Mina kollegor på Ekonomistas är förtjusta i libertariansk paternalism (se t.ex. här och här). I sin bok Nudge förespråkar Cass Sunstein och Richard Thaler att människor, präglade som de är av tendenser till att bete sig irrationellt, ska hjälpas av s.k. valarkitekter, eller planerare, att fatta bra beslut i olika frågor. Som de uttrycker det i en tidigare artikel (s 1199):

By contrast, a thoughtfully chosen default rule, steering them in sensible directions, is a blessing.

Men gör de sig inte här skyldiga till ett slags nirvana-felslut*? I en kritisk analys lyfter Christophe Salvat fram att det blir väldigt viktigt på vilken grund detta default-val görs. Kanske kan man inte lita på sitt eget val — men, frågar Salvat, kan man lita på valarkiteketernas val? Inte minst: Har de godsinta motiv? Sunstein och Thaler utgår från det, men Salvat påpekar att valarkitekterna lika väl som godsinthet kan motiveras av indifferens/slumpmässighet (som är enklare) eller ondsinthet. Att uppmuntra aktiva valarkitekter behöver alltså inte leda till för konsumenterna bra utfall, om valarkitekterna inte bryr sig om, eller t.o.m. vill motverka, konsumenternas intressen.

Sunstein och Thaler använder exemplet med en kafeteria, där innehavaren fungerar som valarkitekt när hon placerar de olika produkterna på ett visst sätt för kunderna. Salvat kommenterar  (s 10):

The authors hold that the cafeteria director will necessarily pick the benevolent option. I wish here to challenge this view and demonstrate that paternalism is not unavoidable. The second option proposed by the authors (‘She could make choices at random’) is a viable choice since it does not undercut her functional status nor strip her of all credibility. When she makes this choice, she has already acted as a planner. She has fulfilled her professional responsibility. Ordering the dishes at random is not only a possible but a worthwhile choice since it is the simplest and the quickest one. The third option (‘She could choose those items that she thinks would make the customers as obese as possible’) is, for the same reason, equally possible. Once she has fulfilled her function as director of the cafeteria, she has no more reason a priori to be benevolent than to be malevolent towards her clients. Imagine, for instance, that the cafeteria director is unhappily overweight. A subjective approach to welfare, such as the one developed by Pigou on relative incomes (Pigou 2002), would conclude that her welfare does not depend on her absolute weight, but on her deviation from the mean or more simply from social pressure. One can easily imagine that thinking that her clients will get fatter makes her feel less miserable. This gives her a real incentive to highlight fat dishes when organizing her display.

Att utgå från att valarkitekter alltid eller ens i regel har andras bästa för ögonen tycks mig lika förenklat som att anta att politiska beslut alltid grundas på en omsorg om andras bästa eller att anta att människor alltid är rationella. Är måhända den tilltro Sunstein, Thaler och deras beundrare bland mina nationalekonomiska kollegor sätter till valarkitekter överdriven? Även om valarkitekter kan mer kanske de inte har incitament att förbättra andras välmående.

Se tidigare inlägg om olika varianter av paternalism här, här, här och här.

______________________

*Begreppet ‘‘nirvana fallacy’’ användes först av Demsetz (1969) för att beskriva jämförelsen av verkliga marknader med idealiserade politiska beslutsarenor utan imperfektioner. Ett sådant resonemang underlåter att beakta att staten också är imperfekt. Referens:
Demsetz, Harold (1969). “Information and Efficiency: Another Viewpoint.” Journal of Law and Economics 12(1): 1–22.