John Stuart Mill i Considerations on Representative Government (1861):

The positive evils and dangers of the representative, as of every other form of government, may be reduced to two heads: first, general ignorance and incapacity, or, to speak more moderately, insufficient mental qualifications, in the controlling body; secondly, the danger of its being under the influence of interests not identical with the general welfare of the community.

Jag kom att tänka på denna karakterisering av politiker efter att ha läst en tankeväckande uppsats av Ola Wong om att svenska politiker har en tendens att skylla på naivitet när de beläggs med att ha gjort något mindre lyckosamt. I själva verket tycks det handla om de två risker med politiskt beslutsfattande som Mill identifierar.

Wong skriver:

Kina? Vi har varit naiva! Vem kunde ana att Kinas kommunistparti, som hela tiden högt och tydligt har sagt att de upprätthåller leninismen och folkets demokratiska diktatur – vem kunde ens föreställa sig att de inte skulle omvandla sig till en lokal variant av Centerpartiet bara vi gav dem våra pengar och högteknologi? Obegripligt!

Detta verkar de facto handla om en icke försvarbar ”general ignorance and incapacity” – en oförmåga att rätt förstå omvärlden. Kanske ligger det nära naivitet, men naivitet framstår som försvarbar okunskap och oförmåga. När man har ansvar för viktigt beslutsfattande är det inte försvarbart att tänka som ett barn.

Wong fortsätter:

Avreglering? Vi har varit naiva! Vem kunde tro att fria vinster i välfärden skulle gynna företagen men inte folket som betalar den? Ja förutom de rapporter som SNS och Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) utfört då. Men vem, förutom de oberoende experterna som upprepade gånger har larmat, vem kunde ha anat att någon skulle utnyttja ett system där 73 miljarder kronor betalas ut till nystartsjobb utan att staten ens kontrollerar vilka företag pengarna går till? Vem i hela friden kunde tro att folk i en avreglerad marknadsekonomi skulle agera efter sitt vinstmaximerande egenintresse!? Inte Erik Ullenhag i alla fall. ”Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva”, sa han. Det tyckte han även om att ha finansierat etableringslotsar som rekryterat till Islamiska staten.

Det Wong beskriver här tycks (liksom populismen!) snarast verifiera public choice! Alltså handlar det om Mills andra varning, att politiker och andra styrs av intressen som skiljer sig från vad som kan kallas ett allmänintresse. (Vad nu det kan vara…) Medan vissa beteendeekonomer och statsvetare vill framhäva att människor styrs av nobla, pro-sociala preferenser, tyder en hel del beteende på att det åtminstone inte är hela, och kanske inte ens halva, sanningen i många politiska sammanhang. Politiker kan hävda att de var naiva – men det kan i själva verket handla om att de inte offentligt förmår erkänna att de, eller andra, faktiskt agerar utifrån sitt egenintresse. I den mån de inte förstod att människor kan missbruka offentliga ersättningssystem är vi tillbaka i Mills första varning, om allmän okunskap och oförmåga. En allvarlig brist, inte minst i politiken – som till skillnad från fall av naivitet är klandervärd.