Jag fascineras av skejtarkulturen. Inte så att jag känner minsta längtan att själv ansluta mig till den; det räcker utmärkt med att observera den, IRL och på film. Skälet till min fascination är att denna kultur är ung, pigg, individualistisk och fräsch – raka motsatsen till den konventionella, stela, tillrättalagda, icke-reflekterande, glädjefattiga och kvävande livsform som är typisk för de flesta människor. Det är fria, unga människor med attityd, passion och egen stil (hängbyxor!) som skejtar. De kastar sig ut och tar för sig av livet. Det gör mig lycklig att betrakta dem.

Därför var det med särskild glädje jag på Filmfestivalen såg Gus Van Sants nya film Paranoid Park. Så här skrev en god vän som jag såg filmen med om den:

Börja med en Postafen. Sedan kan du hänga med i handkamerans alla svängar i skejtrampen utan vidare! Efter någon minut återgår dock kameran till en vanlig antiskakvariant, och tur är väl det. Filmen är en hisnande färd in i den tonårige skejtkillens värld, med en del överraskningar och oväntade vändningar. Ganska mörk bakgrund men med en hoppfull yta sedd ur den unge skejtarens ögon. Ett moraliskt dilemma med skuldkänslor över saker man kanske inte alltid råder över. Vissa saker kanske händer ändå. En film med mycket snyggt foto, inte minst tack vare huvudrollsinnehavaren. De högst varierande musiksekvenserna tillför dessutom filmen en tredje dimension. Kort sagt är detta en film att se, att begrunda, att hänföras till!