Pigou i praktiken

Mario Rizzo skriver tänkvärt om den engelske nationalekonomin Arthur Pigou, som bl.a är känd för att ha förespråkat skatter på aktiviteter som ger upphov till negativa externaliteter. Även om sådana skatter kan verka effektivitetshöjande i teorin varnade, enligt Rizzos första inlägg, Pigou själv för två praktiska problem. Pigou skrev 1955:

It must be confessed, however, that we seldom know enough to decide what fields and to what extent the State, on account of them, could usefully interfere with individual freedom of choice. Moreover, even though economists were able to provide a perfect blueprint for beneficial State action, politicians are not philosopher kings and a blueprint might quickly yield place on their desks to the propaganda of competing pressure groups.

Det finns alltså, enligt Pigou, ett ”kunskaps”- och ett ”motivationsproblem” i politiskt beslutsfattande som gör det svårt att tro att pigouvianska skatter faktiskt införs i enlighet med teorin. Det är svårt att veta hur sådana skatter ska utformas, och det kan vara så att politiska beslutsfattare inte har intresse av att införa dem ens om de vet hur de ska utformas.

I ett andra inlägg kritiserar Rizzo förslag av ”mjuka” paternalister att införa skatter på negativa ”internaliteter”, som uppkommer när jag-idag beter mig på ett sätt som jag-imorgon påverkas negativt av. Det kan t.ex. handla om att hjälpa människor att inte äta så mycket att de blir feta genom en fettskatt. Rizzos invändningar mot sådana skatter tycks mig starka och i linje med Pigous egen varning ovan.

Läs inläggen här:

Se även ekonomipristagaren Ronald Coase analys, i ”The Problem of Social Cost”, av hur externaliteter kan hanteras utan statlig inblandning vid väldefinierade äganderätter och låga transaktionskostnader.