Allt som oftast hör man kritik av inkomstklyftor. Det jag ibland undrar är på vilken grund sådan kritik framförs. Ett sätt att få bättre grepp om hur människor ser på inkomstojämlikhet är att utföra experiment. Högst intressanta resultat från ett sådant, utfört i Paris, redovisas i den nya studien ”Preferences over Income Distribution: Evidence from a Choice Experiment”. I sammanfattning:

• We elicit subjects preferences over pairs of payoff distributions within small groups, in a firm-like setting.
• When they do not know what their own payoff will be, all subjects prefer the more unequal distribution provided it makes everyone weakly better off. This is true, no matter whether income positions will be based on merit or luck.
• People change their choice when they learn about their own payoff rank.
• Even then, 75% of subjects prefer Pareto-dominant distributions.
• However, 25% engage into money burning at the top in order to reduce inequality, even when it does not make anyone better off.
• Even when their own money is at stake, 20% of subjects are willing to pay just to reduce the degree of inequality.

Den rawlsianska delen av experimentet, där deltagarna befinner sig bakom en slöja av okunskap, ger alltså som resultat att det föreligger en allmän preferens for inkomstojämlikhet (under förutsättning att denna innebär högre inkomst för åtminstone någon utan att någon får lägre inkomst). Intressant nog gör de det oavsett om inkomster anses vara resultat av tur eller ansträngning. Det är alltså utfallen, eller konsekvenserna, som spelar roll, inte grunden för hur dessa uppkom. Men även med kunskap om hur den egna inkomsten relaterar till andras stödjer 75% denna typ av ojämlika utfall.

Hur hanteras denna typ av resultat av kritiker av inkomstklyftor?