Ger populismen public choice rätt?

William Davies framför i artikeln ”Why We Stopped Trusting Elites” följande tes om vad som kan förklara populismens framgångar:

Confronted by the rise of populist parties and leaders, some commentators have described the crisis facing liberalism in largely economic terms – as a revolt among those “left behind” by inequality and globalisation. Another camp sees it primarily as the expression of cultural anxieties surrounding identity and immigration. There is some truth in both, of course – but neither gets to the heart of the trust crisis that populists exploit so ruthlessly. A crucial reason liberalism is in danger right now is that the basic honesty of mainstream politicians, journalists and senior officials is no longer taken for granted. There are copious explanations for Trump, Brexit and so on, but insufficient attention to what populists are actually saying, which focuses relentlessly on the idea of self-serving “elites” maintaining a status quo that primarily benefits them.

Davies framför alltså tesen att en fallande tillit till politiska, ekonomiska och mediala makteliter är en central men underskattad förklaring bakom stödet för Putin, Orbán, Trump, Åkesson och Le Pen (liksom för Brexit). Att många väljare har lägre förtroende för de som styr och ställer anses inte minst bero på olika skandaler och avslöjanden (som bl.a. har möjliggjorts av ett nytt teknologiskt landskap).

Min reflexion: Om Davies har rätt, innebär inte det att det så ofta kritiserade antagandet i vissa delar av public choice-forskningen, att politiska beslutsfattare är egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva, erhåller stöd? Väljarna reagerar mot eliterna just för att de upplevs vara egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva. En mer idealistisk förståelse av politikers drivkrafter, som kritiker av public choice ofta har framfört, verkar därmed försvagad. Ett möjligt motargument mot denna tolkning är att dessa väljare har fel: Politiker och andra makteliter upplevs bara vara egenintresserade men är det i själva verket inte (i alla fall inte mer än de populister som utmanar dem om makten).

För den liberala demokratins försvare är uppgiften, oavsett vilket, krävande. Om dessa väljare har rätt blir frågan hur tilliten kan återupprättas. (Kanske via reformer av politikens spelregler? Detta menar Geoffrey Brennan och James Buchanan är vägen framåt, t.ex. i artikeln ”Is Public Choice Immoral? The Case for the ‘Nobel’ Lie” och i boken The Reason of Rules: Constitutional Political Economy). Om dessa väljare har fel föreligger ett kunskapsproblem av massivt slag, som inte är lätthanterligt i en tid när ”sanningar” proklameras i nya medieformer av högljudda debattörer utan större omsorg om den liberala demokratins fortlevnad.

Mer läsning om förklaringar till populism

 

En reaktion på ”Ger populismen public choice rätt?

Kommentarer inaktiverade.