the same one as your parents. Earlier this year a survey by the Pew Forum on Religion and Public Life found that nearly three-quarters of American adults professed the religion in which they were raised. 

Religion tycks alltså inte härröra från rationell analys utan från propaganda från tidiga år. (Det förstod Jesus.)

Angående den andra punkten:

Like other demographers, Eric Kaufmann expects western Europe to become markedly more religious in the course of the 21st century, as a result of the relatively low fertility of unbelievers and immigration from more pious places. Not only do denominations with traditionalist values tend to have higher birth rates than their more liberal co-religionists, but countries that are relatively secularised usually reproduce more slowly than countries that are more religious. 

Vad göra? Vågar man hoppas på att fler barn frigör sig från sin bakgrund och tar till sig argument för ateism?

Flickor som aborteras

En kvinna i Eskilstuna har låtit abortera två foster pga. ”fel” kön. Hur ska man se på detta? Jag föreslår att frågan delas in i två delar:

  1. Aborten som sådan.
  2. Attityden bakom aborten.

Angående aborten som sådan: En del vill inte ha barn pga. arbets- eller familjesituation; andra för att de inte alls vill ha barn; andra för att barnet har ett annat kön än det som föredras; ytterligare andra pga. sjukdom hos fostret. Om det inte är moraliskt fel att abortera i ett fall kan jag inte se att det är moraliskt fel att abortera i ett annat fall. Därför bör inte heller lagstiftningen ställa upp några begränsningar, t.ex. vad gäller möjligheten att genom test ta reda på kön eller sjukdom.

Angående attityden bakom aborten: Jag gissar att de som blir upprörda ínte blir upprörda av aborten som sådan utan av den attityd gentemot framfödda, självmedvetna människor som orsaken till aborten anses ge uttryck för. Dvs. de upprörda vill inte att vi i vårt samhälle ska värdera flickor lägre bara för att de är flickor. Det är en sympatisk inställning, men frågan är om den bör utgöra grund för att kritisera eller t.o.m. förhindra abort pga. kön. Det anser jag inte, av åtminstone tre skäl:

  1. Detta sätt att tänka kan likaväl tillämpas på alla andra grunder för abort. De innefattar alla en attityd som man skulle kunna kritisera om den riktas mot framfödda, självmedvetna människor.
  2. Jag tror inte att aborten utgör kausal faktor bakom attityden, snarare tvärtom. Därför löses inte problemet med en viss attityd mot framfödda, självmedvetna människor med att förhindra aborten.
  3. Man kan kritisera och försöka förändra attityden (om den riktas mot mot framfödda, självmedvetna människor) utan att lägga sig i aborten.

Därför ter sig personalens upprördhet i Eskilstuna felriktad med mitt sätt att tänka, även om den är förståelig.

Se tidigare inlägg: ”Abortförbud är kontraproduktiva”, ”Annorlunda argument för abort”, ”Ja till livet eller ja till döden?”
Media: Dagen1Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5DNSvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6AB1, AB2, AB3AB4 

Tänk om ditt barn är homosexuellt

Många i vårt samhälle är toleranta, t.o.m. accepterande, mot homosexuella nuförtiden. Antagligen du som läser detta också. Men hur skulle du reagera om ett av dina egna barn berättade för dig att han eller hon är homo- eller bisexuell? Många föräldrar är helt oförberedda på en sådan nyhet, men det borde de inte vara. Att fundera igenom möjligheten kan göra hanteringen av sådan information enklare. Framförallt borde därigenom en emotionellt grundad, förkastande reaktion kunna undvikas. En ny studie, publicerad i Pediatrics, antyder att negativa föräldrareaktioner, särskilt av det förkastande slaget, har allvarliga effekter på homo- och bisexuella barn:

Higher rates of family rejection were significantly associated with poorer health outcomes. On the basis of odds ratios, lesbian, gay, and bisexual young adults who reported higher levels of family rejection during adolescence were 8.4 times more likely to report having attempted suicide, 5.9 times more likely to report high levels of depression, 3.4 times more likely to use illegal drugs, and 3.4 times more likely to report having engaged in unprotected sexual intercourse compared with peers from families that reported no or low levels of family rejection.  

Visst finns det möjliga problem med studier av detta slag, t.ex. att de bygger på egenrapportering från ungdomarnas sida och att det kan finnas omvänd kausalitet, men även om resultaten visar att föräldrar förkastar självmordsbenägna, deprimerade och missbrukande barn, snarare än att förkastande i sig leder till de utfallen, finns det anledning till oro och upprördhet. Föräldrar bör noga tänka efter hur de agerar mot sina barn. Det är nog få saker som är så svåra att hantera i livet som att förkastas av de egna föräldrarna för något man är.

Läs gärna min egen ”komma ut”-berättelse samt ”Our Daughters and Sons: Questions and Answers for Parents of Gay, Lesbian and Bisexual People”, en informationstext från PFLAG (en amerikansk organisation för bl.a. föräldrar till homo- och bisexuella).

Finns ingen styrka i nedgångar?

Hur kommer det sig att så många verkar oförmögna att på ett balanserat sätt hantera tillfälliga ekonomiska nedgångar? Löner, pensioner, bostäder och aktier sjunker mer eller mindre under krisen, och vad möter man i media, om inte en massa cry-babies? Jag brukar inte tillhöra dem som kritiserar materialism och en strävan efter bättre villkor, men faktum är att denna oförmåga att hantera en kortsiktig försämring konsternerar och bekymrar mig. Den tyder på ett slags omognad, på infantilism. ”Bu-hu, får jag 150 kr mindre i pension blir jag sur!” För att ta just pensionssystemet är det numera medvetet konstruerat för att vara robust: i uppgång ökar utbetalningarna, i nedgång minskar de (en logik Andreas Bergh klargör). Det blir inte bra om inte systemet accepteras i sin fulla symmetri.

Kan problemet vara att många inte förstår att krisen är tillfällig? Kan det vara så att det saknas perspektiv? Saknas insikt om att före krisen var uppgången stor — och att förbättringar kommer redan 2010? Kriser är inte så farliga. Ska det vara så svårt att hantera ett par års nedgång, som när den är slut ändå lämnar en på en bättre nivå än för 5-10 år sedan? Jag har däremot förståelse för personer som drabbas av rejäla, och permanenta, smällar, t.ex. möjlig långtidsarbetslöshet. Men när personer som drabbas av modesta, tillfälliga problem (dvs. det stora flertalet) skriker som stuckna grisar, är det nästan en förolämpning mot dem som verkligen har drabbats.

Media: SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5AftonbladetSydsvenskan

Preferens för maskulina män

Forskning visar att vilken typ av män kvinnor föredrar varierar med menstruationscykeln:

Women preferred more masculine male body shapes when they were in the late follicular, fertile phase of the menstrual cycle though this effect was seen mainly for choices of short-term partner. … Women also preferred more masculine body shapes if they thought themselves more attractive, and overall women found masculine body shape more attractive than feminine shape.

En kropp betecknas som mer maskulin om den har breda axlar, hög längd, låg kvot mellan midja och bröstkorg, hög kvot mellan axelbredd och midja samt hög kvot mellan midja och höft.

Skillnaden i kvinnors preferens för maskulinitet illustreras av följande diagram:

maskulinitet

Författarna antyder följande möjliga förklaring:

Women preferred masculine bodies at peak fertility particularly for short-term relationships, and this suggests that body masculinity may be more highly valued under circumstances where the potential to pass traits to offspring is high and where parental investment is relatively unimportant. As women have sexual fantasies about men other than their partners … and are less committed to their partners … at peak fertility, women may maximize their chances of becoming pregnant with the offspring of males chosen for extrapair affairs … Functionally, shifting preferences may then lead to maximising the likelihood that offspring inherit strong immune systems via good genes from fathers … or promote strategies to associate with more investing individuals when not at peak fertility …

Ni män som inte har den där maskulina looken och söker en kvinna bör nog således uppvakta när fertiliteten är låg och när kvinnan känner sig mindre attraktiv. Frågan är hur man som man vet när detta är aktuellt.

Tips: Panu Poutvaara

Barn som räddar liv

babyEn gripande historia om en familjs lidande och hopp återfinns i DN idag. Lille Felix är svårt sjuk:

Enda sättet att rädda honom är genom transplantation av blodstamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp – och denna måste ske innan sjukdomen brutit ut. Med lagen som trädde i kraft den 1 juli 2006 är detta möjligt eftersom den tillåter gentest av provrörsbefruktade embryon för sjukdomsanlag och vävnadstyp vilket i sin tur möjliggör transplantation.

Här förklaras metoden (som kallas PGD/HLA) på ett enkelt sätt. Jag finner det utmärkt att den numera tillåts i Sverige. Men kristna motarbetar den, inspirerade av en destruktiv etik. Kritiken handlar främst om att flera embryon tas fram och att de som inte har exakt samma vävnadstyp kasseras. Frågan är varför det ska anses fel att kassera embryon rent allmänt och särskilt i fall där detta kan leda till att ett litet barns liv kan räddas. Felix föräldrar har enligt min uppfattning i grunden helt rätt:

Etiska föreställningar ska väl inte få styra ett barns rätt till liv?

Är det verkligen dåligt med syskon?

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder:

Ekonomipristagaren Gary Becker publicerade 1973 tillsammans med Gregg Lewis en uppsats* där de argumenterade för en kvantitet – kvalitet avvägning i beslutet om hur många barn man bör skaffa. Argumentet går ut på att föräldrars resurser för att ge goda förutsättningar för barn att växa upp är begränsade. Det finns därför en avvägning mellan att satsa mycket resurser på få barn eller att satsa mindre på varje, men i stället kunna skaffa fler barn.

Sedan dess har ett antal studier kunnat fastlägga att det går sämre i skolan för barn i stora familjer än i små familjer. Dessa studier lider dock i allmänhet av att man inte säkert vet om det går sämre för barnen på grund av att de har fler syskon eller på grund av andra bakomliggande faktorer. Om det är så att föräldrar som har låga inkomster, låg utbildning eller på annat sätt har mindre resurser för barnen också oftare skaffar fler barn, är det fullt möjligt att det negativa sambandet mellan familjestorlek och skolresultat inte beror på antalet syskon i sig utan på just de andra bakomliggande faktorerna.

I Hans Grönqvists och Olof Ålsunds studie Family size and child outcomes: Is there really no trade-off?, undersöker de om det finns en kausal effekt av syskonskarans storlek på skolresultat. Genom att utnyttja ett rikt registerdataset över tvillingfödslar i Sverige kan de på ett fiffigt sätt undvika att resultaten drivs av bakomliggande faktorer. Resultaten visar att det endast verkar finnas en mycket liten effekt. De skriver i slutorden:

”For example, in families with at least three children, we find that having one more sibling lowers GPA in both compulsory school and secondary school with on average 1–2 percentiles. Taken together, the evidence presented in this paper suggests that family size only plays a minor role in determining children’s outcomes although we show that the effects on intermediate outcomes are larger in low-educated families and that the impact tends to increase with family size and with birth order.”

Förutom skolresultat undersöker de också om antalet syskon har någon effekt på risken att bli arbetslös eller på arbetsinkomst, men finner inga sådana effekter.

Alltså, små eller inga effekter på skolresultat, arbetslöshet eller inkomst. Hur det ligger till med lycka kan vi däremot bara spekulera i.

*Becker, G. S. and H. G. Lewis (1973), ”On the Interaction Between the Quantity
and Quality of Children”, Journal of Political Economy, vol. 81, pp. S279–S288.

Vad är en familj?

Jag tillbringar, precis som Tomas Gür, julhelgen med min älskade familj. Men vad är egentligen en familj? Jag gillar Gürs sätt att se på begreppet:

Men i ett samhällsperspektiv är familjens avgörande egenskap inte de biologiska banden, utan att den i sin inre funktion är en (liten) gemenskap för individerna som ingår i den, och att den utåt utgör en skyddsvall mot den stora världen. Med detta synsätt innefattar familjen bland andra också barnlösa par, adopterade barn, syskon, halvsyskon och styvsyskon, ensamma föräldrar, styvföräldrar, medlemmar från äldre generationer, avlägsna släktingar eller mycket nära vänner ingående i den närmaste kretsen, och givetvis även samkönade par med eller utan barn.

Jag diskuterade för några år sedan hur begreppet ska förstås med katoliken och den dåvarande kristdemokraten Lars F. Eklund:

Eklund skulle inte gilla Gürs öppna syn på vad en familj är.

Det gör säkerligen inte heller en annan kristen, pastor Donald Wildmon, som har iscensatt en bojkott av soppföretaget Campbell, för att de i reklam visar ett barn med två mammor:

“Not only did the ads cost Campbell’s a chunk of money,” writes AFA Chairman Donald Wildmon in an email alert, “but they also sent a message that homosexual parents constitute a family and are worthy of support.”

Den kristna kärleken in action. Som i Sverige, där vi uppmanas att bojkotta Björn Borg pga. denna reklamfilm:

Det jag tycker om med Gürs inlägg är att han inser att familjen är värdefull, oavsett hur den ter sig. Den senare insikten saknas på vissa håll.

    Mammor som dödar nyfödda barn

    pinkerDet är tydligen inte helt ovanligt med mödrar som dödar sina barn samma dag som de föds. Professor Steven Pinker menar att detta beteende har evolutionära rötter:

    Martin Daly and Margo Wilson, both psychologists, argue that a capacity for neonaticide is built into the biological design of our parental emotions. Mammals are extreme among animals in the amount of time, energy and food they invest in their young, and humans are extreme among mammals. Parental investment is a limited resource, and mammalian mothers must ”decide” whether to allot it to their newborn or to their current and future offspring. If a newborn is sickly, or if its survival is not promising, they may cut their losses and favor the healthiest in the litter or try again later on.

    En intressant sak är att varken juridik eller moral i regel ser dessa dåd som grund för hårda straff och fördömanden. Som om de flesta anser att det inte är lika allvarligt att döda ett nyfött barn som ett äldre barn eller en vuxen:

    Prosecutors sometimes don’t prosecute; juries rarely convict; those found guilty almost never go to jail. Barbara Kirwin, a forensic psychologist, reports that in nearly 300 cases of women charged with neonaticide in the United States and Britain, no woman spent more than a night in jail. In Europe, the laws of several countries prescribed less-severe penalties for neonaticide than for adult homicides.

    Är det inte så att de flesta människors moraliska intuitioner är sådana, att de ser visst dödande som mindre allvarligt än annat? Väldigt få ser det som fel att döda embryon; få ser det som fel att döda foster; och vissa ser det inte ens som fel att döda nyfödda.* I alla fall inte som lika fel som att döda äldre barn eller vuxna, vilket återspeglar sig i ovan nämnda rättspraxis.

    ________________________

    *Två exempel: professor Peter Singer (se avsnittet ”Justifying Infanticide and Non-Voluntary Euthanasia” i detta utdrag ur Practical Ethics) och professor Michael Tooley i Abortion and Infanticide.

    Ricky Martins barn

    Artisten Ricky Martin (vars framträdandeAllsång på Skansen man ju minns) har blivit pappa:

    ricky

    Hur har detta skett? Jo, genom surrogatmödraskap. Jag har tidigare argumenterat för att frågan bör utredas i Sverige. Min grundinställning är tentativt positiv; än mer tydligt positiva är ett moderat landstingsråd i Stockholm och Föreningen för surrogatmödraskap. Se också denna artikel i New York Times Magazine, skriven av en kvinna som fick hjälp av en annan kvinnas livmoder.

    Barnlöshet och budgetunderskott

    barnProfessor Greg Mankiw har en teori om varför vissa, utan att oroa sig, föreslår stora satsningar mot krisen trots att dessa skulle medföra ett kraftigt försämrat budgetsaldo:

    Passing a larger national debt to the next generation may look attractive to those without children. (Keynes himself was childless.) But the rest of us cannot feel much comfort knowing that, in the long run, when we are dead, our children and grandchildren will be dealing with our fiscal legacy.

    Stämmer denna hypotes? Den kan i vilket fall inte utgöra en fullständig förklaring, ty jag är, trots att jag är barnlös, tveksam till storslagna satsningar. Detsamma gäller Andreas Bergh. Likaså finns det väl inget som talar för att andelen barnlösa i underskottsfalangen är högre än på andra håll?

    Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Sydsvenskan

    Dryckesinformation för gravida

    Om alkohol:

    Boys born to mothers who drank lightly during pregnancy are better behaved and score more highly in tests at the age of three than the sons of women who abstained.

    Om kaffe och te:

    Caffeine consumption during pregnancy was associated with an increased risk of fetal growth restriction and this association continued throughout pregnancy.

    Hur klarar sig barn när en förälder emigrerar?

    Det verkar som om mammor som flyttar utomlands har större förmåga att upprätthålla de emotionella banden med sina barn än pappor som flyttar utomlands, om jag tolkar en ny studie korrekt:

    Using interviews with adult children left behind in the Philippines and their guardians, I show that intimacy is more of a challenge for migrant men to achieve with family in the Philippines than it is for migrant women. Their families suffer from emotional distance, because: generations operate in ”time pockets” that are ”outside the real time of the outside world”; migrant men do not accordingly adjust their performance of fathering to accommodate the needs created by distance; and fathers insist on maintaining gender-normative views of parenting.

    Sedan är frågan om emotionell distans är så negativ alla gånger.

    Tv-tittande ger färre barn

    Fertiliteten har sjunkit kraftigt i Brasilien, mer än i de flesta andra utvecklingsländer. Hur kommer det sig? Det finns säkert många orsaker, inte minst höjd levnadsstandard, längre utbildning och en högre kvinnlig förvärvsfrekvens. Men en ny studie finner visst stöd för att såpoperor på tv också har haft en effekt:

    This paper focuses on fertility choices in Brazil, a country where soap operas (novelas) portray families that are much smaller than in reality, to study the effects of television on individual behavior. Using Census data for the period 1970-1991, the paper finds that women living in areas covered by the Globo signal have significantly lower fertility. The effect is strongest for women of lower socioeconomic status and for women in the central and late phases of their fertility cycle. Finally, the paper provides evidence that novelas, rather than television in general, affected individual choices.

    Idén är alltså att såpoperorna har porträtterat framgångsrika kvinnor utan eller med få barn* och att detta har fått tv-tittarna att också vilja skaffa färre barn, i en strävan att bli mer lika sina förebilder. Nå, om man vill stimulera fertiliteten (vilket alla förvisso inte tycker är en bra idé), kan man då göra det genom att styra utformningen av tv-program? Det är kanske billigare än att subventionera barnomsorg.

    __________________________

    *Som författarna konstaterar:

    A content analysis of 115 Globo novelas aired between 1965 and 1999 … reveals that 72 percent of the main female characters (aged 50 or below) had no children at all, and 21 percent had only one child.

    Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete

    Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.

    I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:

    In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.

    Det bakomliggande resonemanget är rättframt:

    Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.

    Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.

    Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.

    Varför inte tillåta barn att rösta?

    Ilya Somin anser att barn bör få rösta om de klarar ett kunskapstest:

    If a minor can pass a test of basic political knowledge (say, the political knowledge equivalent of the citizenship test administered to immigrants seeking naturalization), why shouldn’t he or she have the right to vote? Such a precocious child-voter would probably be more knowledgeable than the majority of the adult population. Giving her the right to vote would actually increase the average knowledge level of the electorate and thereby slightly improve the quality of political decision-making. I’ve met twelve-year-olds with far higher levels of political knowledge than that of the average adult.

    Men skulle inte föräldrarna styra även kunniga barn?

    The objection is in fact similar to one of the arguments once raised against giving women the right to vote – that they would be unduly influenced by their husbands or fathers. Husbands will often influence the views of their wives (and vice versa); similarly, parents will influence those of their children. That doesn’t by itself justify denying either married people or children the right to vote.

    Min gissning är att de flesta motsätter sig rösträtt för barn eftersom de känner obehag inför tanken på kunskapstest. Risken är ju att sådana börjar tillämpas även för vuxna, och många har fått för sig att man bör få rösta även som okunnig. 

    Se ett tidigare inlägg på samma tema.

    De själviska väljarna

    Docent Jordahl

    Docent Jordahl

    Hur bestämmer sig väljare för att rösta på ett visst parti? En hypotes kallas plånboksröstning och säger att väljare föredrar det parti som bäst gynnar den egna ekonomin. Om den stämmer antyder det att väljare är egenintresserade.

    Hypotesen avvisades med emfas av Leif Lewin, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap, i de små skrifterna Det gemensamma bästa (1988) och Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991), i vilka han, efter att ha tittat på några studier, fastslår att väljare inte väljer vilka de ska rösta på utifrån privatekonomiska bedömningar. Plånboksröstningen är, menade Lewin, en chimär. Väljare styrs istället i sina partival av omsorg om allmänintresset.

    Not so fast. En ny studie, ”Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting”, av Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, är betydligt bättre genomförd än de studier Lewin baserade sin slutsats på. Den tittar på hur svenska föräldrar påverkades i sitt röstande av socialdemokraternas löften om minskat respektive ökat ekonomiskt stöd. De visar följande:

    Focusing on two large reforms in Sweden, we establish a causal chain from policies to sizeable individual gains and losses and then to voting. The Social Democrats proposed budget cuts affecting parents with young children before the 1994 election, but made generous promises to the same group before the 1998 election. Since parents with older children were largely unaffected we use a difference-in-differences strategy for identification. We find clear evidence of prospective pocketbook voting. Voters respond to campaign promises but not to the later implementation of the reforms.

    Notera att väljarna reagerade på löftet om maxtaxa (före valet 1998), inte på att reformen sedan genomfördes (före valet 2002).

    För att få en känsla för storleken på effekten visar studien att vänsterblocket uppskattningsvis vann 1,5 procentenheter (brutto) i stöd pga. löftet om maxtaxa på dagis. Eftersom reformen kostade ca 3,4 miljarder kr per år, och eftersom löftet gav ca 80 600 extra röster, kostade varje röst ca 42 000 kr per år, eller ca 170 000 kr under hela mandatperioden.

    Så går politik till, Leif Lewin. I alla fall i Sverige inom området subventioner till barnfamiljer.

    Uppdatering: En presentationen av forskningen på svenska är nu publicerad i Ekonomisk Debatt. Se även vad Daniel Waldenström och Andreas Bergh har att säga.

    Den primitiva pottan

    Häromdagen köpte jag en potta åt min lilla niece, då det börjar bli dags för henne att lämna blöjstadiet. Men är det inte primitivt att använda potta? En sådan innefattar ju ett synnerligen obehagligt moment: tömningen. Marknadsekonomin är ju fantastisk när det gäller att generera allsköns produkter. Varför utrustas inte hem med små vattenklosetter, som barn (eller, för den delen, småväxta vuxna) kan nyttja? Som alternativ skulle man kunna tänka sig någon barnställning som sätts på vanliga vattenklosetter. Varför efterfrågas inte detta av föräldrar? Varför accepterar de att återgå till en icke-modern, dassliknande livsföring just när det gäller barn?

    Vad händer när barnomsorg subventioneras?

    Sverige har som bekant generösa subventioner för barnomsorg. Vad får införandet av ett sådant system för effekter? Under 1997—2000 infördes ett snarlikt system i Quebec i Kanada, och i en ny studie, publicerad i Journal of Political Economy, undersöks vad detta ledde till:

    We analyze the introduction of highly subsidized, universally accessible child care in Quebec, addressing the impact on child care utilization, maternal labor supply, and family well-being. We find strong evidence of a shift into new child care use, although some crowding out of existing arrangements is evident. Maternal labor supply increases significantly. Finally, the evidence suggests that children are worse off by measures ranging from aggression to motor and social skills to illness. We also uncover evidence that the new child care program led to more hostile, less consistent parenting, worse parental health, and lower-quality parental relationships.

    Det verkar som om barnens och föräldrarnas välmående har lidit skada av reformen, men det är också intressant att notera följande: Trots att arbetsutbudet ökade ledde ökade skatteintäkter bara till att uppskattningsvis 40 procent av subventionerna täcktes. Som författarna konstaterar:

    That is, the large shift from informal (unsubsidized) to formal (subsidized) childcare, as well as some increased childcare use by mothers who do not work, resulted in a significant net cost of this program, despite the large rise in labor supply.

    Jag finner det märkligt att så få ifrågasätter om barnomsorg verkligen bör subventioneras.

    Facket vill lägga rabarber på barnen

    Barn i demonstration på 1 maj

    Barn i demonstration på 1 maj

    Inte bara kyrkor* utan även facket vill fösa in barn i sina organisationer:

    Tjänstemannafacket Unionen vill att barn föds in i organisationen. Genom att skapa en ordning där föräldrarna sparar åt barnens fackliga inträde kan detta bli en realitet. … Henrik Bäckstrand föreslår också att barnet eller barnbarnet ska kallas till en facklig grundkurs med inriktning på bland annat arbetsmarknadens regler och individens rättigheter och skyldigheter.

    Skandalöst. Inte för att är fel att vara medlem i facket utan för att barn inte bör formas ideologiskt av sina föräldrar. Klarar facket inte av att rekrytera autonoma vuxna längre?

    ______________________

    *Se kritik här, här och här.

    Omskärelse och hiv

    Omskärelse tycks minska risken för att bli hiv-smittad om man är heterosexuell. En ny metastudie, publicerad i The Journal of the American Medical Association (nyhetsartiklar här och här), finner emellertid att det inte finns belägg för en sådan effekt bland män som har sex med män (MSM):

    Pooled analyses of available observational studies of MSM revealed insufficient evidence that male circumcision protects against HIV infection or other STIs.

    Anledningen att acceptera manlig omskärelse på småbarn har blivit ytterligare försvagad.

    Tips om studien i den första länken: Mikael Elinder.

    Högutbildade lägger mer tid på barnen

    Jag har alltid trott att högutbildade föräldrar i genomsnitt umgås mindre med sina barn än andra, eftersom de tenderar att arbeta mer och eftersom deras alternativkostnad är högre. En ny studie, ”Parental Education and Parental Time with Children” (populärsammanfattning här), visar att trots att högutbildade föräldrar arbetar mer, ägnar de mer tid åt barnen (men mindre tid åt hushållssysslor):

    [W]e find that higher-educated parents spend more time with their children; for example, mothers with a college education or greater spend roughly 4.5 hours more per week in child care than mothers with a high school degree or less. … This robust relationship holds across all subgroups examined, including both nonworking and working mothers and working fathers. It also holds across all four subcategories of child care: basic, educational, recreational, and travel related to child care.

    De finner också att mönstret är detsamma i 14 länder, inklusive Norge. Men är mer tid med barnen nödvändigtvis bra?

    Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?

    Professor Seana Shiffrin har ett argument som ifrågasätter om det är moraliskt riktigt att skaffa barn.* Detta ifrågasättande går emot såväl genetiska impulser som därav inspirerat socialt tryck, men argumentet är (kanske just därför särskilt) värt att beakta.

    Shiffrin menar att det finns en asymmetri mellan livets kostnader och intäkter (i vid mening). Det är i allmänhet moraliskt godtagbart att skada en person för att förhindra en ännu större skada. Men det är moraliskt fel att skada en person för att ge upphov till ”en ren intäkt”.** För att illustrera: Det är moraliskt godtagbart att bryta en medvetslös persons arm för att förhindra värre skada, t.ex. död. Men det är moraliskt fel att bryta någons arm för att ge upphov till en ren intäkt, såsom ”supernormal memory, a useful store of encyclopedic knowledge, twenty IQ points worth of extra intellectual ability, or the ability to consume immoderate amounts of alcohol or fat without side-effects.” (s. 127)

    Eftersom alla som existerar upplever skada innebär det att fortplantning alltid orsakar skada. Shiffrin säger att vi kan anta att ett liv kan gynna en person. Men pga. nyss nämnda asymmetri är det troligen fel av oss att påföra skada för att säkerställa den intäkten. Medan levande personer kan godkänna att skada orsakas dem för att säkerställa en intäkt, kan vi aldrig få ett sådant godkännande från någon som inte existerar, vilket gör att fortplantning kan vara moraliskt tvivelaktig. Hon argumenterar också för att vi inte kan utgå från hypotetiskt godkännande, av fyra skäl: i) Personen skadas inte om vi inte skapar henne. ii) Skadorna en person som existerar upplever kan vara grava. iii) Livets plågor kan inte undvikas utan avsevärd kostnad. iv)  Ett hypotetiskt godkännande baseras inte på personens värderingar eller riskattityd.

    Jämför med snarlika argument av professor Benatar och professor Fehige.

    __________________

    *Shiffrin, Seana V. (1999). ”Wrongful Life, Procreative Responsibility, and the Significance of Harm.” Legal Theory, 5(2): 117—148.
    **Med ”pure benefits” avses ”benefits that are only goods and which are not also removals from or preventions of harm.” (s. 124)

    Smarta barn blir mer liberala som vuxna

    I studien ”Bright Children Become Enlightened Adults”, publicerad i Psychological Science, påvisas ett samband mellan hur intelligent ett barn är vid tio års ålder och sociala och politiska attityder vid 30 års ålder:

    We examined the prospective association between general intelligence (g) at age 10 and liberal and
    antitraditional social attitudes at age 30 in a large (N 57,070), representative sample of the British population born in 1970. Statistical analyses identified a general latent trait underlying attitudes that are antiracist, pro-working women, socially liberal, and trusting in the democratic political system. There was a strong association between higher g at age 10 and more liberal and antitraditional attitudes at age 30; this association was mediated partly via educational qualifications, but not at all via occupational social class. Very similar results were obtained for men and women.

    Tänk, rent hypotetiskt, om bara de som vid tio års ålder har en viss IQ skulle få rösta. Då skulle Sverigedemokraterna få svårt att rekrytera väljare.

    Tips: Panu Poutvaara.

    Pappa ägnar sig åt arbete

    Domaren i USA:s högsta domstol Antonin Scalia närvarade inte när de nio barnen spelade fotboll och piano:

    You know, my parents never did it for me. And I didn’t take it personally. ”Oh Daddy, come to my softball game.” No, I mean, it’s my softball game. He has his work. I got my softball game.

    En icke-daltande, osentimental syn på föräldrarollen som jag kan finna sympatisk (i en tid då de flesta småbarnsföräldrar tycks se det som ett obligatorium att avvika från jobbet runt kl 15 för att umgås med barnen i flera timmar). Ett rationellt barn bör likaledes kunna förstå den.

    Uppdatering: Miljöpartiet, eller i varje fall svenska väljare, borde lyssna mer på domare Scalia.

    Kvinnlig rösträtt och barns hälsa

    Kvinnor och män prioriterar olika. När kvinnor fick rösträtt förändrades därför den förda politiken i vissa viktiga avseenden i USA. I synnerhet gynnade denna politiska reform barnen. Det visar Grant Miller i ”Women’s Suffrage, Political Responsiveness, and Child Survival in American History”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (tidigare gratisversion finns här). Sammanfattning:

    Women’s choices appear to emphasize child welfare more than those of men. This paper presents new evidence on how suffrage rights for American women helped children to benefit from the scientific breakthroughs of the bacteriological revolution. Consistent with standard models of electoral competition, suffrage laws were followed by immediate shifts in legislative behavior and large, sudden increases in local public health spending. This growth in public health spending fueled large-scale door-to-door hygiene campaigns, and child mortality declined by 8–15% (or 20,000 annual child deaths nationwide) as cause-specific reductions occurred exclusively among infectious childhood killers sensitive to hygienic conditions.

    Fortfarande dör tio miljoner barn årligen av sjukdom och undernäring. Miller menar att den historiska erfarenheten av att ge kvinnor större utrymme i den politiska processen bör stämma till eftertanke även idag.

    Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan samt döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar.

    Ska barn få rösta?

    Gissur Erlingsson skriver om rösträtt för barn:

    Aldrig att jag skulle vilja ge barn rösträtt. Vilket märkligt särintresse vi skulle skapa. “Slopa moms på Refreshers och klubbor!”; “Bygg lekplatser där istället för en ny företagspark” and so on and so forth.

    Bryan Caplan citerar däremot med visst gillande ett förslag om att ställa upp vissa grundläggande kriterier för att få rösta som, om de är uppfyllda, gör en åldersgräns överflödig:

    A state that required a bare minimum of intelligence and education – e.g., step into the polling booth and find that the computer has generated a new quadratic equation just for you. Solve it, the computer unlocks the voting machine, you vote. But get a wrong answer and the voting machine fails to unlock, a loud bell sounds, a red light goes on over the booth – and you slink out, face red, you having just proved yourself too stupid and/or ignorant to take part in the decisions of grownups. Better luck next election! No lower age limit in this system – smart 12-yr-old girls vote every election while some of their mothers – and fathers – decline to be humiliated twice.

    Själv försökte jag som tolvåring få bli medlem i MUF, trots att åldersgränsen var 13 år. Pinsamt nog skrev jag brev till den lokala MUF-styrelsen och angav som argument att jag hade bra betyg.

    Se även vad John Stuart Mill hade att säga om kunskaper och rösträtt.

    Bör nya människor skapas?

    Filosofiprofessorn Christoph Fehige argumenterar* för antifrustrationism, dvs. att det viktiga är icke-existensen av icke tillfredsställda preferenser. Som han uttrycker det (s. 518):

    Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.

    Han menar att en icke tillfredsställd preferens är dålig, att en tillfredsställd preferens är bra och att en tillfredsställd preferens är lika bra som en icke existerande preferens. Synen kan sammanfattas i denna figur:

    Den centrala utgångspunkten är det normativa likställandet mellan en tillfredsställd preferens och en icke existerande preferens. Fehige ställer frågan varför det skulle vara bra att få nya tillfredsställda preferenser (vilket, nota bene, inte är detsamma som att existerande preferenser blir tillfredsställda, vilket är bra). Ett sätt att argumentra för denna utgångspunkt är att säga att en preferens börjar med att vara otillfredsställd. Detta skapar frustration, men om vi efterhand blir tillfredsställda förs vi tillbaka till utgångspunkten, som motsvarar situationen där vi inte hade preferensen. Det är bra att frustrationen försvinner, men det hade varit lika bra att inte få den nya preferensen — och det hade t.o.m. varit bättre att inte få den, i den mån den innefattar initial eller permanent otillfredsställelse. 

    Att tillfredsställa existerande preferenser är alltså bra; att skapa nya ger oss ingen vinst om de blir tillfredsställda men däremot en förlust om de inte blir tillfredsställda. En implikation av synsättet är att det vore bättre att inte skapa nya människor. Eftersom nya, tillfredsställda preferenser är lika bra som icke existerande preferenser och eftersom existens medför förekomsten av icke tillfredsställda preferenser är det bättre att inte börja existera. Se ett tidigare inlägg om en liknande syn, framförd av professor David Benatar.

    ___________________________

    *Fehige, Christoph (1998). ”A Pareto Principle for Possible People.” I Fehige, Christoph och Wessels, Ulla (red.) Preferences. Berlin: Walter de Gruyter.

    Juridisk analys av Mamma Mia

    OBS! Läs bara om du känner till eller vill få reda på en central del av handlingen i Mamma Mia.

    Det ska till en jurist för att analysera Mamma Mia! Närmare bestämt är det Sarah Lawsky som relaterar problemet med att bestämma vem som är pappa till Sophie till två rättsfall:

    Sophie’s mother admits, at the end of the movie, that she simply does not know which man is Sophie’s father. … ”Well, one-third of a child is more than I ever thought I would have,” one of the men says. Each of the other men then indicates that he too now views himself as having one-third of a child.

    Lawsky frågar sig om man kan se detta problem som analogt till ett fall där tre män var på jakt tillsammans och en av dem skadades av ett skott utan att det gick att fastställa vem av de andra två som hade skjutit. Båda hölls ansvariga. Eller kanske det snarare påminner om ett fall där ett barn skadades av en substans som hennes mamma använde och där det inte gick att fastslå vilken producent som hade tillverkat det aktuella medlet. Företagen hölls ansvariga i förhållande till sin marknadsandel.

    Kollektivt ansvar och storfamiljer med många föräldrar i all ära. Ett DNA-test verkar enklare.

    Att välja bort barn

    Den nederländska operasångaren Eva-Maria Westbroek gör succé på Covent Garden, närmast med huvudrollen i Puccinis La fanciulla del West.

    Som andra karriärkvinnor har hon funderat på detta med barn. Jag beundrar hennes hållning

    And have children, too? “No thanks! I’d have to give this up and I love it too much. … But that’s fine.”

    Min beundran har att göra med förmågan att ifrågasätta och sätta sig över såväl genetiska impluser som socialt tryck. Hon lever istället, som Tosca, för konsten. Dessutom kan det vara så att hennes beslut att skaffa barn inte bara är gynnsamt för henne själv utan också för de potentiella barn som inte börjar existera.

    Bättre att inte existera

    Det är bättre att inte börja existera. För alla människor. Det är därför moraliskt förkastligt att skaffa barn, liksom det är bra om hela mänskligheten dör ut. Detta hävdar filosofiprofessorn David Benatar i boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence (Oxford University Press). Han förutser att nästan alla kommer att förkasta hans uppfattningar, då de går emot de flesta människors djupaste intuitioner.

    Jag fann emellertid boken oerhört fascinerande och streckläste den under en långflygning häromdagen. Hans argument förtjänar att tas på allvar. Grunden för Benatars resonemang är en asymmetri (s. 29—30):

    Not only bad things but also good things happen only to those who exist. Pleasure, joy, and satisfaction can only be had by existers. Thus, the cheerful will say, we must weigh up the pleasures of life against the evils. As long as the former outweigh the latter, the life is worth living. Coming into being with such a life is, on this view, a benefit. However, this conclusion does not follow. This is because there is a crucial difference between harms (such as pains) and benefits (such as pleasures) which entails that existence has no advantage over, but does have disadvantages relative to, non-existence. … [I]t strikes me as true that
    (3) the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
    whereas
    (4) the absense of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

    Det är alltså fel, menar Benatar, att utföra en kostnads-intäktsanalys av ett faktiskt liv och genom att finna att intäkten överstiger kostnaden dra slutsatsen, att det är bättre att existera än att inte existera. Detta är inte den relevanta jämförelsen. Både existens och icke-existens har något gott med sig: närvaron av lycka respektive frånvaron av olycka. Men endast existens har något dåligt med sig (olycka). Icke-existens medför förvisso frånvaro av lycka, men det kan inte vara något dåligt eftersom ingen som inte existerar kan uppleva det som ett problem. (Däremot kan en kostnads-intäktsanalys fungera som vägledning för en person som redan existerar. Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat.)

    Om Benatars asymmetri accepteras följer (givet vissa andra grundläggande antaganden) att det alltid är bättre att inte börja existera än att göra det. Håller du med? Jag trodde nog inte det. Men klargör gärna varför du inte gör det.

    Vaccinera dina barn

    Det sprids en skadlig myt, att vaccination av barn bör undvikas eftersom de annars riskerar att bli autistiska. Som David Gorski konstaterar:

    The scientific data, taken in totality, do not support a link between mercury in vaccines and autism. 

    En ny studie av vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund (MMR) bekräftar denna konsensus i forskningen:

    This study provides strong evidence against association of autism with … MMR exposure.

    Värdefullt att veta.


    Varför skaffas barn?

    Arthur Schopenhauer i Parerga and Paralipomena:

    If children were brought into the world by an act of pure reason alone, would the human race continue to exist? Would not a man rather have so much sympathy with the coming generation to spare it the burden of existence?

    Egoistiska skäl för kvoterad föräldraförsäkring

    En kvoterad föräldraförsäkring, som socialdemokraterna vill införa, kan välkomnas på egoistisk grund av två grupper:

    1. Mödrar som vill ut i arbetslivet och som har män som inte vill stanna hemma.
    2. Män utan barn/med äldre barn, som skulle möta försvagad konkurrens i arbetslivet från nya fäder, som skulle ”tvingas” bort från karriärspelet en längre tid.

    Staten styr och ställer

    Katrin Jakobsen)

    Gynnad barnfamilj (foto: Katrin Jakobsen)

    Många vill lägga sig i barnfamiljernas inre liv. Alliansen har infört en jämställdhetsbonus; socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen; och TCO vill subventionera hushållsnära tjänster kraftigt, så att jämställdheten kan öka.

    Hur ska man se på dessa styrförsök? PJ, Göran Hägglund och andra protesterar, och visst kan man göra det. Men de som nu protesterar ser, enligt min mening, inte grandet i sitt eget öga. Det stora styrförsöket handlar om att styra människor till barnafödande genom att överföra enorma materiella resurser till dem som skaffar barn, och detta styrande tycks ingen ifrågasätta. Mer upprörande än att staten inte är neutral när villkoren för fördelningen av dessa enorma resurser fördelas, är att staten inte är neutral mellan barnfamiljer och dem som inte vill eller kan skaffa barn.

    Från ett rent analytiskt perspektiv är det rentav så att det är att förvänta att staten försöker styra och ställa närhelst den fördelar förmåner. Vill man slippa styrande och ställande föreslår jag att man argumenterar för sänkt skatt (för alla) samt avskaffade subventioner, bidrag och ersättningar istället.

    Olika sätt att se på döden

    Lord Russell, 92 år gammal

    Lord Russell, 92 år gammal

    I essän ”Stoicism and Mental Health” (1929) beskriver Bertrand Russell tre sätt att se på döden:

    1. Att försöka ignorera den, att aldrig nämna den och att försöka tänka på annat så fort den dyker upp i tankarna.
    2. Att ständigt tänka på den och meditera över livets korthet. (”There was a Fellow of a Cambridge College who even went so far as to sleep with his coffin in the room, and who used to go out on the College lawns with a spade to cut worms in two, saying as he did so: ‘Yah! you haven’t got me yet.'”)
    3. Att inbilla sig själv att döden bara är porten till ett fortsatt eller nytt liv.

    Han kritiserar vart och ett av dessa synsätt: de två första ser han som direkt mentalt ohälsosamma, och den tredje ser han dels som falsk och dels utan praktisk förmåga att minska rädslan för döden. Istället rekommenderar han en avdramtiserad och stoisk syn. Man bör inte ta upp ämnet särskilt ofta, och när ett barn frågar: ”Kommer jag att dö?” svarar man: ”Ja, men inte än på länge.”

    Hans avslutande råd om vilken attityd man bör förmedla till barn:

    They should be taught to endure misfortune, when it comes, by remembering that there are still things to live for; but they should not brood on possible misfortunes, even for the purpose of being prepared to meet them.

    Mycket klokhet, tycks det mig, även om jag själv inte är det minsta rädd för döden. Varför skulle icke-existens skrämma?

    Bör manlig omskärelse förbjudas?

    Verktyg för omskärelse

    Verktyg för omskärelse

    Filosofen Per Bauhn har helt rätt:

    Men att, som Socialstyrelsen gör, hävda föräldrarnas rätt att få sitt barn omskuret är också en värdering som bör diskuteras.

    Frågan rör vad föräldrar inte ska tillåtas göra med sina barn. De flesta, däribland jag, anser det principiellt legitimt för staten att förbjuda vissa handlingar från föräldrars sida. Frågan är var gränsen ska dras. Det finns inga objektiva svar på den frågan: man kan utgå från olika värderingar och man kan göra olika bedömningar av om en viss handling är förenlig med en viss värdering.

    De flesta i vårt land anser att föräldrar inte ska få slå sina barn och att de inte bör tillåtas omskära sina döttrar. Men än så länge tillåts manlig omskärelse. Själv är jag tveksam till detta tillåtande, om än inte bestämt avvisande.

    Å ena sidan tycker jag att fyra faktorer talar för ett förbud:

    1. Fysisk autonomi: föräldrar bör inte transformera ett barns kropp på ett sätt som detta barn sedan kan tänkas ogilla. T.ex. vore det fel för föräldrar att tatuera ett barn.
    2. Hälsorisk: ingrepp av detta slag innebär alltid en risk för komplikationer.
    3. Smärta: ingreppet är i regel smärtsamt.
    4. Religiös autonomi: om ingreppet utgör en religiös ceremoni klassificerar man ett barn, rent fysiskt, som tillhörande en religion, vilket jag ser som mycket problematiskt.

    Å andra sidan tycker jag att tre faktorer talar mot ett förbud:

    1. Föräldrarnas värderingar: föräldrar tillåts forma ett barn på alla möjliga områden, vad gör detta annorlunda från mental påverkan att tänka på ett visst sätt?
    2. Hälsovinst: risken för hiv-smitta minskar.
    3. Olaglig omskärelse: om ett förbud införs kommer omskärelse ändå att genomföras, men med större hälsorisker. Man kan här jämföra med ett argument för legala aborter.

    Exakt var man bör landa vet jag inte, men frågan bör diskuteras vidare.

    Uppdatering: Jag har efter det att inlägget ovan skrevs tagit ställning. Se här.

    Framtidens barn

    Korp och räv i samspråk

    Korp och räv i samspråk

    Arthur Schopenhauer i Parerga und Paralipomena:

    ”A mother gave her children Æsop’s fables to read, in the hope of educating and improving their minds; but they very soon brought the book back, and the eldest, wise beyond his years, delivered himself as follows: This is no book for us; it is much too childish and stupid. You can’t make us believe that foxes and wolves and ravens are able to talk; we’ve got beyond stories of that kind!

    In these young hopefuls you have the enlightened Rationalists of the future.”

    Mona Sahlins boksmak

    Mona Sahlin

    Mona Sahlin

    Tänka sig, Mona Sahlin läste samma böcker som jag i sin ungdom:

    ”Vad läste du själv som barn?
    – Mest blev det Wahlströms gröna och röda bokserie, som Kitty-böckerna. Och så tyckte jag om Enid Blythons [sic] Fem-böcker.”

    Jag minns hur jag i unga år cyklade till Sandbergs Bokhandel i Tranås för att köpa den ena Fem-boken efter den andra för min veckopeng. Det var tider, det!

    Barnen påverkar politiken

    En ny studie tyder på att barnens kön påverkar föräldrarnas politiska uppfattningar:

    ”Using nationally representative longitudinal data, we show that having daughters makes people more likely to vote for left-wing political parties. Having sons leads people to favor right-wing parties. The paper checks that our result is not an artifact of family stopping-rules, discusses the predictions from a simple economic model, and tests for possible reverse causality.”

    Feministpappa Borg

    Den teori som presenteras i uppsatsen säger att ogifta kvinnor tenderar att föredra högre inkomstskatt och högre offentliga utgifter än män (något som ges stöd i annan forskning). Skälet är att deras skattebörda är lägre och att deras marginalnytta av kollektiva varor är högre. Föräldrar med döttrar påverkas sedan, av omsorg om dessa, i politisk riktning vänsterut.*

    Måhända är logiken densamma som när finansministern låter meddela att han är feminist pga. sina döttrar.

    Uppdatering: Jonas Vlachos analyserar varför kvinnor röstar mer åt vänster.

    _____________________

    *Den senare länken är väl den jag finner minst övertygande i den presenterade teorin, ty varför skulle en förälder förändra sina politiska preferenser bara för att en dotter i genomsnitt förespråkar mer vänsterorienterade lösningar när hon har vuxit upp? Det senare kan ju t.ex. bero på att dottern har mindre bra kunskaper om vilken politik som gynnar henne. Om dotterns nytta ingår i förälderns nyttofunktion, vilket inte verkar orimligt, borde föräldern väl forma en egen bedömning av vilken politik som bäst skulle gynna henne, inte automatiskt acceptera det vuxna kvinnor i genomsnitt tror gynnar dem? Nå, detta är en undran rörande den presenterade teorin, inte rörande den presenterade empirin.

    Betyder barns lycka mer än vuxnas?

    I debatten om huruvida de flesta skilsmässor påverkar barn negativt tycks en självklar värdepremiss vara att barns lycka betyder mer än vuxnas. Men är denna värdepremiss självklar?

    Antag att vi har en familj med två föräldrar och två barn och att de förra skiljer sig. Antag vidare att föräldrarnas totala ”nuvärdesberäknade” positiva nyttoförändring är större än barnens totala ”nuvärdesberäknade” negativa nyttoförändring (räknat på hela livet). Är skilsmässa fel?*

    Jag är inte helt säker på hur frågan ska besvaras, men jag ser absolut inte svaret som självklart, vilket nästan alla andra tycks göra, i alla fall i retoriken.

    _________________

    *Ett tänkbart scenario är att de främsta negativa effekterna på barnen (som vi här antar uppkommer) kommer när barnen är vuxna. Skulle det påverka nyttojämförelsen? Då jämför man effekterna på olika vuxnas nytta med varandra.

    Skadas barn av skilsmässor?

    Företrädare för det kristna Claphaminstitutet anser att staten bör försöka minska antalet skilsmässor. Själv förhåller jag mig avvisande till sådana försök att styra och ställa i människors liv. Men bör man inte tänka på barnen? Jo, men bilden är betydligt mer osäker och komplicerad än de kristna debattörerna låtsas om. Som Betsey Stevenson och Justin Wolfers klargör (s. 30—31):

    There exists substantial controversy—and uncertainty—about the impact of divorce on children. While children from divorced households fare worse along a range of outcomes than those from intact households, this observation does not speak to the policy-relevant question of whether those children would have been better off if their parents had not divorced. The conflict in these households may be so severe that children are actually better served by their parents divorcing. Thus comparisons of the ”happily married” with the ”unhappily divorced” are likely irrelevant for those choosing between an unhappy marriage and an unhappy divorce. Moreover, the difficulty in establishing a causal link between divorce decisions and children’s outcomes is compounded by the possibility that the type of parents and households that end up divorced are likely to be different from those that do not. These differences may themselves lead to worse outcomes for children even if the parents were to remain married. Additionally,  unobserved negative shocks to the family may both lead to divorce, and to negative outcomes for children, further confounding attempts at causal inference.

    Att de kristna debattörerna använder sig av forskning på ett tendentiöst sätt förvånar inte. Ty i grunden styrs de nog inte främst av en omsorg om barnen utan av sin dogmatiska etik, som säger att skilsmässa är moraliskt felaktigt. De skulle vilja minska skilsmässorna även om alla barn mådde bra av dem. Detta vågar de dock inte riktigt säga offentligt, eftersom de vet att svenska folket inte delar denna syn.

    Uppdatering: SvD:s ledarblogg hävdar:

    [V]i borde kunna vara ärliga nog att säga att det optimala för ett barn är att den familj som man fötts in i håller ihop.

    Grundfrågan rör om vi vet att detta stämmer, givet att föräldrarna inte drar jämnt och önskar sluta sin samlevnad. Det hävdar Stevenson och Wolfers att vi inte vet. Och även om visste det är fortfarande frågan om staten ska lägga sig i beslut av denna karaktär. Jag anser inte det.

    Barndopets hemska grund

    Påven döper ett barn

    Det kan tyckas oskyldigt med barndop, men jag finner denna tradition osmaklig och uppmanar härmed föräldrar att undvika denna ceremoni.* Att låta släkt och vänner komma samman efter att ett barn har fötts under trevliga, även ceremoniella, former, det har jag inget alls emot. Men just den kristna inramningen finner jag stötande. De flesta svenskar bryr sig inte om den, det vet jag, men de kanske skulle göra det om de kände till dess grund.

    Den kristna kyrkan lär nämligen att varje människa föds med arvssynd: genom att Adam och Eva, som kristna kallar de första människorna, syndade bestämde Jahve att alla människor ärver en syndig natur. Denna natur gör att ingen människa, inte ens ett nyfött barn, anses förtjänt av himlen efter döden. För att med säkerhet undvika det helvetesstraff som Jahve har bestämt för alla krävs frälsning genom dopet.

    Som Katolska kyrkans katekes uttrycker det:

    ”1250 Born with a fallen human nature and tainted by original sin, children also have need of the new birth in Baptism to be freed from the power of darkness and brought into the realm of the freedom of the children of God, to which all men are called.”

    Att ordna ett barndop innebär alltså att man, åtminstone implicit, ger sitt erkännande till den bisarra, kristna uppfattningen om en gud som bestämmer att alla ska präglas av synd och som vidare förordnar att den som inte ser till att det hälls vatten på ett barn i en kristen ritual riskerar det barnets eviga väl. Dessutom gör man sitt barn till medlem i en organisation utan dennes medgivande, vilket i sig är klandervärt. Lägg därtill att det är en religiös organisation, och min uppfattning är definitivt att det är oetiskt att pådyvla barn religiösa uppfattningar.

    _____________________

    *Om föräldrar trots allt väljer att ha ett barndop tycker jag att man som vän eller närstående bör delta, om möjligt. Gemenskap och firandet av ett barn är trots allt viktigare än principer.

    Bra förslag om surrogatmödrar

    Birgitta Ohlsson och Barbro Westerberg föreslår att en utredning om surrogatmödraskap ska tillsättas. En god idé, anser jag. För mig är frågan empirisk. Om forskning ger belägg för att samtliga inblandade mår bra under och efter surrogatmödraskap, anser jag sådana mödraskap bör tillåtas. Särskilt viktigt förefaller det att undersöka om barn till surrogatmödrar utvecklas och mår lika bra som andra barn.

    Den forskning jag fann tyder på att ingen av de inblandade parterna, inte heller barnen, påverkas negativt i sitt välmående av surrogatmödraskap:

    • Barnen tycks må ungefär lika bra som andra barn vid sju års ålder (källa), vid tre års ålder (källa) och vid två års ålder (källa).
    • Relationen mellan de uppdragsgivande föräldraparen och barnen under det första året förefaller bra. (Källa.)
    • Det uppdragsgivande föräldraparet har goda erfarenheter. (Källa.)
    • Surrogatmödrarna verkar hantera överlämnandet av barnet relativt väl, vilket Hanne Kjöller inte verkar tro. (Källa.)

    Men även om barnen skulle påverkas negativt jämfört med barn i ”vanliga” familjer är det inte säkert att det talar för ett fortsatt förbud mot surrogatmödraskap, eftersom utfallet måste jämföras med realistiska alternativ. Dessa kanske är i) legalt surrogatmödraskap (finns ännu inte i Sverige), ii) illegalt surrogatmödraskap och iii) surrogatmödraskap i andra länder, t.ex. Indien, där fattiga kvinnor ofta verkar utnyttjas för ändamålet. Och i valet mellan dessa tre alternativ förefaller i) det bästa (eller minst dåliga, om man i grunden är negativ till surrogatmödraskap).

    En utredning är alltså välkommen. Den bör göra en noggrann genomgång av all forskning på området samt av realistiska alternativ. Om den kommer fram till att surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige får den förstås också ta ställning till formerna för surrogatmödraskap (vilka typer som ska tillåtas, om betalning ska få förekomma, procedurer för tillåtelse etc).

    En möjlig nisch för surrogatmödrar: homosexuella män, som i praktiken inte kan adoptera.

    Schampo i barns ögon

    Jag vet inte hur många barn jag har observerat under årens lopp på de badhus där jag motionerar som gråter och skriker när de får schampo i ögonen. Jag finner detta irriterande och undrar om det är föräldrar eller barn jag ska klandra. När jag ser det hela hända sker det nästan alltid på exakt samma sätt. Föräldern schamponerar och schampot finner sin väg ned till ögonen. Men när smärtan inträder står barnet still och skriker, med ögonen stängda, i regel bortom duschstrålarna.

    Hur kommer det sig att barn inte förstår i) att man bör blunda för att undvika schampoinducerad smärta och ii) att man bör skölja ögonen när schampo finner sin väg in i dem? Antagligen har de varit med om detta massor av gånger tidigare, men ändå beter de sig irrationellt. Barn är smarta — det har jag noterat i andra sammanhang — så jag förstår inte varför de begår dessa misstag hela tiden. Och eftersom de gör det undrar jag vidare varför föräldrarna inte bistår dem och undervisar dem om hur man på smidigaste sätt tvättar håret. Om inget annat hjälper kanske de får inhandla denna produkt.

    Föräldrars makt över barn

    Svenska kyrkan ordnar sagoläsning för barn under Stockholm Pride. Upprörande! Jag tycker att kyrkan ska lämna barnen i fred.

    På ett mer principiellt plan är frågan om påverkan av barn intressant. Will Wilkinson menar att föräldrar inte bör försöka styra sina barn alltför hårt genom att skydda barnen från alla budskap som de själva kanske finner tveksamma:

    ”The principle here is that freedom is good, that psychological freedom is a kind of freedom, and that psychological freedom has some developmental preconditions — it requires the cultivation of certain moral and epistemic capacities. Part of that cultivation comes from practicing judgment in a complex world of moral diversity.”

    Föräldrar har vissa ”minimala” skyldigheter mot barn: det bör inte vara tillåtet att hålla barn som slavar i källaren, inte heller att inte lära dem att läsa. Kanske är en grundförmåga till självständigt, kritiskt tänkande — motsatsen till indoktrinering och leverans av färdiga svar — också en del av det föräldrar bör ge sina barn.

    Riskfritt test för Downs syndrom

    Goda nyheter för blivande föräldrar:

    ”A test that can detect Down’s syndrome from the blood of pregnant women has raised the prospect of routine screening for the condition for every expectant mother who wants it. Genetic markers that show whether a foetus has the chromosomal disorder can now be identified in the mother’s bloodstream, after research that promises the first reliable noninvasive prenatal test.”

    Som vanligt motsätter sig kristna denna typ av test, med en högtravande retorik om etik. Som om stödet för denna typ av test inte grundas i etik!

    En studie indikerar för övrigt att många gravida mödrar stöder möjligheten att ta ett test (och att kunna göra det riskfritt, som med det nya testet, är förstås en stor fördel). Detta stöd påverkas av annat än risk för fosterskada:

    ”Yet, controlling for risk status, many psychosocial variables predicted a women’s interest in screening and in invasive testing: more knowledge about prenatal testing, concern about fetal health, willingness to terminate a pregnancy, and an internal or medical profession health locus of control. We conclude that psychosocial variables influence women’s desire for screening or invasive testing beyond traditional risk status.”

    Gravida kvinnor om abort

    Hur ser gravida kvinnor på abort?

    ”A survey asked 190 pregnant women their opinions on whether a hypothetical other woman would be justified in having an abortion under ten different circumstances, four of which related to abnormalities of the fetus. … [T]here was no evidence that pregnant women’s views about abortion are more conservative than those of the general public. The majority of respondents considered abortion of a defective fetus to be justified, both for themselves and for others. The best predictor of abortion attitudes was respondent’s views about the ideal number of children in a completed family.”

    Min syn: aborter ska vara tillåtna och orsaken till en abort spelar ingen roll. Vissa vill inte ha större familj; vissa vill inte ha ett skadat barn; vissa vill inte ha en pojke; vissa vill inte ha ett barn som är resultatet av en våldtäkt. Det är upp till föräldrarna (ytterst kvinnan) att bestämma och ingen annan ska styra över deras beslut.

    Se tidigare inlägg om abort här, här, här och här.

    (Tips: Bryan Caplan.)

    Rättvis fotboll

    Ärkebiskopen och en annan biskop vill att vi enbart ska köpa rättvisemärkta fotbollar:

    ”Arbetsgivare föredrar att exploatera barn för att det anses legitimt att betala dem lägre lön, och därmed öka vinsten.”

    Jovisst, men det finns ett litet problem. De barn som tillverkar fotbollar som inte är rättvisemärkta kommer med största sannolikhet att få det sämre, vilket jag har påpekat, med stöd i forskning, här och här. Detta dilemma ignorerar biskoparna.

    Se även dr Vlachos och dr Santesson-Wilson i denna fråga.

    Religiösa friskolor är ett problem

    Religiösa människor älskar att lägga rabarber på barn. Som Ordspråksboken 22:6 säger:

    Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal.

    Det blir ett samhälleligt problem när offentliga medel används för att ituta barn religiösa läror som står i strid med vetenskaplighet. Ett typexempel på det tas upp i recensioner i SvD och DN av Per Kornhalls nya bok Skapelsekonspirationen. Kornhall var under 17 år med i Livets Ord och undervisade i biologi på dess skola. I boken klargörs hur kristna försöker smyga in skapelseberättelsen i biologiundervisningen.

    Men kan inte offentliga medel till religiösa skolor accepteras, när nu Skolverket inspekterar och övervakar? Det tycks som om de religiösa skolorna är duktiga på att dölja vissa delar av sin undervisning. Från SvD:

    Per Kornhall, om någon, vet hur det går till. Myndigheternas inspektioner kan man alltid kringgå. Ja, detta blir snarast en helig plikt eftersom målet är ‘oändligt gott’. Bibeltron leder ju till himlen; biologiska förklaringar till helvetet. Därför är snart sagt alla medel tillåtna.

    Det är dags att på allvar ifrågasätta om religiösa skolor ska kunna vara friskolor. I alla fall verkar kraven, både på inspektion och på försäkran om vetenskaplighet, behöva skärpas.

    Se vad Richard Dawkins och Jerry Coyne har att säga om det farliga i att lära ut kristna sagor i biologin.

    De heliga barnen

    Det går inte, utan att straffas hårt, att ifrågasätta de enorma belopp som barnfamiljer erhåller från oss andra i bidrag, ersättning och subventioner. Därför är det kanske inte förvånande att både Aftonbladet och SvD idag ställer följande läsarfråga med två svarsalterantiv i samband med att socialdemokraterna föreslår förlängd föräldraledighet:

    Vad föredrar du? o Vårdnadsbidrag o Förlängd föräldraledighet”

    Mitt svarsalternativ — ”ingetdera” — lyser helt med sin frånvaro. Det är som om de flesta är okunniga om att barn inte ger lycka. Och dessutom verkar få inse sambandet mellan att staten subventionerar och att staten lägger sig i. De som klagar på det senare borde klaga på det förra.

    Pojkar som vill vara flickor

    Jag läste just ett gripande reportage om två små pojkar som vill vara (som) flickor — och om hur respektive föräldrar hanterar detta väldigt olika. Ett föräldrapar tar bort pojkens ”tjejleksaker”. Mamman talar:

    ‘It’s really hard for him. He’ll disappear and close a door, and we’ll find him playing with dolls and Polly Pockets and … the stuff that he’s drawn to,’ she says. In particular, there is one typically girl thing — now banned — that her son absolutely cannot resist. ‘He really struggles with the color pink. He really struggles with the color pink.’”

    Den pojken mår uppenbart dåligt. Det andra föräldraparet är accepterande:

    [W]e were asking, like, ‘How’s Jonah doing? Does [he] have problems with other kids?’ and the teacher was like, ‘God, I gotta tell you, you know, Jonah is one of the most popular kids. Kids love [him], they want to play with [him], [he’s] fun, and it’s because [he’s] so comfortable with [himself] that [he] makes other people comfortable,’ Joel recalls. It was shortly after that that Joel and Pam started referring to their son Jonah as ‘she.’”

    Båda föräldraparen har konsulterat psykologer. Så mycket skada, och så mycket nytta, sådana kan göra, beroende på värderingar och utgångspunkter. Man har verkligen ett ansvar som förälder att enbart acceptera råd och terapi som gynnar ens barns välmående.

    Se ett tidigare inlägg på detta tema samt två filmtips.

    Livet bör inte vara heligt

    Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

    Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

    Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

    Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

    Naturliga familjer

    De progressiva kristdemokraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en ”modern” familjepolitik:

    En ny Sifo-undersökning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.

    Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

    Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

    While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.

    Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

    Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska ”verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda ”naturliga” familjer.)

    Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

    Jag finner ordvalet ”naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

    Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

    På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

    Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats ”Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords ”Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

    Grymhet mot barn

    Bahrain tycks nu komma att försöka utrota homosexualitet genom att hålla koll på barnen:

    School students could soon be spied on under a campaign to stamp out homosexuality, under demands made by MPs yesterday. … It also called for monitoring in schools and for pupils who veer towards homosexuality to be punished.”

    Ja, vad ska man säga? Fascism!

    Traditioner utvecklas

    Professor Göran Lantz konstaterar klokt:

    Idag är äktenskapet långt mer än barn­alstring. Homosexuella par, som redan idag kan ingå partnerskap under i stort sett samma regler som gäller för äktenskap, borde då också kunna få ingå äktenskap oberoende av ‘hur det alltid har varit’.”

    Faktum är att det går att hämta stöd hos F. A. Hayek för denna syn. Hayek betonade att han inte var konservativ och att han var öppen för utmaningar av traditioner på marginalen. Han värdesatte förvisso spontana, framvuxna ordningar, som han kallade cosmos, och var i grunden skeptisk till konstruerade, artificiella ordningar, som han kallade taxis. Men han erkände också att de förra kan behöva korrigeras ibland och att det, i en evolutionär process, är viktigt att traditionella regler utmanas och, stundtals, ersätts.

    Jonathan Rauch utvecklar denna argumentation och citerar Hayek:

    It may be due simply to the recognition that some past development was based on error or that it produced consequences later recognized as unjust. But the most frequent cause is probably that the development of the law has lain in the hands of members of a particular class whose traditional views made them regard as just what could not meet the more general requirements of justice. … Such occasions when it is recognized that some hereto accepted rules are unjust in the light of more general principles of justice may well require the revision not only of single rules but of whole sections of the established system of case law.”*

    __________________________________

    *Hayek, F. A. (1973). Law, Legislation, and Liberty: Rules and Order. London: Routledge: 89.

    Råd till föräldrar

    Jag surfade in på denna sida med citat av Frank Zappa. De visade sig vara riktigt uppiggande! Ett av mina favoritcitat:

    My best advice to anyone who wants to raise a happy, mentally healthy child is: Keep him or her as far away from a church as you can.

    Aktivitetstips

    Om du inte har något inplanerat på lördag och befinner dig i Stockholm kan du överväga att besöka detta möte:

    Själv är jag ett stort fan av Kim Jong-Il! (Tack till Fredrik Hardt för tipset.)

    Barn och lycka

    Det finns de som menar att livets mål och mening är barnafödande. Professor Arthur Brooks påpekar dock följande i sin nya bok Gross National Happiness:

    On the surface, it looks as though kids make people a bit happier: Adults with one or two kids are about 3 percentage points more likely to say they are happy than childless adults. But this gap is an illusion created by the fact that many happiness-causing things are also correlated with whether one has kids — marriage, age, religion, politics, and so forth. When we correct for these things, the relationship between kids and happiness actually reverses itself, and we see that children make people unhappy. If two adults in 2004 were the same in age, sex, income, marital status, education, race, religion, and politics — but one had kids and the other did not — the parent would be about 7 percentage points less likely to report being very happy. The more children you have, on average, the unhappier you get — up to a point. The average happiness of adults — correcting for all the factors mentioned above — falls as more children are added to the family.

    Så visst kan man eftersträva barn – men man ska vara medveten om att det inte verkar vara någon bra metod för att öka lyckan i livet. Nu tror jag i och för sig att barn i de flesta fall kommer till pga. en biologisk drift som inte så lätt låter sig påverkas av rationella kalkyler (av hur lycka eller andra målvariabler bäst uppnås). Men kanske kan man få inspiration av Camille Paglia att låta sig påverkas och att trotsa naturen.

    Barn som svepskäl

    Återigen påstås att äktenskapet som civilrättslig institution måste förbehållas heterosexuella par med hänvisning till barnen:

    Vi instämmer med juristen Anders Svensson (SvD Brännpunkt 30/3) att äktenskapet inte bara är ett ord. Det är en institution för barns uppfostran med två föräldrar.”

    Sjävklart är äktenskapet inte bara ett ord – men ords betydelse utvecklas, mina herrar. Och om barn ska krävas för ett giltigt äktenskap undrar jag varför ni inte vill förbjuda sterila par, åldriga par och par som inte vill ha barn att ingå äktenskap. Det är väl inte så att ni använder barnargumentet som svepskäl för att stigmatisera homosexuella? Alternativt eller dessutom är ni okunniga i juridik, ty införandet av en könsneutral äktenskapsbalk är helt irrelevant för barns juridiska ställning.

    Barn som negativ externalitet

    barn.jpg

    Visst kan barn ha sin charm, särskilt de som återfinns i den egna familjen. Men i många sammanhang utgör barn en negativ externalitet. Som varje nybörjarstudent i nationalekonomi vet leder en sådan till en för stor förekomst av aktiviteten i fråga. Subventioner av barn leder därför till en förvärrad situation, eftersom sådana ökar förekomsten av barn i olika sammanhang där dessa minskar andras nytta. Jag har upplevt detta vid ett flertal tillfällen, t.ex. på flygplan och nu senast på en balettföreställning i Houston. Pratande och skrikande barn är helt enkelt enormt störande när man vill sova eller koncentrera sig på konst. Barnbiljetter bör därför vara dyrare än vuxenbiljetter, inte billigare.

    Andra sätt att minska problemen är att erbjuda barnfria hotell eller avdelningar på flygplan där barn är portförbjudna. Jag ska åka i en sådan till Thailand kommande vinter.

    Behåll generella barnbidrag

    I grunden är jag tveksam till barnbidrag som företeelse – det tycks mig som om barnfamiljer får alldeles för mycket i bidrag och subventioner – men om ett sådant bidrag ska finnas förespråkar jag ett generellt system. Med det menar jag att det utgår lika för alla barnfamiljer, utan inkomstprövning.

    Centern föreslår nu en omläggning, där höginkomsttagare inte längre ska erhålla detta bidrag. Det kan tyckas ”rättvist” vid första påseende, men i själva verket skulle en sådan reform vrida välfärdssystemet ytterligare i icke-generell riktning. Påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip är jag tveksam till en sådan utveckling. Gör man ytterligare avsteg från likabehandling kommer, predikterar jag, som ett brev på posten än fler krav på att vissa grupper ska gynnas särskilt. Det riskerar att skapa ett osammanhängande, ineffektivt, kostsamt och orättvist system, som helhet betraktat.

    Det är en av Buchanans poänger, att man inte kan studera ett förslag i isolering och att man inte enbart kan titta på ett slags konsekvenser, om de totala och långsiktiga konsekvenserna ska förstås. Man måste också beakta den politiska dynamiken, givet egenintresserade aktörer, och hur systemet som helhet utvecklas.

    Se tidigare inlägg om generalitet här och här.

    Uppdatering: Den kloke dr Bergh påpekar, och SvD:s ledarsida upprepar, att centerns förslag ger upphov till obehagliga marginaleffekter. Docent Schultz ger dock centern sitt stöd. Det gör dock inte övriga Allianspartier.

    Fara med barnaga

    Som tur är finns det en lag mot barnaga i Sverige (Föräldrabalken 6 kap. 1 §):

    Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

    Föräldrar har alltså inte rätt att göra vad de vill med sina barn. Men det finns, inte minst i religiösa kretsar, personer som trots det förespråkar aga, i enlighet med bibeln. Så här tycks t.ex. Livets Ords Ulf Ekman ha sagt vid ett besök i USA 1988:

    We are facing a trial, and its coming up in December, for instigation to child abuse. Ha, ha, ha. Because you see, in Sweden you are not allowed to spank your kids, so we spank them anyway. You ask my son, he is here, he will tell you. So if the government tells us: You cannot do what’s in this Word, we tell them: ”We’re sorry, we will obey you, but not when it is contradicting to the Word.” So we told them that, and they got very upset. And we just enjoyed it.

    Nu visar en studie att barnaga kan ge en oförutsedd bieffekt som Ulf Ekman et alii kanske inte är så förtjusta i:

    Researchers have uncovered another damaging consequence of spanking: risky sexual behaviors, or even sexual deviancy, when the child grows up.

    Indoktrinering från föräldrar

    Vissa kristna är bekymrade över att alltför få barn till kristna följer i föräldrarnas fotspår:

    Undersökningar visar att föräldrarna har två-tre gånger större betydelse än kyrkan för barnens andliga utveckling. … Ett bra tillfälle att knyta en starkare kontakt är när barnen får sin första egna Bibel, förklarar Mark. Det kan betyda oerhört mycket om föräldrarna vid det tillfället skriver en personlig hälsning på insidan av pärmen om vad Bibeln har betytt för dem i deras eget liv. Det kan vara första gången som barnet på djupet inser vad Bibeln betyder för mamma eller pappa.

    Men som Richard Dawkins påpekar är problemet det motsatta, att religiös tro påförs barn:

    For parents to influence their children’s opinions and beliefs is inevitable and proper. But to tie labels to young children, which in effect presume and presuppose the success of that parental influence, is wicked and indefensible.

    Barn till muslimer kallas (och blir oftast) muslimer, barn till hinduer kallas (och blir oftast) hinduer och barn till katoliker kallas (och blir oftast) katoliker. Dvs. religiös tro är uppenbarligen inte en fråga om att granska och jämföra alternativ utan att indoktrineras av föräldrar. Barn har svårt att värja sig när vuxna auktoriteter säger saker:

    With so many mindbytes to be downloaded, so many mental codons to be replicated, it is no wonder that child brains are gullible, open to almost any suggestion, vulnerable to subversion, easy prey to Moonies, Scientologists and nuns. Like immune-deficient patients, children are wide open to mental infections that adults might brush off without effort.

    Vad sägs om den radikala idén att inte dra in barn i religiösa sammanhang utan att låta dem ta ställning i en ålder då de förmår utvärdera religioner på ett rationellt och självständigt sätt?

    Se ett tidigare inlägg om kristendomens, av Jesus inspirerade, strävan att påverka barn.

    Uppdatering: En förskola som finansieras med offentliga medel vill att barnen ska be bordsbön. Sådant bör inte tillåtas, apropå indoktrinering; men jag finner det även moraliskt klandervärt att i hemmiljö lära barn att be bordsbön.

    De stora frågorna

    I ett avsnitt nyligen av BBC:s program The Big Questions deltog bl.a. Richard Dawkins och Lord Carey (tidigare ärkebiskop av Canterbury) i diskussionen av tre frågor:

    1. Bör hädelse även fortsatt vara ett brott?*
    2. Kan vi leva utan att ljuga?
    3. Bör religion bara vara för vuxna?

    Programmet kan ses här.

    Häromdagen hade jag en animerad diskussion på lunchen med några kollegor om fråga 3, där jag hävdade att det är rimligt att sätta gränser, i synnerhet moraliska men också i vissa fall lagliga, för vad föräldrar i religionens namn ska få utsätta barn för.

    _______________________

    *Det finns även svenska kristna som vill att hädelse ska vara brottsligt!

    Varför är könstänkandet så starkt?

    Två gripande filmer, Mitt liv i rosa och The Blossoming of Maximo Oliveros, har fått mig att undra över det starka könstänkandet. När barn bryter mot invanda könsroller tycks många vuxna reagera våldsamt. Stackars lille Ludovic i den förra filmen plågas av såväl grannar som föräldrar, på ett sätt som gjorde mig djupt upprörd. Här kan han ses tvångsklippt (han ville ha kvar sitt lite längre hår):

    ludo.jpg

    Hur kommer det sig att människor reagerar på detta starka sätt? Jag förstår det inte. Vad exakt är så hotfullt med att en pojke uppvisar feminina drag och kanske vill bli en flicka? Varför är vaktslåendet om pojke och flicka, om han och hon, så angeläget? Jag frågar mig om det finns rationella argument eller om primitiva känslor styr, om en simplistisk drift att enkelt kunna se tillvaron svartvitt och dikotomt ligger bakom.

    Här är Maximo, i den senare filmen, på bild med den polis han är kär i:

    maxi.jpg

    Se ett tidigare inlägg i denna fråga.

    Insemination för ensamstående

    I Danmark är det tillåtet med insemination för ensamstående kvinnor, och jag anser att det bör tillåtas även i Sverige. Grunden för mitt synsätt är att det är bättre för ett barn att finnas till med en ensamstående mamma än att inte finnas till alls. Gitte Hansson, mamma till tvåårige Benjamin, som tillkommit genom assisterad befruktning, uttrycker det väl:

    Han hade ju inte funnits om jag inte hade gjort det här.

    Det är den enkla men viktiga insikt som går kristdemokraterna förbi när de motsätter sig en lagändring:

    Ett barn, oavsett hur det har tillkommit, behöver en mamma och en pappa. Det har varit principen i Sverige under alla år. Ingen vuxen har rätt till barn, men barn har rätt till två föräldrar, säger Cathrine Pålsson Ahlgren, kd:s ledamot i socialutskottet.

    Problemet är att Pålsson Ahlgren gör en felaktig jämförelse. Om Ui är ett barns livslånga välmående mot bakgrund av tillkomst- och uppväxtsituation i, allt annat lika, jämför hon U1(födas efter insemination av ensamstående mor) med U2(födas med två föräldrar) istället för att jämföra U1(födas efter insemination av ensamstående mor) med U3(inte existera).

    Och eftersom hon utgår från ett barns livslånga välmående, vilket verkar helt rimligt, och eftersom hon bedömer att U1<U2, motsätter hon sig en lagändring.* Problemet är bara att hon bör jämföra U1 och U3 istället, och eftersom U1 är positivt och U3 noll bör slutsatsen istället bli att insemination för ensamstående kvinnor bör tillåtas i Sverige – om man utgår från barnets bästa och de faktiska alternativ som föreligger.**

    Argumentationen för denna slutsats stärks ytterligare om U1′(födas efter insemination av ensamstående mor och anonym donator)<U1″(födas efter insemination av ensamstående mor och känd donator), eftersom fler barn då, genom den svenska lagstiftningen på området, kan få kunskap om vem donatorn är.

    Ergo: Tänker man på barnets bästa och anser man att det är bättre att finnas till än att inte finnas till alls, då bör man tillåta insemination för ensamstående kvinnor. Anser man dessutom att barnet mår bättre av att kunna få reda på vem donatorn är (vilket jag själv inte är övertygad om) talar det ytterligare för en svensk reform på området. Ser man inte detta tror jag det beror på att man är drabbad av utopism-idealism (”kan vi inte uppnå det vi anser vara idealet, med två föräldrar, ska insemination inte tillåtas”).

    _________________________________

    *Man kan förstås ifrågasätta att barn mår bättre av två föräldrar än en, och om barn inte gör det faller Ahlgren Pålssons hela resonemang av det skälet allena. Men det är inte den poäng jag vill göra här, varför jag för argumentationens skull antar att hon har rätt på denna punkt.

    **Pålsson Ahlgren skulle kunna argumentera emot genom att säga att kvinnan faktiskt skulle kunna skaffa sig en man istället och föda ett barn med två föräldrar närvarande. Detta övertygar emellertid inte, av tre skäl.

    1. Om kvinnan hade kunnat och velat skaffa barn med en man istället hade hon givetvis gjort det.
    2. Om förbud gäller i Sverige kan kvinnan hursomhelst låta sig insemineras i Danmark.
    3. Även om kvinnan träffar en man efter en insemination och skaffar nya barn med honom ”på vanligt sätt” kvarstår faktum att det är bättre att det inseminerade barnet existerar än att det inte existerar alls; dessutom får det ju därigenom en faktisk far, som Pålsson Ahlgren ser som så eftersträvansvärt.

    Paglia om att trotsa naturen

    Nyligen läste jag ett citat av Camille Paglia som har bitit sig fast i mitt sinne. Det är hämtat från boken Vamps & Tramps: New Essays (Vintage, 1994) och lyder så här:

    Homosexuality is not ‘normal.’ On the contrary, it is a challenge to the norm; therein rests its eternally revolutionary character. Note I do not call it a challenge to the idea of the norm. Queer theorists – that wizened crew of flimflamming free-loaders – have tried to take the poststructuralist task of claiming that there is no norm, since everything is relative and contingent. This is the kind of silly bind that word-obsessed people get into when they are deaf, dumb, and blind to the outside world. Nature exists, whether academics like it or not. And in nature, procreation is the single, relentless rule. That is the norm. Our sexual bodies were designed for reproduction. Penis fits vagina: no fancy linguistic game-playing can change that basic fact. However, my libertarian view, here as in regard to abortion, is that we have not only the right, but the obligation to defy nature’s tyranny. The highest human identity consists precisely in such assertions of freedom against material limitation. Gays are heroes and martyrs who have given their lives in the greatest war of them all. (s 70-71)

    Jag har ofta tänkt i liknande banor när det gäller barnafödande, denna händelse som enligt de flesta står över allt annat och som är upphöjd över all kritik. Vill man inte ha barn anses det föreligga något allvarligt fel på en. Men barnalstring är resultatet av en biologisk drift och därför inte särskilt heroisk alls. Det heroiska är att utveckla en förmåga att distansera sig ifrån, att disciplinera, att tygla denna simpla drift. Den som med sitt förnuft sätter sig över naturens automatiska impulser, han är heroisk.

    Familjen som fängelse

    Jag är själv mycket lyckligt lottad, i det att jag har en underbar familj på alla sätt och vis. Vi stöttar, hjälper och uppmuntrar varandra i vadhelst vi företar oss och i vadhelst som händer. Men det är viktigt att inte glömma bort att familjen för andra kan vara ett fängelse, en plåga, en destruktiv miljö. Jag påmindes om det när jag igår såg den franska filmen Mon fils à moi i vilken en mor med extremt kontrollbehov driver sin son Julien till förintelsens brant. Utan hejd, och med katastrofala följder. Här kan de beskådas på promenad:

    fils.jpg

    Familjeband är i regel bra, men de bör vara frihetliga till sin karaktär och villkorade. Jag tycker om att så är fallet i Sverige (se figur 1b och figur 1c, som visar familjebandens svaghet i olika länder och regioner, på s. 42–43 i Alberto Alesinas och Paola Giulianos uppsats ”The Power of the Family”). Föräldrar är inte värda respekt om de mentalt eller fysiskt skadar sina barn, och de bör straffas och fråntas vårdnaden i sådana fall.

    Uppdatering: Detta är en sajt för ungdomar vars föräldrar inte tillåter dem att leva i enlighet med sin sexuella läggning. Ett hedervärt initiativ.

    Ett vanligt tankefel

    När jag hävdade att man inte bör indoktrinera barn i religiösa frågor möttes jag av ett motargument:

    • Premiss 1: Föräldrar och andra vuxna påverkar barn på olika områden.
    • Premiss 2: Om man finner det acceptabelt med sådan påverkan på ett område måste man, för att vara konsekvent, acceptera sådan påverkan på alla områden.
    • Premiss 3: Jag accepterar sådan påverkan i vissa fall men inte i alla.
    • Slutsats: Jag är inkonsekvent och är därför inte trovärdig i min argumentation.

    Slutsatsen stämmer dock inte, eftersom premiss 2 är felaktig. Det går att förespråka viss typ av påverkan utan att finna all typ av påverkan önskvärd. Sådan påverkan som jag anser falsk och skadlig motsätter jag mig, t.ex. försök att få ett barn att ”bekänna sina synder till Jesus” eller försök att få ett barn att hylla Adolf Hitler. Jag motsätter mig däremot inte alls annan påverkan, t.ex. försök att inskärpa av vikten av att inte lägga handen på en varm spisplatta eller försök att lära ut Bertrand Russells liberala dekalog. De senare (men inte de förra) typerna av påverkan tror jag nämligen gynnar ett barns långsiktiga välmående och lycka.

    Jag har noterat samma tankefel som ovan i diskussioner om tolerans och statlig neutralitet. Angående tolerans säger vissa att om man kräver tolerans på ett område måste man själv vara tolerant och själv kräva tolerans på alla områden (om man ska vara konsekvent). Angående statlig neutralitet säger vissa att om man kräver statlig neutralitet på ett område måste man kräva statlig neutralitet på alla områden (om man ska vara konsekvent). Båda dessa uppfattningar är felaktiga. Tolerans är bra på vissa, men inte på alla, områden; och statlig neutralitet är bra på vissa, men inte på alla, områden; och jag är inte inkonsekvent när jag hävdar det.

    Se gärna vidare Karl Poppers ”Paradox of Tolerance” samt mina små texter ”Den missförstådda toleransen” och ”A Clarification of Government Neutrality and Discrimination”.

    Lämna barnen ifred

    Religiösa människor har förstått att om de ska lyckas bibehålla och sprida sina religioner måste de övertyga barnen. Dels är det lätt att övertyga barn – det ligger i deras ”biologiska natur” att inhämta kunskap och att tro på det vuxna förebilder säger till dem – och dels bibehålls det mesta av vad man lär sig som ung upp i åren.

    Det är mycket riktigt få anhängare av en given religion som har anslutit sig som vuxna; istället består den stora majoriteten av anhängare och utövare av personer som som barn fick höra, av föräldrar och andra, att ”gud si och så existerar” och ”det är ytterst väsentligt att vi tror på, dyrkar, följer och lyder honom och det som bok si och så säger att han har sagt”. Det är därför det finns dop- och omskärelseceremonier för barn och ungdomar, söndagsskolor, konfirmation, bar/bat mitzva etc., och dessa gör det mer sannolikt att ett barn till muslimer blir muslim, att ett barn till kristna blir kristen etc. Det är också därför religiösa föräldrar ofta älskar religiösa daghem och skolor, där ytterligare auktoritetspersoner (i form av lärare) kan påverka barnen.

    jesusbarn.jpg

    Självaste Jesus förstod vikten av religiös indoktrinering i tidiga år. I Matt. 18:3 erkänner han att en barnslig, dvs. icke förnuftsbaserad, tro är att rekommendera – barn är ju så godtrogna:

    Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.

    Och i Matt. 19:14 säger han:

    Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.

    Detta med att indoktrinera barn i religiösa frågor är i sanning ett av de mest upprörande ting som vuxna människor sysslar med. Föräldrar som utsätter barn för religiösa budskap och cermonier bör kritiseras och skämmas. Och börjar det inte bli dags att på allvar ifrågasätta offentligt stöd till religiösa friskolor?

    Läs mer om hur religiösa läror sprids som virus i Richard Dawkins uppsats ”Viruses of the Mind”; se även tv-programmet ”The Virus of Faith” samt kapitel 9 i The God Delusion.

    Obehaglig medicinsk-etisk syn

    Katoliken Erwin Bischofberger argumenterar mot att KUB-test, som indikerar om foster har Downs syndrom, ska erbjudas gravida mödrar. Föga förvånande, eftersom Katolska kyrkan står för den dogmatiska och obehagliga synen att ett befruktat människoägg har ”fullt människovärde”. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett foster utan självmedvetande eller vad föräldrarna tycker. Till varje pris ska fostret födas, oavsett handikapp och skador. Det är livskvantitet, inte livskvalitet, som räknas. Så uppfriskande att förkasta detta förlegade synsätt och istället ta del av Peter Singers argumentation i frågan.

    (Katolska kyrkan godtar dock abort under vissa omständigheter, om moderns liv är i fara. I och för sig bra, men hycklande. Ibland duger tydligen den utilitaristiska kalkylen. När människors moraliska intuitioner står i alltför stark strid med dogmerna, kanske?)

    Antalet syskon och barns framgång

    Det tycks inte vara en nackdel för ett barn att vara född sent på året. Men är det en nackdel att ha många syskon? Hans Grönqvist och Olof Åslunds nya studie torde lugna en och annan storfamilj. Sammanfattning:

    Denna rapport studerar sambandet mellan familjestorlek och barns framgång i utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Under de senaste åren har ett antal studier från olika länder ifrågasatt trovärdigheten i den tidigare forskningen på området. Det faktum att barn i stora familjer klarar sig sämre i genomsnitt speglar inte nödvändigtvis ett orsakssamband, utan kan bero på skillnader i bakomliggande icke-observerade faktorer. Våra resultat visar att det även för Sverige är lätt att felaktigt dra slutsatsen att fler syskon innebär sämre chanser för det enskilda barnet. Det verkar inte finnas några effekter på långsiktiga utbildningsmått, sysselsättning och inkomster. Däremot förefaller fler syskon ha en viss negativ effekt på slutbetyg i grundskola och gymnasium.”