Föräldrar som ger barn sitt eget namn

Hur kommer det sig att vissa föräldrar ger sina barn sitt eget namn? Enligt studien ”Mortality Salience and Namesaking: Does Thinking about Death Make People Want to Name Their Children after Themselves?” kan det ha att göra med en strävan efter odödlighet:

According to terror management theory, people cope with the awareness of death by investing in practices that lead to symbolic immortality. The purpose of the present research was to investigate whether naming children after oneself stems from a desire to symbolically extend one’s life. Participants were primed with thoughts of death or a control topic and then asked the likelihood that they would name future offspring after themselves or relatives. Results showed that people in the mortality salience condition reported a greater likelihood of naming their children after themselves, but not after relatives. Attachment orientation moderated this effect in that anxious individuals in the mortality salience condition expressed an even greater desire to name their children after themselves.

Fyra reflexioner:

  • Jag har fått intrycket att denna praxis är olika vanligt förekommande i olika länder. Det verkar t.ex. inte så vanligt i Sverige med föräldrar som ger barn sitt eget namn. Det verkar betydligt vanligare i Tjeckien och i USA, för att ta två exempel jag är någorlunda bekant med. Implicerar det att viljan att vara odödlig varierar mellan länder/kulturer? På vilken grund?
  • En sak jag undrar är om religiös övertygelse påverkar benägenheten att nyttja denna praxis. Om man tror att man är odödlig pga. vad ens religion lär ut, kan väl det förväntas minska benägenheten att uppkalla ett barn efter sig själv?
  • Jag misstänker att beslutet att överhuvudtaget skaffa barn kan ha med samma drivkraft att göra. De själviska generna vill leva vidare!
  • Själv finner jag det smått löjeväckande att sträva efter odödlighet. Vi lever en liten tid, vi dör, punkt slut.

Slutligen: Här förklaras hur man i USA ska kalla personer i samma familj med samma namn: Sr., Jr., I, II, III etc.

Hur påverkar konkurrens kreativitet?

Medan ekonomer brukar framhäva konkurrensens förtjänster finns det andra, inte minst en del psykologer, som brukar betona att konkurrens kan verka hämmande på människors skaparkraft och kreativitet. Vem har rätt? En ny studie, ”Creativity Under Fire: The Effects of Competition on Creative Production”, verkar ge båda sidor stöd:

I find that intensifying competition induces agents to produce original, untested ideas over tweaking their earlier work, but heavy competition drives them to stop investing altogether.

Dvs. att utsättas för konkurrens av måttligt slag stimulerar till mer kreativitet, medan ”super-konkurrens” får folk att ge upp. Som forskaren skriver i en populärvetenskaplig sammanfattning:

Although intrinsic motivation can be valuable, this paper shows that winner-takes-all competition can motivate creativity, if properly managed. We can speculate that a few (perhaps even one) competitors of similar ability is enough to motivate creativity, whereas many strong competitors may discourage this effort.

Tänk inte så mycket

Ett tänkvärt (!) budskap:

Unthinking is the ability to apply years of learning at the crucial moment by removing your thinking self from the equation. Its power is not confined to sport: actors and musicians know about it too, and are apt to say that their best work happens in a kind of trance. Thinking too much can kill not just physical performance but mental inspiration. … In less dramatic ways the same principle applies to all of us. A fundamental paradox of human psychology is that thinking can be bad for us. When we follow our own thoughts too closely, we can lose our bearings, as our inner chatter drowns out common sense.

Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter. När jag tänker intensivt kommer jag sällan framåt – de insikter jag hoppas ska dyka upp blockeras på något sätt. Det är oftast när jag gör något helt annat, när hjärnan är i ett annat tillstånd, som de bästa idéerna infinner sig (i regel när jag simmar).

Det får mig också att tänka på (!) ”lyckoparadoxen”: att den som medvetet strävar efter lycka har svårt att finna den. Som John Stuart Mill uttrycker det i sin självbiografi:

But I now thought that this end [one’s happiness] was only to be attained by not making it the direct end. Those only are happy (I thought) who have their minds fixed on some object other than their own happiness. … Aiming thus at something else, they find happiness along the way. … Ask yourself whether you are happy, and you cease to be so.

Tänk nu bara inte för mycket på detta.

Ger Facebook depression?

Den nya studien ”The Economic Effects of Facebook” finner bland annat:

Using a large field experiment with over 1,765 individuals, we document the value of Facebook to users and its causal effect on news consumption and awareness, well-being and daily activities. Participants reveal how much they value one week of Facebook usage and are then randomly assigned to a validated Facebook restriction or normal use. Those who are off Facebook for a week reduce news consumption, are less likely to recognize politically-skewed news stories, report being less depressed and engage in healthier activities. One week of Facebook is worth $25, and this increases by 15% after experiencing a Facebook restriction (26% for women), reflecting information loss or that using Facebook may be addictive.

Det jag fann mest intressant var att värdet av en veckas Facebook-användande ansågs vara 25 dollar. Min egen värdering är något, men inte jättemycket, högre. Frågan är dock om det är bra att spendera tid där. Forskarna fann ju också att en veckas frånvaro ledde till mindre depressiva känslor.  Hur kan det förklaras?

The reduction in depression we find from being off of Facebook might be explained by two mechanisms. First, being off Facebook encourages individuals to engage in more positive, healthy activities, such as exercising and eating out less often, which could explain the improvement in mood. Second, Facebook itself might be a channel for decreasing subjective well-being, and changes in activities and consumption patterns could be a result of feeling better. Untangling the direction of causality would be an important area for future research.

Påverkar jag, genom bilder på restaurangmat, andra att äta för mycket och må sämre?

Moraliska tråkmånsar

Jag fann studien ”Why So Serious? A Laboratory and Field Investigation of the Link between Morality and Humor” underhållande:

Consistent with our hypotheses, compared with participants in the control condition, participants whose moral identities were situationally activated (Study 1a) or chronically accessible (Study 1b) were less likely to appreciate humor and generate jokes others found funny (Study 2), especially humor that involved benign moral violations. We also found that participants with a strong moral identity do not generally compensate for their lack of humor by telling more jokes that do not involve moral violations (Study 3). Additional field studies demonstrated that employees (Study 4) and leaders (Study 5) with strong moral identities and who display ethical leadership are perceived as less humorous by their coworkers and subordinates, and to the extent that this is the case are less liked in the workplace. Study 5 further demonstrated two competing mediating pathways—leaders with strong moral identities are perceived as less humorous but also as more trustworthy, with differentiated effects on interpersonal liking.

Så att vara moralist kan ha sina fördelar (som att uppfattas som pålitlig) och sina nackdelar (som att uppfattas som trist). Jag har nihilistiska-immoralistiska drag och har därför ingen stark moralisk identitet – men jag skämtar i stort sett aldrig, trots det, och är synnerligen tråkig. Det sämsta av båda världar på arbetsmarknaden? (Jag hoppas att den akademiska världen är annorlunda härvidlag!)

Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Rationalitet som process

Något som förenar många neoklassiska nationalekonomer och beteendeekonomer är förståelse av rationalitet som ett statiskt fenomen. Ännu en gång utmanar Mario Rizzo och Glen Whitman denna förståelse av rationalitet, i artikeln ”Rationality as a Process”:

Real human beings do not make decisions instantaneously and without error. Nor do they know all of their goals, and their fully specified willingness to trade them off against each other, prior to making any decisions. Nor do they hold beliefs that are instantaneously consistent with each other and the world. Forming one’s preferences and beliefs is a process, and therefore it seems natural to evaluate them in terms of that process. In doing so, we find that the static approach implicitly conflates rationality with a form of omniscience. If our normative standard is the flawless or optimal solution to problems as defined and understood by the analyst, we will no doubt find many violations of “rationality.” However, these may not be the agent’s problems. They may be problems of inadequate and superficial analysis, driven by the analyst’s static conception of rationality. As an alternative, we suggest the possibility of a process-driven account of rationality that includes a role for intrapersonal bargaining and arbitrage, dialectical reasoning, responsiveness of alleged biases to cost, and learning in response to error. Such an account would surely be preferable on normative grounds, but it also holds the promise of better positive accounts of human behavior.

Analysen tycks mig rationell – och viktig, ty med denna mindre snäva förståelse av rationalitet blir policyimplikationerna också mindre interventionistiska.

Se även tidigare inlägg på liknande tema: ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Beteendeekonomi för politiker”, ”Mot moralisk styrning”, ”Pigou i praktiken” och ”Leder mjuk paternalism till hård?”.