Erik Bruhn var en av 1900-talets störste balettdansare. Jag såg just en mycket uppbygglig dokumentär med honom, i vilken han tämligen öppet ger sin syn på sig själv, sin karriär, sitt liv och livet i allmänhet.

Ett av de yttranden, framförd med en charmig, lätt dansk accent, jag fastnade för var:

One day, I hope that I should be able to stand before you all without having to create an illusion about myself in any kind of mask or dress. I feel it would be a goal for me to be recognized as I am, whatever that is.

Några reflexioner:

• Fastän man inte arbetar med konstnärlig framställning såsom balett eller skådespeleri, i vilken man så gott som alltid spelar en roll – man är, per definition, inte sig själv på scenen – undrar jag: I vilken grad framträder man i livet bakom en mask?
  • Ett möjligt svar är: Inte alls. Man är allt det man gör. Att i många sammanhang framträda bakom en mask är en del av vem man är. Att erkänna Bruhn som stor balettdansare, som vilken han alltid är någon annan, är därför att erkänna honom som han är.
  • Ett annat möjligt sätt att uttrycka denna tanke kanske är att säga: Man framträder inte bakom en mask eftersom det inte finns något ”egentligt” eller ”sant” jag.
  • En annan möjlighet: Man är inte ett jag utan flera, vilket såväl Paul Bloom som Witold Gombrowicz har varit inne på. Att ibland vara ett jag och ibland ett annat jag betyder inte att man har en mask vid ett av tillfällena.
• Man kanske bör skilja på att använda en mask ärligt och transparent och att göra det på ett dolt, kanske t.o.m. manipulativt, sätt. Alla vet att en balettdansare spelar en roll – men vet vi när våra medmänniskor spelar roller, t.ex. när de framställer sina liv som perfekta på Facebook? Det senare kan möjligen vara ett problem utan att det förra är det. Men… spelar man en roll när man framställer sig som perfekt på Facebook? Är det inte en del av den man verkligen är att göra det?

Slutligen: Apropå Bruhn, se gärna även det tidigare inlägget ”Homosexuella dansare”.