Skolor med elever av samma kön

Det tycks finnas en aversion mot att separera könen i skolan. Men som jag tidigare har påpekat, med bas i experimentell forskning om hur könssammansättningen av grupper påverkar inte minst flickors sätt att tänka och bete sig, kan det finns skäl att fundera på en sådan uppdelning. En ny studie med data från Malta, ”Single-Sex Primary Schools and Student Achievement: Evidence from Admission Lotteries”, ger ytterligare stöd åt denna tanke:

I find that attending a single-sex primary school produces large and significant test score gains for both boys and girls at the end of primary school. Furthermore, single-sex schooling in childhood has lasting effects on the choice of curriculum track in secondary school. Students make less gendered subject choices and are less likely to enroll in vocational subjects.

Vad är det då som har lett till dessa effekter? Det finns några indikationer:

Survey evidence suggests that the single-sex school effect is mediated through higher student satisfaction with school, lower levels of classroom disruption and teachers’ use of guided instruction.

Jag är lite förvånad över att detta med könsuppdelad undervisning inte verkar förekomma i någon större utsträckning i Sverige. Skulle inte en friskola kunna profilera sig på det sättet?

Kulturrevolutionen sänkte tilliten

Bildresultat för cultural revolution

Jag har tidigare skrivit om kommunismens negativa effekter på människors liv (se t.ex. här och här). Nu undersöker en ny studie, ”Political Movement and Trust Formation: Evidence from the Cultural Revolution (1966-76)”, hur Kinas kulturrevolution påverkade en av de mest värdefulla mänskliga egenskaperna: tillit till människor i allmänhet. Resultat:

Our findings indicate that individuals in counties with higher revolutionary intensity and of trust formation cohorts report significantly lower levels of trust more than three decades later. This effect is more pronounced for those more likely to have been targeted during the revolution as well as those with greater exposure to its early years (1966-71).

De mänskliga kostnaderna av stridbara former av kommunism är stora.

Vad gör invandrare toleranta mot homosexuella?

Jag har i flera tidigare studier med Therese Nilsson undersökt hur ekonomiska och rättsliga institutioner påverkar tolerans på ländernivå. Bl.a. har vi funnit att vissa aspekter av ekonomisk frihet i ett land stimulerar toleransen mot homosexuella och i viss mån även mot personer av annan ras (Berggren och Nilsson 2013); att denna effekt är särskilt stark där den sociala tilliten är hög (Berggren och Nilsson 2014); och att ekonomisk och social globalisering är positivt relaterad till en villighet att lära barn tolerans (Berggren och Nilsson 2015).

I en ny studie av oss två samt Martin Ljunge, ”Roots of Tolerance among Second-Generation Immigrants”, undersöker vi vilka faktorer i de länder andra generationens invandrare i Europa härstammar från påverkar deras tolerans mot homosexuella. Tanken är att ett lands lagar, regler och kultur reflekterar värderingar som överförs mellan generationerna, och genom att relatera bakgrundsländernas karakteristiska till individernas attityder i de länder de föddes i och lever i idag undviker vi problemet att attityder kan påverka kultur och lagar och skapa oklarhet i vilken riktning kausaliteten går.

Vad finner vi då? Jo:

Out of the 46 factors examined, one emerges as very robust: a Muslim ancestral background. Tolerance towards gay people is lower the larger the share of Muslims in the country from which the parents emigrated. An instrumental-variable analysis shows that the main mechanism is not through the individual being a Muslim, but through the individual being highly religious. Two additional attitudes among people in the ancestral country (valuing children being tolerant and respectful, and valuing children taking responsibility), as well as impartial institutions in the ancestral country, predict higher individual tolerance.

Studien tyder på att kulturella faktorer (som muslimsk religiositet och vilken syn människor har på vad det är viktigt att lära barn) liksom den offentliga maktens institutioners grad av opartiskhet påverkar hur toleranta människor är mot homosexuella. Om man vill stimulera sådan tolerans är detta några faktorer att fundera kring hur man i sin tur kan försvaga eller förstärka.

Problem med offentlig upphandling

Lagen om offentlig upphandling, som gäller i Sverige och andra EU-länder, är omdiskuterad. Den verkar av många anses komplicerad och byråkratisk och leda till en alltför stor fokusering på att finna anbud med låga priser (och låg kvalitet) – se t.ex. detta färska debattinlägg av Mårten Blix och Henrik Jordahl. Offentlig upphandling är dock ett område som torde kräva reglering, för att undvika ett stort problem: korruption. Det finns en risk att offentliga medel går till företag som tillskansar sig uppdrag genom olika typer av gåvor till offentliga beslutsfattare och inte för att de erbjuder de bästa anbuden (allt beaktat).

i den nya studien ”Political Contributions and Public Procurement: Evidence from Lithuania” (preliminär gratisversion här) undersöks hur en ny lag i Litauen påverkade fördelningen av kontrakt från den offentliga sektorn:

This paper studies whether firms trade political contributions for public procurement contracts. Combining data on Lithuanian government tenders, corporate donors, and firm characteristics, I examine how a ban on corporate contributions affects the awarding of procurement contracts to companies that donated in the past. Consistent with political favoritism, donors’ probability of winning falls by five percentage points as compared to that of nondonor firms after the ban. Evidence on bidding and victory margins suggests that corporate donors may receive auction-relevant information affecting procurement outcomes in their favor.

Se där. Att stävja denna typ av utbyte av gåvor och förhandsinformation ser jag som ytterst väsentligt. Lagar av den typ som Litauen införde verkar kunna fylla en funktion härvidlag. Måhända är det Blix och Jordahl föreslår – ökad övervakning av Riksrevisionen, med möjlighet att beivra och bestraffa tveksamma och korrupta beslut – en kompletterande väg att gå.

En opolitisk liberal

Jag har på senare tid funderat på vad det kan betyda att vara en opolitisk liberal. Kanske är jag en sådan. Med det menar jag en person som har tydliga politiska övertygelser (av ett visst slag) men som egentligen inte är intresserad av politik, såsom politik utövas i den verkliga världen. Det är en person som tycker om att fundera på politiska frågor i det abstrakta, utan vilja att applicera eventuella insikter på reella samhällsproblem – eller som åtminstone inte har lust att berätta om sådana insikter för andra och som absolut inte har lust att delta i något slags offentlig debatt. När någon säger: ”Men vad säger du som liberal om den prekära situation vi upplever idag på område x, y och z?” blir reaktionen: ”Stör mig inte med den typen av frågor! Även om jag skulle kunna ge ett svar vill jag inte det.”

Jag anar att många finner denna typ av hållning svårförståelig. Varför inte engagera sig i verklighetens problem? Varför inte försöka påverka utvecklingen i liberal riktning?

Det kan finns olika svar på denna typ av frågor, främst kanske att den opolitiske liberalen är ointresserad av verklighetens problem (trots att andra ogillar ett sådant ointresse), att den opolitiske liberalen inte är ointresserad men inte anser sig ha några viktiga insikter av praktisk relevans eller att den opolitiske liberalen, fastän denne är intresserad och anser sig ha viktiga insikter av praktisk relevans, inte tror sig kunna göra skillnad. Ytterligare en orsak (kanske relaterad till de föregående) skulle kunna vara ett missnöje med hur praktisk politik bedrivs, såväl i partier som i debatter (exempelvis i sociala medier): att den intellektuella nivån är låg och att stilen på diskussionen inte är särskilt uppbygglig.

Däremot roas denne typ av liberal av tankar om vad liberalismen är och kan innebära för mänskligt välmående. Abstrakt politik blir ett slags intellektuell konsumtion, något som stimulerar i sig, utan direkt koppling till det aktuella. Detta sätt att förhålla sig till liberalism kan dock tänkas attrahera andra, som t.ex. kan gå från att vara opolitiska socialister eller från att vara politiska liberaler. (Däremot finns det inget som säger att den opolitiske liberalen inte kan uppskatta politiska liberaler, även om han eller hon själv inte vill ingå i deras skara.)

Är den opolitiske liberalen ett problem? Å ena sidan är det kanske synd, från liberal utgångspunkt, att personer som har ett engagemang och ett kunnande inte engagerar sig i verklighetens spörsmål på ett aktivt sätt; det innebär måhända att en rörelse i liberal riktning blir mindre sannolik. Å andra sidan har jag svårt att anse att någon har en plikt att göra något för vilket man inte har en egen preferens. I det perspektivet är det snarare ett problem att andra klandrar och stigmatiserar den opolitiske liberalen.

Fängelse kan sänka brottsligheten

Debatten om huruvida fängelse är en effektiv metod för att sänka brottsligheten tycks evig, med polariserade uppfattningar. Som tur är bedrivs bra forskning på området. Den nya studien ”Incarceration, Recidivism and Employment” (preliminär gratisversion här) tittar på Norge och visar följande:

[W]e find that imprisonment discourages further criminal behavior, and that the reduction extends beyond incapacitation. Incarceration decreases the probability an individual will reoffend within 5 years by 29 percentage points, and reduces the number of offenses over this same period by 11 criminal charges.

En stark negativ effekt på framtida brottslighet av att sitta i fängelse, alltså! Hur kan resultatet förklaras?

[W]e find the decline in crime is driven by individuals who were not working prior to incarceration. Among these individuals, imprisonment increases participation in programs directed at improving employability and reducing recidivism, and ultimately, raises employment and earnings while discouraging further criminal behavior.

Fängelse påverkar alltså en stor kategori fångar, som inte tidigare hade anställning, genom rehabiliteringsprogram. I den meningen tycks den inriktning på fängelser som finns i Norden gynnsam för lägre framtida brottslighet. Det handlar inte om en regelrätt tillämpning av ”hårdare tag” mot fångar, med andra ord.