Betalning efter kompetens?

Dan Ariely berättar om ett möte med en låssmed som berättade följande:

He was tipped better when he was an apprentice and it took him longer to pick a lock, even though he would oftentimes break the lock! Now that it takes him only a moment, his customers complain that he is overcharging and they don’t tip him. What this tells is that consumers don’t value goods and services solely by their utility, benefit from the service, but also a sense of fairness relating to how much effort was exerted.

Detta är förstås en möjlig tolkning. Jag kan även tänka mig att en annan typ av rättviseaspekt ligger till grund för beteendet: viljan att frivilligt omfördela. Om man får hjälp av en person som verkar ung och oerfaren kan man känna sympati och vilja förbättra dennes materiella situation (helt oavsett hur mycket personen ansträngde sig i utförandet av den aktuella uppgiften). En äldre, erfaren person kan däremot tänkas ha sparat pengar under åren och ha en relativt hög lön, varför behovet av att frivilligt omfördela kan upplevas mindre i det fallet.

I vilket fall kom jag att tänka på balett när jag läste om denna låssmed. Det har slagit mig att dans ser någorlunda lätt ut när riktigt duktiga dansare utför den. Det är nästan först när man ser mindre duktiga dansare (t.ex. unga och oerfarna) som man inser hur mycket dramatisk och teknisk skicklighet samt träning som ligger bakom en bra balettinsats. Visst ser det lätt och okomplicerat ut när Jonathan Cope och Yoshida Mayako dansar i Nötknäpparen:

Nu vet jag inte om unga, oerfarna balettdansare får mer betalt i olika sammanhang än mer erfarna och skickliga — det tror jag trots allt inte — men jag tror att många inte inser vilken fantastisk prestation som ligger bakom dans av det slag som visas i klippet. Samma okunskap återfinns säkert på många andra områden, däribland på låssmedernas.