De själviska väljarna

Docent Jordahl
Docent Jordahl

Hur bestämmer sig väljare för att rösta på ett visst parti? En hypotes kallas plånboksröstning och säger att väljare föredrar det parti som bäst gynnar den egna ekonomin. Om den stämmer antyder det att väljare är egenintresserade.

Hypotesen avvisades med emfas av Leif Lewin, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap, i de små skrifterna Det gemensamma bästa (1988) och Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991), i vilka han, efter att ha tittat på några studier, fastslår att väljare inte väljer vilka de ska rösta på utifrån privatekonomiska bedömningar. Plånboksröstningen är, menade Lewin, en chimär. Väljare styrs istället i sina partival av omsorg om allmänintresset.

Not so fast. En ny studie, ”Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting”, av Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, är betydligt bättre genomförd än de studier Lewin baserade sin slutsats på. Den tittar på hur svenska föräldrar påverkades i sitt röstande av socialdemokraternas löften om minskat respektive ökat ekonomiskt stöd. De visar följande:

Focusing on two large reforms in Sweden, we establish a causal chain from policies to sizeable individual gains and losses and then to voting. The Social Democrats proposed budget cuts affecting parents with young children before the 1994 election, but made generous promises to the same group before the 1998 election. Since parents with older children were largely unaffected we use a difference-in-differences strategy for identification. We find clear evidence of prospective pocketbook voting. Voters respond to campaign promises but not to the later implementation of the reforms.

Notera att väljarna reagerade på löftet om maxtaxa (före valet 1998), inte på att reformen sedan genomfördes (före valet 2002).

För att få en känsla för storleken på effekten visar studien att vänsterblocket uppskattningsvis vann 1,5 procentenheter (brutto) i stöd pga. löftet om maxtaxa på dagis. Eftersom reformen kostade ca 3,4 miljarder kr per år, och eftersom löftet gav ca 80 600 extra röster, kostade varje röst ca 42 000 kr per år, eller ca 170 000 kr under hela mandatperioden.

Så går politik till, Leif Lewin. I alla fall i Sverige inom området subventioner till barnfamiljer.

Uppdatering: En presentationen av forskningen på svenska är nu publicerad i Ekonomisk Debatt. Se även vad Daniel Waldenström och Andreas Bergh har att säga.

39 reaktioner på ”De själviska väljarna

  1. Som småbarns förälder måste jag erkänna att jag älskar maxtaxan, fast jag är borgerlig politiskt.

  2. Avskaffande av pensionärsskatten är vad min röst skulle kosta alliansen i nästa val. Annars blir jag soffliggare.

  3. Pensionärsskatt är det Filip Reinfeldt & Co kallar ”jobbavdrag”.
    Alltså att t.ex en ålderspensionär betalar mer skatt än en arbetande vid samma inkomst.

  4. Wiretapper: ”Filip” Reinfeldt? Ungefär som ”Billary” Clinton? :-)

    Nå, jag finner det missvisande att tala om en pensionärsskatt, även om det vore så att pensionärer inte fick jobbskatteavdrag och om de missgynnades av jobbskatteavdraget. Men nu är det så att pensionärer t.o.m. har ett högre jobbskatteavdrag än andra och så att det ökade arbetsutbud som jobbskatteavdraget har bidragit till har lett till ökade pensioner. Därutöver får pensionärer en extra, egen skattesänkning. Och du kräver mer? Som sagt, själviska väljare tycks inte ovanliga.

  5. Niclas
    Detta med själviskheten (egenintresset) är den ena sidan.
    Men visst finns en andra sidan också. Att man röstar utifrån ideal och känslor.
    Jag ser mig själv som ett gott exempel. Jag kör eget, har bra utbildning och en välfungerande verksamhet. Ändå är jag starkt präglad (genetiskt/kulturellt ?) att vilja ha ett humanistiskt samhälle där klyftorna minimeras till en pragmatisk gräns.

    Jag kan nog gissa att detta är en ”känsla” som har likheter med de människor som är djupt religiösa. Den finns bara där inne i hjärnan. Jag kan inte byta bort den. Den är för stunden fix.

    Denna känsla har inte ett dugg med egenintresset i stunden att göra.

    Men jag har sedan länge identifierat att det egoistiska egenintresset även kan styra människor att välja vänsteråsikter. När dom själv agerar på en arena är dom extremt nyliberala och självcentrerade men bidrag det vill dom ha ändå.

    På ett jordnära språk brukar detta kallas : Skitstövel.

    Men det påverkar inte min grundläggande känsla av att må dåligt av att andra har det dåligt.

  6. Borde inte maxtaxa på dagis betraktas som en borgerlig idé (som socialdemokraterna ”snott”)? Maxtaxan gynnar väl bara de som har tillräckligt hög inkomst för att deras taxa, om maxtaxan inte funnits, hade överstigit maxtaxan?

  7. En röst i ett riksdagsval betyder mindre än en på flera miljoner för utfallet. Och den politiska skillnaden är inte jättestor mellan de realistiska alternativen eftersom att politiken centreras mot mitten. Dessutom är en stor del av den faktiska politiken rent nödvändig. (Man kan visserligen kanske argumentera för att det faktum att vi oftast har jämna val borde öka röstbenägenheten och betydelsen av en enskild persons röst.)

    Det kostar inget för en enskild person att rösta på ett sätt som gynnar en viss självbild. Det blir en symbolisk handling som främst syftar till att bekräfta en identitet och värderingar för sig själv. Egoistiska förhållningssätt till röstandet tycker jag kan handla om ganska mycket. Exempelvis att undvika att skaffa relevant kunskap och att utan större reflektion tillfredsställa en viss psykologisk självbild.

    Att ”tänka på allmänintresset” kan ofta vara en förskönande beskrivning av att oreflekterat tillfredsställa sitt ego och sin självbild. Jag säger absolut inte att det måste vara så eller alltid är så, men det är en viktig aspekt.

    Det här är en uppfattning jag får när jag talar med människor som med starka känsloutfall talar om de ”svaga och behövande” men enbart visar det genom identitetsskapande symbolhandlingar – vilket röstning nog kan vara ett exempel på.

    Jag brukar resonera utifrån helheten när jag ska rösta, men det finns givetvis många egoistiska aspekter inbäddade i de resonemangen. Aspekter som jag har dålig koll på.

  8. Jon
    Ditt resonemang tangerar detta filosofiska resonemang om det finns goda altruistiska handlingar eller om alla handlingar i grunden är egoistiska utifrån perspektivet att vi alltid gör det vi tror/upplever ger oss nytta/glädje/tillfredsställelse.

    Snart landar man då i detta med den icke existerande viljan och att vi alla är biologiska agenter som styrs av våra gener.

    Det jag beskrev i min förra kommentar var ett spektrum som ligger ovan detta underliggande instrumentella resonemang.
    Ungefär som ordet läggning/personlighet i spännvidden introvert – extrovert.

  9. Anders:

    För säkerhets skull kan tilläggas att mitt resonemang inte var någon kritik av dig och det du skrev, utan en allmän reflektion.

    Jag förstår vad du är ute efter. Det finns en slags egoism som är trivial; vi gör det vi vill göra, alltså är vi egoister. En mer relevant betydelse av egoism lägger vikt vid innehållet av vad man vill göra. Om jag vill hjälpa en hemlös man som är döende så är det inte egoisitiskt bara för att jag vill tillfredsställa min vilja att hjälpa. Jag tycker inte att det så mycket är en filosofisk fråga som en fråga om definitioner.

    Mitt resonemang handlade dock om något annat. Inom ramen för den senare definitionen kan man diskutera människors psykologi. Anta att jag tusen dagar i rad går förbi en svältande familj som jag för lite pengar skulle kunna rädda. Efter denna period hålls ett val om bland annat hemlöshet och jag går då och lägger min röst på ett parti som på ett visst sätt säger sig vilja hjälpa hemlösa. Och när jag gör det fylls jag av tillfredställelse över att vara en så enormt god människa. Dessutom berättar jag detta för alla andra och alla som ifrågasätter mitt röstval betraktar jag som onda. Detta är en slags förklädd egoism.

    Eller har jag missat något? Jag är ganska seg för tillfället.

  10. Jon
    Det du skriver om brukar jag lite personligt benämna:
    Närfältsegoist respektive Fjärrfältsegoist.

    Låt mig då säga att det inte alls behöver vara dåligt (i praktiken) om man är Närfältsegoist (bjuder aldrig på godis) men ändå fjärrfältsaltruist, där man tycker att man gör en god gärning när man betalar hög skatt som andra tar hand om och fördelar ut till rätt position.

    Närfältsaltruisten (som gärna bjuder på godis) som hatar att betala skatt eftersom han/hon alltid själv bestämma över sina tillgångar (fjärrfältsegoist) kan faktiskt var mindre nyttig om man ser det stora hela.

    Nu är det jag som ser frågan i ett instrumentellt helikopterperspektiv.

    Verkligheten är jäkligt lurig. Hur man än vänder rumpan så är den på något sätt bar.

    MVH

  11. Minns jag fel, eller brukar inte siffer-statsvetarna ha en alldeles perfekt förklaring till vad det är som avgör väljarnas röstande? Man röstar på det parti man identifierar sig med?

    [Obs: inlägget kan innehålla spår av ironi]

  12. Det Jon och Anders diskuterar tycker jag påminner mycket om teorin om psykologisk egosim. Den statuerar att alla handlingar, oavsett dess ytliga motiv, egentligen är handlingar som är egoistiska, därför att de på ett eller annat sätt syftar till att tillfredsställa det egna jaget.

    Det är en rätt dålig teori, framför allt eftersom den förklarar allt. Precis alla handlingar någonsin, ska alltså ha gjorts av i grunden egoistiska skäl? Finns det ingen som helst skillnad mellan historiens avskum och de frommaste helgon?

    Tja, det är svårt att motbevisa, helt enkelt därför att det är en teori som gör anspråk på att förklara mina motiv för mig, istället för att jag själv får göra det. Därför är det också en högst osympatisk teori.

    Samma kritik kan för övrigt riktas mot vissa delar av public choice-skolan, som ju Niclas inlägg tar avstamp i. Jaha – småbarnsföräldrar röstar på sossarna för att de får dagissubventioner. Men om de röstat på moderaterna istället hade ni sagt att de röstar med plånboken eftersom de vill ha skattesänkningar. Båda förklaringarna har säkert en visst korn av sanning i sig, men det betyder inte att de förklarar allt.

  13. Jay-D: Anders och Jon försöker ju komma ifrån det du kallar psykologisk egoism. På ett plan är det ju sant, men Jon skriver ovan så är det egoism som är trivial. (Även om jag inte vill hålla med om att den är osymptatisk.) Men just eftersom den är trivial så måste man, om man fortfarande vill kunna kategorisera handlingar som just egoistiska, hitta någon definition som skiljer ut just ”egoistiska handlingar” som en delmängd av den större mängden ”alla handlingar”.

  14. Jay-D: Du ogillar teorin om psykologisk egoism för att den förklarar allt och inget. (Härvidlag påminner din kritik mycket riktigt om den som ibland framförs mot rational choice-teori [och, för den delen, mot Ludwig von Mises ”theory of human action”] som tautologisk).*

    Men jag håller inte med om att den studie jag skriver om är av den karaktären.** Den hypotes som testas är falsifierbar – den utsätts i själva verket för ett noggrant empiriskt test. Det går att se om väljare reagerar på löften och reformer som gynnar dem själva ekonomiskt. Om studien skulle ha visat att löftet om maxtaxa hade minskat stödet för vänsterblocket tolkar jag det som att plånboksröstningshypotesen vore falsifierad (i det aktuella fallet).*** Teorin är inte av den karaktären att den förklarar allt och inget – den kan falsifieras i princip och de facto och testas också i det aktuella pappret.

    *Se gärna Tyler Cowens genomgång av rationalitetsbegreppets användning i nationalekonomin.
    **Hypotesen om plånboksröstning kan förstås kritiseras om den, som jag gör, tolkas som att den implicerar själviskhet, eftersom någon alltid kan säga att det som förefaller själviskt i själva verket har en altruistisk grund (en icke-falsifierbar teori om ”psykologisk altruism”).
    ***En psykologisk egoist skulle förstås inte anse den falsifierad, eftersom en hypotes av det aktuella slaget inte skulle vara falsifierbar.

  15. Jay D: ”Det Jon och Anders diskuterar tycker jag påminner mycket om teorin om psykologisk egosim. Den statuerar att alla handlingar, oavsett dess ytliga motiv, egentligen är handlingar som är egoistiska, därför att de på ett eller annat sätt syftar till att tillfredsställa det egna jaget.”

    Jag tog upp det där eftersom att min poäng var en annan. Jag menar att diskussionen huvudsakligen bygger på triviala språkliga missförstånd. Man kan säga att alla handlingar är egoistiska, men då tappar ordet sin betydelse i de flesta sammanhang och definitionen blir en annan mot vad människor vanligtvis brukar lägga i ordet.

    Visst kan man diskutera den mänskliga naturen utifrån vissa grundantaganden (som evolutionen), men sådana diskussioner borde särskiljas från det mer pragmatiska användandet av ordet som bygger på skillnader mellan människors handlingar. Och det är det som är intressant i den här diskussionen, tycker jag.

    Anders: ”Låt mig då säga att det inte alls behöver vara dåligt (i praktiken) om man är Närfältsegoist (bjuder aldrig på godis) men ändå fjärrfältsaltruist, där man tycker att man gör en god gärning när man betalar hög skatt som andra tar hand om och fördelar ut till rätt position.”

    Jag diskuterade egoism och hur man ska definiera egoim i röstsituationen. Konsekvensresonemang är, som jag ser det, en lite annan fråga.

    Lås oss ta situationen med hemlösa. En omtänksam och icke-egoistisk psykologi borde innefatta att verkligen bry sig om människor som är hemlösa. Om man i alla lägen där det kostar något för en själv undviker att hjälpa hemlösa trots möjligheter, då visar detta på brist på omtanke och inte på en slående altruism.

    Eftersom det att rösta kostar så lite samtidigt som det ger tillfälle att lura sig själv att man är en väldigt god människa, borde ”icke-egoistiskt” röstande problematiseras.

    Om man högljutt och känslosamt talar om sin goda icke-egoistiska moral när man röster, blir jag lite skeptisk. Å ena sidan tycks det då som att ens känslor och identitetsskapande tillfredsställts på olika sätt, å andra sidan har man kanske i övrigt visat att ens vilja att hjälpa andra är mycket låg – man är i själva verket inte beredd att offra något alls för andra. I mitt exempel använder man hemlösa för att stärka sin självbild, men man visar noll konkret vilja att faktiskt hjälpa dem.

    Att enbart utgå från sitt egenintresse vid val tycker jag är fel. Men det psykologiska självbedrägeri som jag nämner ovan är också väldigt problematiskt. Det innebär att människor blir fullkomligt neurotiska och blockerar sig för de enklaste av logiska självklarheter. Det är en psykologisk egenskap som drar ned nivån på samhällsdebatten.

    Och sedan ska jag säga att jag inte är ett fan av den cynism och hårdhet som kan komma till uttryck i viljan att framställa människan som alltigenom egoistisk. Det är inte min människosyn.

  16. Leif Lewin är inte Skytteansk professor längre. Li Bennich Björkman är den nya Skytteanska professorn, för resten, sedan 2008.

  17. Jon
    Jag förstår vad du menar och håller i grunden med dig.
    Jag bara spånade vidare som det gärna blir när man läser en text andra skrivit. Man har en tendens att bygga på och kanske feltolka vad andra menar. Men likt förbaskat så finns det som jag skrev med att beakta.
    Vissa personer är t.o.m. så ”blyga” eller har en sådan ”social fobi” så att de har svårt att hjälpa tiggaren på gatan. När de sedan kommer hem kan samma person stoppa in 10 000 kr på ett konto till Rädda Barnen utan att någon får reda på det. Vissa vill hjälpa utan att det syns. I det dolda. Hur skall vi se på dom.

    Jag skrev i min första kommentarer ordet Skitstövel.
    Kanske är det den arketypen du är ute efter.

  18. Anders talar ofta om sina empatiska vänsteråsikter men om man tittar ut i samhället så finns det aldrig några vänstermänniskor som är empatiska på riktigt. Jag såg hur folk var stolta över att de låg till vänster om Stalin, det finns uppenbarligen ett behov av att TRO att man är god.

  19. Jon/Anders: Visar inte er diskussion på att det egentligen är mindre fruktbart att diskutera och försöka analysera människors motiv (i synnerhet om deras handlingar ska utvärderas på grundval av vilket motiv de har)? Som ni vet förespråkar jag istället att man fokuserar på konsekvenserna av handlande. Man kan sätta in 10 000 kr på Rädda barnens konto av egoistiska motiv (kanske enbart av egoistiska motiv), men det intressanta är inte om motivet är egoistiskt utan om det ger upphov till önskvärda konsekvenser. Då är det bra oavsett om den agerande människan är egoist.

  20. Niclas:

    Jag diskuterade detta eftersom att inlägget handlade om själviskhet. Jag håller med om att man ska ha fokus på konsekvenser (även om jag dock inte är utilitarist och dessutom förespråkar rättigheter).

    Jag tror dock att det ger goda konsekvenser att ibland diskutera den mänskliga psykologin och sina egna och andras motiv. Bland annat för att undvika självbedrägeri. Ett exempel är en del utilitarister jag talat med som säger att de är utilitarister och att deras etik handlar om att maximera lyckan och minimera lidandet i världen. Gott så, men det är ju ett utopiskt tänkande som inte har något som helst med deras faktiska liv att göra. Bara att de tenderar att tro att det har det visar ju på självbedrägeriets styrka.

    Att förstå människors motiv (grad av egoism mm) är också viktigt för att förstå samhället och sociala relationer. Missuppfattningar om människors motiv har kraschat samhällen förut.

  21. Daniel
    Nu överdriver du. Jag har träffat en stor mängd vänstermänniskor som är altruister på alla möjliga sätt.
    Men sen finns dom andra också. Det är dom du ser. Du blundar för dom andra. Det är väl ett mentalt rött skynke i vägen.

  22. Niclas
    Du pratar om konsekvenserna och jag håller med dig.
    Men bevisligen är vi människor väldigt intresserade av det som ser ut som goda handlingar. Ofta verkar det som synes vara vara viktigare än det som faktiskt är.

    Hela reklamindustrin bygger till stor del också på denna mänskliga företeelse. Chimärer och känslor av värden.

  23. Niclas: din senaste poäng till Jon och Anders är god och viktig. (Ja, jag missuppfattade Jons ambition med sina första inlägg.) Framför allt tydliggör det min poäng om att det är fruktlöst (och, menar jag, osympatiskt) att tillskriva individer andra motiv än de de säger sig ha.

    Därmed inte sagt att motivet är helt oviktigt. Att en person ämnar sätta in 10 000 kronor på Rädda Barnens konto, men istället av misstag sätter in pengarna på Hizbolla-postgirot gör honom möjligen korkad och oförsiktig – men knappast ond.

  24. Jay-D ”Framför allt tydliggör det min poäng om att det är fruktlöst (och, menar jag, osympatiskt) att tillskriva individer andra motiv än de de säger sig ha.”

    Jag tror att flera totalitära samhällen har blivit totalitära delvis på grund av oförmågan att genomskåda faktiska mänskliga motiv bakom vackra eller känslomässiga fraser och motiveringar. Jag menar också att en sådan oförståelse leder till systematiska fel när vi utformar exempelvis lagar.

    Samtidigt kan cynism och negativ människosyn också ha förödande konsekvenser. Sammantaget tror jag dock att man ska kunna förhålla sig kritisk till påståenden om motiv, när det finns skäl för detta. Men inte att man ska utgå från att människor är cyniska egoister.

  25. Tja, att tillskriva alla människors alla handlingar till samma motiv är både osympatiskt och dumt. Jag menar absolut inte att du gör det, men att det finns gott om psykologisk eogism-förespråkare som gör det.

    Sen tror jag inte att du har rätt om de totalitära samhällena. Där tror jag att det handlar mycket mer om att genomskåda konsekvenser än motiv. De revolutionärer som 1917 hetsade arbetarna i Moskva trodde nog verkligen på kommunismen och att den skulle göra gott. Problemet var att de – och de som trodde på dem – inte genomskådade konsekvenserna.

    Att sedan makten korrumperade, och motiven gradvis förändrades för de som styrde i proletariatets diktatur, är en annan sak.

    Jag skulle säga att vänstern i Sverige (i mycket högre grad än högern, men det är ju mitt perspektiv) ägnar sig åt samma tillskrivning av motiv som de psykologiska egoisterna. Det vill säga, vänstern försöker utmåla alla liberaler och borgerliga som elaka, som några som vill ont, istället för att erkänna att de flesta faktiskt vill gott men har olika metoder (och olika grader av framgång) för att lyckas med det.

  26. ”Att sedan makten korrumperade, och motiven gradvis förändrades för de som styrde i proletariatets diktatur, är en annan sak.”

    Jag tror inte att det är en annan sak. Många av utopiernas främsta företrädare har säkert trott på sina idéer. De har trott att de varit goda och välmenande. Men om de sedan när de fick makt blev korrupta och förtryckande, borde deras faktiska motiv ifrågasättas. Att de var goda med välmenande motiv först och sedan förändrades, tror inte jag på. Jag tror att de välmenande motiven var mycket mer komplexa och att den ilska över orättvisor mm som blivande förtryckare visade, berörde andra psykologiska krafter än rättspatos och jämlikhetskänsla.

    Men jag vill förtydliga att jag inte tror att alla människor är onda och har cyniska motiv. Det tror jag inte.

  27. Att anta att alla människor är strängt egenintresserade och beredda att gå över lik för att tillfredsställa sina privata begär är ett utmärkt och försiktigt förhållningssätt—en sorts ”worst case scenario”. Upplysningstidens liberala filosofer utgick från denna hypotes och ställde frågan: Finns det samhällsinstitutioner som kan gagna det allmänna bästa UTAN att människan måste älska sin nästa för att det ska fungera? Svaret är ja, och det är dessa institutioner vi har att tacka för att vi idag lever så mycket behagligare liv än vad man gjorde på medeltiden.

  28. Kvantare: det är ett lite väl internt skämt. En svensk professor brukar nämligen lite skämtsamt undra ifall våra valforskare har hittat någon bättre förklaring till väljarbeteende än att folk röstar som de röstar, för att de vill rösta som de röstar.

  29. Baphomet: Väl beskrivet. Man kan t.ex. anföra vad David Hume säger i ”Of the Independency of Parliament”:

    ”Political writers have established it as a maxim, that, in contriving any system of government, and fixing the several checks and controuls of the constitution, every man ought to be supposed a knave, and to have no other end, in all his actions, than private interest.”

    I modern tid har Geoffrey Brennan och James Buchanan framfört ett liknande argument, t.ex. i kap. 4 av The Reason of Rules.

  30. Ping: Smakar valfläsk bra? « Ekonomistas

  31. Det mest grundläggande kännetecknet hos våra ”fattigvårdsorganisationer” är nödvändigheten att överleva. Vare sig dessa är uppbyggda på någons religion eller ser sig utvalda av regeringen, så är och kommer alltid det främsta intresset vara bevarandet av institutionen. Till exempel om en organisation är uppbyggd på att ”hjälpa” utsatta människor, är det också den organisationen som står allra längst ifrån att vilja se en lösning. Detta skulle ju äventyra organisationens existens och göra den överflödig i samhället, vilket i och för sig verkar vara en utopi i dagens samhälle.

    De stora kolosserna Stadsmissionen och Frälsningsarmén, dock gäller detta generellt organisationerna som är (o)verksamma i hemlöshetsfrågans lösning. De godtrogna människor som tror någon av alla ca 900 organisationer i Sverige inriktade på hemlöshet skulle hjälpa hemlösa ur sitt tillstånd(läs definitionen av hemlös på http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2000/3367/2000-15-1+Sammanfattning.htm) är detta en sedan uppkomsten av ”fattigvården” en förljugen bild av sanningen.

    För hur ”goda” och ”ärligt” det än kan låta i olika sammanhang är självbevarelsedriften och det monetära systemet det huvudsakliga syftet, då det är pengarna som ger organisationerna medel för makten över andra människor och för sin egen överlevnad. Precis som en fattig/hemlös utan andra alternativ kan behöva tigga eller tvingas stjäla för sin överlevnad, måste organisationerna också göra vad som krävs för att fortsätta sin lönsamhet.

    Detta försvårar avsevärt eller kanske till och med omöjliggör en förändring inom dessa vinstbaserade organisationer. Det är ju inte bara deras egen överlevnad som sätts på spel, utan också den materialistiska livsstilen som förknippas med rikedom och makt.

    När nu ”hjälpa-hemlösa-organisationer” byggt sin grund på att det finns hemlösa människor blir i sin förlängning den oroande framtiden att bevara dessa institutioner, att vidmakthålla människor i detta tillstånd. Så det organisationerna gör istället för att hitta en lösning, är att erbjuda allt de kan utan att hemlösa kommer ur hemlösheten. Detta är till största del förankrat i ett pengabehov och/eller vinstsyfte.

    ”Vad kan jag tjäna på detta” är vad folk tänker. Om förtjänsten ligger i att sköta en verksamhet i samhällets tjänst, kommer man bekämpa tillkomsten av nytillkomna med ännu mer ”svindyr” reklam och tigga ännu mer pengar till sin organisation. Detta är en av orsakerna till varför folk inte är rättvisa mot eller kan lita på varandra.

    När någon presenterar samma lösning för hemlösa som övrig befolkning har för att på ett någorlunda sätt klara av sina privatliv, vilket hemlösa också fråntagits. Då försvarar sig organisationerna med att problematisera och kategorisera hemlösa individer som ”grupp” och påtalar olika generella symtom vi alla skulle få efter ett tag i hemlöshet.

    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
    Tel: 0736-76 42 86

  32. Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.

    Som jämförelse skulle det för 11 miljarder kunna köpas in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!

    Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå.

    Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.

    Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på?

    Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?

    Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på.

    Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.

    Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.

    Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.

    Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.

    Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.

    Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.

    Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov.

    Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?

    Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.

    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

  33. Rolf Nilsson: de hemlösas situation följer tyvärr en viss politisk logik. Grupper som inte organiserar sig politiskt eller gör sina röster hörda och som ( inte har ett så högt valdeltagande (förmodar jag), är inte så intressanta för röstfiskande politiker.

Kommentarer inaktiverade.