Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete

Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.

I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:

In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.

Det bakomliggande resonemanget är rättframt:

Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.

Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.

Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.