Lars Anders Johansson kommenterar fallet Roger Scruton och fenomenet ”deplattformisering”. Detta definieras på följande vis:

Deplattformisering, det vill säga berövandet av plattform i offentligheten, är en medveten strategi som har blivit allt vanligare, framförallt på den politiska vänsterkanten på senare år. … Idén bakom deplattformiseringen är att den som tar debatten eller upplåter en plattform åt en meningsmotståndare också legitimerar dennes åsikter.

Lars Anders Johansson argumenterar mot deplattformisering:

Deplattformisering är ett totalitärt instrument som speglar en människo- och samhällssyn som är den rakt motsatta till den som den liberala demokratin vilar på. Var och en som värnar om det fria ordet bör rida spärr mot deplatfformiseringsförespråkarnas försök att tysta och stänga ute. Historien om hur Roger Scruton sparkades från sitt uppdrag som rådgivare i bostadsfrågor, för att sedan återinstalleras, visar hur farligt det är att låta de aktivistiska journalister och opinionsbildare med totalitära reflexer sätta ramarna för det offentliga samtalet.

Jag vill, som liberal, problematisera denna förståelse av vad liberalismen implicerar  (utan att gå in på det aktuella fallet med dess udda inslag av delvis falsk rapportering av vad Scruton faktiskt anser).

Vi kan börja med att konstatera att den liberala synen på yttrandefrihet först och främst innebär frånvaro av rättslig reglering av det som får sägas och skrivas (med vissa specifika undantag, som jag inte går in på här). Personer som likt Scruton tycks ogilla homosexualitet och rättslig likabehandling oavsett sexuell läggning ska inte förbjudas att framföra sina hållningar – lika lite som personer som framför kritik av sådana hållningar ska förbjudas att göra det. Yttrandefrihet innebär alltså inte bara att man har rätt att säga vad man har på sitt hjärta – utan också att andra har rätt att säga vad de har på sitt hjärta (om de t.ex. ogillar det någon annan har sagt).

Därutöver innebär yttrandefrihet för en liberal inte att man har skyldighet att erbjuda en plattform åt vem som helst. Man kanske äger en tidning eller en webbsida, och då står det en fritt att tacka nej till skriverier som man av någon anledning inte vill publicera. Detta är helt i sin ordning för den typ av liberal som jag är. Vill någon annan erbjuda en plattform är det också i sin ordning. Det kanske vidare är så att någon annan anordnar en debatt. Det står inbjudaren fritt att bjuda in vem som helst och att tacka nej till vem som helst. Likaså kan jag som potentiell debattör fritt välja vilka debatter jag vill medverka i. Om jag får gissa håller Lars Anders Johansson med mig om allt detta.

Så vad är det som kritiseras? Det verkar vara två saker, som jag uppfattar det:

1. Att människors kritik av en viss hållning är av den omfattningen att en person de facto (men inte de jure) tystas.
2. Att människor inte tar debatten i sak utan kräver att personer som framför en viss hållning ska avskedas eller hotas med avsked om de inte håller tyst.

Jag vill fortsätta min problematisering.

Först av 1:

• Filosofisk grund. Man kan tänka sig åtminstone två alternativa filosofiska grunder för ett liberalt försvar av yttrandefrihet: en deontologisk/rättighetsetisk grund och en konsekvensetisk grund.
  • I det förra fallet kan 1 näppeligen ses som problematisk: Ingen person bryter mot någons rättigheter och alla agerar själva inom ramen för sina rättigheter när de framför kritik mot en person som framför en viss hållning. Att personen tycker det blir jobbigt och slutar framföra hållningen för att slippa all kritik hör inte hit.
  • I det senare fallet försvaras yttrandefriheten för att den anses ge upphov till goda konsekvenser, som t.ex. John Stuart Mill argumenterade för i kapitel 2 av On Liberty. Om man anser att en kritik som är så omfattande att en person slutar framföra den hållning som kritiseras är ett dåligt fenomen (för att man anser att ingen uppfattning ska tystas av frivilliga, sociala mekanismer – antagligen för att man anser att detta ger upphov till större förtjänster för mänskligheten än den sociala friheten att framföra kritik ger) har man förstås rätt att argumentera mot omfattande kritik rent allmänt; men om man tänker sig att man därigenom bidrar till ett socialt tryck som gör att kritiken tystnar eller i alla fall minskar i omfattning så att den person som uttryckte den ursprungliga hållning som många andra ville kritisera kan fortsätta att göra det rätt ostört, har man inte själv då minskat den faktiska, socialt bestämda yttrandefriheten? Det tycks mig som om ”bevisbördan” för någon som förespråkar något sådant och kallar det liberalt är rätt tung. På vilket sätt ger det upphov till bättre konsekvenser om en stor mängd personer som ogillar en hållning förmås att avstå från kritik än att den ursprunglige personen förmås att avstå från att uttala sin hållning?
• Gränsdragning. Det förefaller mig också, om man förespråkar en konsekvensetisk syn, svårt att motivera var gränsen ska dras. Om vi, som jag skrev ovan, är eniga om att yttrandefrihet inte bara innebär att en person ska få framföra X utan också att andra ska få kritisera X – när ska man försöka stoppa kritiken av X? Vid vilken omfattning exakt? Om en person kritiserar X är det rimligen helt i sin ordning. Om två gör det? Om tre gör det? Om 10 000 gör det? Om 48% av befolkningen gör det? Etc. Det hela blir än mer problematiskt om man ser det från det individuella perspektivet. Om någon väljer att kritisera någon som framför X när en viss mängd andra har framfört samma kritik blir det plötsligt ”totalitärt”. När den som precis före framförde sin kritik gjorde det var det inte det. Men är det från liberal utgångspunkt rimligt att ställa olika krav på vad individer bör säga?

Sedan av 2. En första sak är att fråga sig vem Lars Anders Johanssons kritik riktar sig emot. Är det mot de personer som kräver någons avgång? I så fall uppkommer ovan ställda frågor – varför ska en människa (eller en viss mängd människor) inte få framföra uppfattningen att någon är olämplig för en tjänst och rekommendera en arbetsgivare att avskeda personen?* Eller är det mot arbetsgivaren – en sådan ska i så fall inte fatta beslut om avsked utifrån vad omgivningen tycker om en anställd. I så fall uppkommer som jag ser det en del andra problem. Här tycker jag man bör skilja på fyra fall:

1. När personen framför en hållning som är central för dennes yrkesutövning och arbetar i privat sektor.
2. När personen framför en hållning som är central för dennes yrkesutövning och arbetar i offentlig sektor.
3. När personen framför en hållning som icke är central för dennes yrkesutövning och arbetar i privat sektor.
4. När personen framför en hållning som icke är central för dennes yrkesutövning och arbetar i offentlig sektor.

När det gäller arbete i privat sektor ter det sig naturligt med liberala utgångspunkter att anse det vara arbetsgivarens rätt att avskeda personer. Om denne gör det för att människor kritiserar en anställd för dennes uttalade uppfattningar, so be it. Arbetsgivaren kanske delar den kritik som framförs, eller så bedömer arbetsgivaren att det är dåligt för affärerna att ha en anställd som andra ogillar så till den grad av de kanske väljer att sluta anlita företaget. Följaktligen borde fall både 1 och 3 vara förenliga med en liberal människo- och samhällssyn. Men likaså är det förstås förenligt med en sådan syn om en privat arbetsgivare önskar fortsätta ha någon anställd när denne kritiseras av andra.

Om personen arbetar i offentlig sektor blir det mer komplicerat. Vem ska då bestämma gränserna för vad en anställd får säga? Här kan man tänka sig att göra åtskillnad mellan fall 2 och 4. Om t.ex. staten har anställt en person för att administrera statens demokratistöd på SIDA och det framkommer att denne privat ogillar demokrati och förespråkar något slags diktatur (fall 2), då förefallet det rimligt att staten avskedar personen i fråga. Om det däremot rör sig om en uppfattning som inte har med arbetet som sådant att göra (fall 4), t.ex. att någon som anställts för att utreda framtidens riktlinjer för arkitektur visar sig vara mot en rätt för homosexuella par att ingå äktenskap, då förefaller det orimligt med avsked (men inte med att människor framför kritik eller rekommendationer om avsked, om de så önskar).

Som synes har jag svårt för Lars Anders Johanssons ovan citerade uttolkning av vad liberalismen implicerar på detta område (även om vi i det aktuella fallet Scruton verkar hamna i samma slutsats).

*För att problematisera den här framförda synen något: Om man anser det olämpligt för människor att framföra krav till en arbetsgivare att denne ska avskeda någon pga. den anställdes uppfattningar har man förstås rätt, i en liberal ordning, att framföra den hållningen och försöka verka för att människor ska avstå från att framföra dylika krav med de argument man har. Det jag här kritiserar är uppfattningen att det följer av liberalismen per se att det är olämpligt tout court att framföra krav på avsked. Det anser jag vara inkorrekt.