Mot moralisk styrning

Ska staten genom lagstiftning försöka få människor att bete sig moraliskt? Närmare bestämt, ska staten reglera beteenden som inte innefattar skada för andra men som strider mot någon moralisk kodex eller som anses försämra för individen själv? Professor Mario Rizzo anför i ”The Problem of Moral Dirigisme” ett nytt argument mot sådana försök, som handlar om att lagstiftare inte har relevant kunskap om hur enskilda individer med olika förutsättningar, erfarenheter och uppfattningar ska kunna leva moraliskt:

The Article models moral agents as ideal-typical utilitarians, Kantians, or natural law adherents. We show that within each of these systems the determination of the morality of an act depends on the ”particular circumstances of time and place.” Because the State’s access to knowledge of the personal and local circumstances of the actor is inferior to the knowledge available to the actor himself, the State does not possess a necessary instrument for the compulsion of morality. It does not have adequate concrete knowledge to know what is good. We conclude that the State cannot make people moral, because even when all members of society accept the same moral framework, it does not and usually cannot have the specific knowledge needed to determine the concrete manifestations of morality.

Antag att alla är utilitarister och att staten, på basis av experimentell forskning, får för sig att människor sparar för lite för sin ålderdom. På den grunden kan staten agera för att få människor att spara mer – genom tvångssparande, genom default-val eller genom subventioner. Rizzos analysram ger oss anledning att ifrågasätta att staten kan veta att den aggregerade nyttan ökar genom sådana åtgärder. Många kanske vill slösa. Andra kanske sparar för mycket. Nyttan kanske ökar av möjligheten att begå misstag och lära sig därav. Varje individ har en egen uppfattning, som inte är tillgänglig för centrala beslutsfattare. Detta argument försvagar grunden för moralisk dirigism.