Lagen om offentlig upphandling, som gäller i Sverige och andra EU-länder, är omdiskuterad. Den verkar av många anses komplicerad och byråkratisk och leda till en alltför stor fokusering på att finna anbud med låga priser (och låg kvalitet) – se t.ex. detta färska debattinlägg av Mårten Blix och Henrik Jordahl. Offentlig upphandling är dock ett område som torde kräva reglering, för att undvika ett stort problem: korruption. Det finns en risk att offentliga medel går till företag som tillskansar sig uppdrag genom olika typer av gåvor till offentliga beslutsfattare och inte för att de erbjuder de bästa anbuden (allt beaktat).

i den nya studien ”Political Contributions and Public Procurement: Evidence from Lithuania” (preliminär gratisversion här) undersöks hur en ny lag i Litauen påverkade fördelningen av kontrakt från den offentliga sektorn:

This paper studies whether firms trade political contributions for public procurement contracts. Combining data on Lithuanian government tenders, corporate donors, and firm characteristics, I examine how a ban on corporate contributions affects the awarding of procurement contracts to companies that donated in the past. Consistent with political favoritism, donors’ probability of winning falls by five percentage points as compared to that of nondonor firms after the ban. Evidence on bidding and victory margins suggests that corporate donors may receive auction-relevant information affecting procurement outcomes in their favor.

Se där. Att stävja denna typ av utbyte av gåvor och förhandsinformation ser jag som ytterst väsentligt. Lagar av den typ som Litauen införde verkar kunna fylla en funktion härvidlag. Måhända är det Blix och Jordahl föreslår – ökad övervakning av Riksrevisionen, med möjlighet att beivra och bestraffa tveksamma och korrupta beslut – en kompletterande väg att gå.