Är längre verkligen bättre?

Det finns en idé hos vissa evolutionärt präglade tänkare, att ett fenomen är bra om det har visat sig överleva under lång tid. Jag har alltid funnit en sådan hållning dubiös, påverkad som jag är av varningar för det naturalistiska felslutet. Nå, en ny studie, ”Longer Is Better”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, finner följande:

The longer something is thought to exist, the better it is evaluated. In Study 1, participants preferred an existing university requirement over an alternative; this pattern was more pronounced when the existing requirement was said to be in place for a longer period of time. In Study 2, participants rated acupuncture more favorably as a function of how old the practice was described. Aesthetic judgments of art (Study 3) and nature (Study 4) were also positively affected by time in existence, as were gustatory evaluations of an edible consumer good (Study 5). Features of the research designs argue against mere exposure, loss aversion, and rational inference as explanations for these findings. Instead, time in existence seems to operate as a heuristic; longer means better.

Är min dubiösa inställning inte rimlig? Vad får människor att tro att existenslängd är en användbar indikator på att något är bra? Är utgångspunkten en ”effektiv marknadshypotes” för idéer? Jag förstår det inte riktigt. Nej, för mig är det lägre — det nya, det uppåtgående, det kommande, det fräscha, det unga, det kortare — det högre.