Ofta förespråkas en viss politik med argumentet att den ligger i allmänintresset. Men vad menas egentligen med allmänintresse? Används inte detta ord i själva verket ofta för att maskera ett särintresse? Professor Paulo Pereira för ett resonemang* som jag tror kan hjälpa till att klargöra begreppen.

Pereira relaterar allmän- och särintresse till specifika resultat av föreslagen eller förd politik. Han skiljer på fyra typer av utfall:

1. Paretoförbättringar (ingen förlorar och åtminstone någon får ökad välfärd);
2. omfördelning som ökar välfärden netto (i regel: några individer förlorar och en stor, allmän grupp av individer får ökad välfärd)**;
3. omfördelning som inte ökar välfärden netto (i regel: några eller många individer förlorar och små, specifika grupper av individer får ökad välfärd); och
4. undermåliga utfall (ingen får det bättre och åtminstone någon får lägre välfärd).

Skulle man inte kunna se beslut som innefattar 1 och 2 som ett tillvaratagande av allmänintresset? (Därmed inte sagt att all omfördelning från några till många är exempel på ett allmänintresse, bl.a. därför att sådana åtgärder i vissa fall kan tänkas missgynna de flesta medborgare på sikt, i ett mer dynamiskt perspektiv.) Beslut som innefattar 3 skulle på motsvarande sätt kunna ses som ett tillfredsställande av ett särintresse (men givetvis kan en liten grupp förespråka ett allmänintresse). Beslut som innefattar 4, slutligen, tillgodoser varken allmän- eller särintresse.

Om denna kategorisering godtas (och den förutsätter förstås ett accepterande av nytta eller lycka som giltigt och praktiskt användbart mått på välfärd), blir den intressanta frågan: Hur kan den politiska processen utformas, dels institutionellt och dels i termer av politisk praxis, så att andelen besluten som ligger i allmänintresset maximeras? Och kan du ge exempel på särintressen som framställer sig som ett allmänintresse?

________________________

*Se Pereira, P. T. (2000). ”From Schumpeterian Democracy to Constitutional Democracy”. Constitutional Political Economy, 11(1): 69–86.
**Jämför med Kaldor-Hicks-kriteriet.