Att ångra ett brott

En sak jag tycker om med rättssystemet är att det uträttar sina sysslor utan att bry sig om människors inställning. Har man gjort x så utmäts straffet y, oavsett om ett brottsoffer är upprört och oavsett om en gärningsman visar prov på ånger.

Detta med ånger kan man betrakta från två utgångspunkter. I det ena fallet finner jag det tilltalande, i det andra inte. Den första utgångspunkten är att se ånger som ett uttryck för en ändrad inställning hos en gärningsman, vilket kan tolkas som en minskad sannolikhet för fler brott från denne framöver. Utmärkt. Den andra utgångspunkten är att se ånger som en personlig upprättelse för brottsoffret. ”Om han bara kunde ångra sig, då blir effekten av hans brott något mer uthärdlig. Om han bara kunde be om förlåtelse.” Detta förstår jag inte alls. Effekten av brottet har redan inträffat. Inget blir bättre på ett personligt plan av att någon ångrar sig. Pernilla Hellgrens pappa verkar hålla med mig.

Men i ingetdera fallet anser jag att straffutmätningen ska påverkas av uttalad ånger. Detta må uppfattas som cyniskt, men hur kan man lita på uttalad ånger? Om gärningsmannen vet att straffet reduceras om han ber om förlåtelse e.d. finns det väl ingen som inte skulle be om förlåtelse?

Jo, kanske en: Meursault, huvudpersonen i Albert Camus roman The Outsider. Åklagaren går till angrepp:

”‘Has he even expressed any regrets? Never, gentlemen. Not once in front of the examining magistrate did he show any emotion with regard to his abominable crime.’ At that point he turned towards me, pointed his finger at me and went on showering me with accusations without me really understanding why. Of, course I couldn’t help admitting that he was right. I didn’t much regret what I’d done. But I was surprised that he was so furious about it. I’d have liked to explain to him in a friendly way, almost affectionately, that I’d never really been able to regret anything.”

Jag föredrar den ärliga sortens brottsling framför hycklande snyftare. Och det borde brottsoffer också.