I ett blogginlägg visar Tino Sanandaji intressant statistik över barnfattigdomens utveckling i Sverige:

Tino ger bl.a. följande kommentar:

The leader of the Social Democrats said ”Child poverty shall be combated every day and with all available means!” One fool-proof method would be slowing the importation of tens of thousands of more poor people every year until he has solved child poverty among Swedes and immigrants already here.

Då jag är allmänt skeptisk till ett egoistiskt invandringsmotstånd fick detta resonemang mig att undra följande: Är den intressanta frågan inte om dessa invandrarbarn får det absolut bättre jämfört med att växa upp i sina hemländer? De må vara fattiga i Sverige men mindre fattiga än om de inte hade kommit hit. Det talar för en fortsatt generös invandringspolitik, enligt min uppfattning, även om antalet absolut fattiga barn i Sverige därigenom ökar. För övrigt torde problemet med absolut barnfattigdom i hög grad ha att göra med svårigheter för föräldrarna att komma in på arbetsmarknaden, vilket delvis torde ha att göra med diskriminering men vilket också beror på sådant som utbildning, ingångslöner och anställningsskydd. Min poäng är dock att jag även välkomnar invandring i en situation där detta problem med svårigheter att komma in på arbetsmarknaden kvarstår, eller för den delen om ett inträde på arbetsmarknaden är förknippat med fortsatt fattigdom, då barnen trots allt får det absolut bättre av att komma till Sverige.

Men jag kom också att undra följande: Är personer som betonar relativ (istället för absolut) fattigdom som den centrala typen av mått mindre benägna att välkomna invandrarbarn till Sverige? Det som får mig att tro det, även om de är lika oegoistiska som dem som välkomna invandrarbarn därför att deras absoluta fattigdom därigenom minskar, är att eftersom invandrarbarnens relativa fattigdom kan vara större i Sverige än i hemländerna, blir deras välfärd (eller lycka), som enligt dessa personers uppfattning i huvudsak påverkas av relativa jämförelser, mindre trots att deras absoluta fattigdom minskar, varför det ligger i barnens eget intresse att inte komma hit. De som betonar lyckans relativa grund kan därför i hög grad hamna på samma linje som de som motsätter sig invandring.