Är rika mer altruistiska?

Ofta framställs höginkomsttagare som giriga egoister, men det finns forskning som ger anledning att ifrågasätta den bilden. I ”Does Higher Income Make You More Altruistic? Evidence from the Holocaust”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här), rapporteras följande:

This paper considers the decision of Gentiles whether to rescue Jews during the Holocaust, a situation of altruistic behavior under life-or-death stakes. I examine the role to which economic factors may have influenced the decision to be a rescuer. Using cross-country data and detailed individual-level data on rescuers and nonrescuers, I find that richer countries had many more rescuers than poorer ones, and within countries, richer people were more likely to be rescuers than poorer people. The individual-level effect of income on being a rescuer remains significant after controlling for ease of rescue variables, such as the number of rooms in one’s home, suggesting that the correlation of income and rescue is not solely driven by richer people having more resources for rescue. Given that richer people might be thought to have more to lose by rescuing, the evidence is consistent with the view that altruism increases in income.

Tänka sig.

Tjänstesektorn som tillväxtbransch

Det finns en märklig tradition i Sverige, att betrakta industriarbete som det ekonomiskt mest värdefulla. Det är högproduktiva jobb i tillverkningsindustrin som ska göra Sverige rikt, och såväl löneavtal som industripolitik har ansetts böra stimulera fram en tillväxt i denna sektor av ekonomin. Detta tänkande, som också har varit vägledande i frågan om hur utvecklingsekonomier ska öka sitt välstånd, får sig en törn av resultat i Vox-artikeln ”Service with a Smile: A New Growth Engine for Poor Countries”:

There is evidence that services contribute more to GDP growth, job creation, and poverty reduction than industry in many developing countries (Ghani and Kharas 2010). Services now account for more than 75% of the global economy (45% in developing economies). Services are the fastest growing sector in global trade. The share of developing countries in world service exports increased from 14% in 1990 to 21% in 2008. The average growth of service exports from poor countries has exceeded that of rich countries during the last two decades. Their service exports are growing faster than goods exports. In brief, the globalisation of services has enabled developing countries to tap into a new, dynamic source of growth.

Dessa figurer illustrerar utvecklingen:

Det intressanta är inte bara att tjänstesektorn är viktig i utvecklingsländer utan också att den är det i rika länder. Bidraget till tillväxt från tjänstesektorn är större än för industrisektorn i länder av Sveriges typ.

Frihandelsavtalens effekter

Det finns åtskilliga frihandelsavtal, där länder eller grupper av länder kommer överens om minskad eller slopad protektionism sig emellan. Risken med sådana är att de effektivitetsvinster som äger rum inom avtalens ram motverkas och t.o.m. domineras av effektivitetsförluster i de länder som står utanför avtalen. Vilken är nettoeffekten? Detta undersöks i den nya studien ”Terms of Trade and Global Efficiency Effects of Free Trade Agreements, 1990-2002”:

We use structural gravity to calculate the effect of FTAs on buyers’ and sellers’ incidence and the associated sellers’ price changes in 40 separate countries and an aggregate region consisting of 24 additional nations (none of which entered FTAs). The results show that the 1990’s FTA’s significantly increased real manufacturing income of most economies in the world. 10 out of the 40 countries had terms of trade gains greater than 5% while gains of 10% or more were enjoyed by Bulgaria, Hungary and Poland. Losses were smaller than 0.2% and confined to countries that did not enter into FTA’s: Australia, China, Korea and Japan (and the rest of the world aggregate). … The global efficiency of trade rises in each manufacturing sector (ranging from 0.11% for Minerals to 2.1% for Textiles) with an overall efficiency gain of 0.62%.

För de flesta och totalt sett ökar alltså effektiviteten genom avtalen. Dock torde ökningen kunna bli större om hela världen blev ett frihandelsområde.

Värnplikt som moralisk fråga

Ronald Reagan (1980):

[P]erhaps the most fundamental objection to draft registration is moral. Only in the most severe national emergency does the government have a claim to the mandatory service of its young people. In any other time, a draft or draft registration destroys the very values that our society is committed to defending.

Ja, värnplikt är omoralisk och stötande: den kan ses som ett fängelse. Dessutom är den dålig för ekonomin och för humankapitalet.

Ohelig allians i skattefrågor

Det slog mig att man kan vilja sänka inkomstskatten av olika skäl:

  • Om man tror att en sådan sänkning ökar arbetsutbudet och om man anser att en sådan ökning är bra.
  • Om man tror att en sådan sänkning minskar arbetsutbudet och om man anser att en sådan minskning är bra.

För att knyta an till enkel mikroteori kan man här åberopa den s.k. Slutskyekvationen och påpeka att en sänkt inkomstskatt dels verkar mot lägre arbetsutbud genom en inkomsteffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats kan jag arbeta mindre och ha det lika bra som tidigare”) och att en sådan sänkning dels verkar mot högre arbetsutbud genom en substitutionseffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats är det mer lönsamt att arbeta mer”). Vilken effekt som dominerar är en empirisk fråga som man kan göra olika bedömningar av.

Kopplingarna mellan bedömningen av effekterna av en skattesänkning och synen på arbete kan illustreras av denna ”fyrfältare”:

Man skulle alltså här kunna tänka sig att en vänsterinriktad miljöpartist (som tror att sänkt skatt sänker arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för fritid) och en högerinriktad moderat (som tror att sänkt skatt ökar arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för arbete) i praktisk politik möter varandra och förespråkar en liknande sänkning av inkomstskatten.

Asymmetrisk syn på ekonomiska incitament

Det är inte ovanligt numera att nationalekonomer ställer sig tveksamma till ekonomiska incitament för att uppmuntra gott beteende. Det är den beteendeekonomiska forskningen som tyder på att sådana incitament kan tränga undan en inneboende motivation att göra gott. De som har en inre motivation vill inte sammankopplas med ett egoistiskt motiv för att göra gott, lyder tankegången, och de blir mindre benägna att göra det om de får betalt. Resonemangen kan t.ex. gälla blodgivning, organdonation eller arbetsdisciplin. Dessa ekonomer motsätter sig därför ofta belönande betalning, eftersom de predikterar att en sådan leder till ett lägre utbud av dessa, och snarlika, goda aktiviteter.

Avvisande av ekonomiska incitament när det gäller att få människor att bete sig mer gott, alltså. Det slog mig att samma personer ofta däremot tenderar att förespråka ekonomiska incitament när det gäller att få människor att bete sig mindre dåligt, även då med utgångspunkt i beteendeekonomisk forskning. I paternalistisk anda vill de hjälpa irrationella människor att fatta bättre beslut. Åtgärder som förespråkas är t.ex. fett- eller sockerskatt, liksom mer allmänt böter. I fallet med viktökning tros en negativ utveckling kunna motverkas genom att det blir dyrare att äta onyttigt.

Min undran är: Föreligger det inte en spänning mellan dessa båda hållningar? Om människor har potential till en inre motivation att göra gott, varför ska inte försök att stärka den användas i båda fallen? Varför tros utifrån påförda incitament inte fungera i det ena fallet men fungera väl i det andra? Om en person verkligen vill gå ned i vikt men har problem med självkontroll, kan inte externa incitament som en fettskatt tränga undan den svaga men ändå existerande inre motivationen att gå ner i vikt? Vill en sådan person uppfattas gå ner i vikt för att staten har lagt på en straffskatt på vissa varor? Eller vill den personen stolt kunna gå ner i vikt genom egen, inre drivkraft?

Måhända jämför jag här äpplen med päron. Måhända gör jag det inte. Känner någon till komparativ forskning på detta område?

Har handel och kapitalmarknader gett långsiktig tillväxt?

Det finns (inte minst för tillfället) en hel del motstånd mot handel och kapitalrörelser länder emellan, då dessa tros underminera en god och stabil ekonomisk utveckling. Därför är det särskilt intressant att ta del av den nya studien ”Historical Evidence on the Finance-Trade-Growth Nexus”, som anlägger ett historiskt perspektiv på frågan om vilka effekterna av handel och finansiella marknader är. Resultat:

We study linkages between financial development and trade and their role in promoting economic growth using historical data for a group of now-developed “Atlantic” economies since 1880. Our main findings are that finance and trade reinforced each other during the 1880-1914 and 1880-1929 periods, but that these links vanished after the Second World War. Financial development is also strongly related to growth throughout our sample period, while trade matters for growth only after 1945. The growth findings are robust to using as explanatory variables only those components of financial development and trade that are determined by fundamentals related to legal origin and the political environment. … Despite our finding that indicators of legal origin and the political environment explain much of the cross-sectional variation in financial development and to a lesser extent in trade, we were surprised that financial development mattered for growth and that trade mattered for financial development even at times when direct links from the deeper fundamentals to finance and trade seemed less operable. Consistent with Haber (2003) and Bordo and Rousseau (2006), we consider this as evidence that having a deep and well-developed financial sector and strong trading arrangements offers benefits for long-term growth even when institutional underpinnings are less robust.

Resultatet att utvecklingen av finansiella marknader har varit gynnsam för långsiktig tillväxt kan tänkas förvåna en del som inte är insatta i vilken roll tillgång på kapital spelar i en dynamisk marknadsekonomi, där finansiering av innovationer och investeringar i allmänhet är en central förutsättning för tillväxt. Detta insåg t.ex. Schumpeter. Därmed inte sagt att vartenda finansiellt instrument alltid och överallt är gynnsamt för långsiktig tillväxt.

Se även inläggen ”Nyttan av finansiella innovationer” och ”Ger frihandel tillväxt?” samt min, Anders Bornefalks och Mikael Sandströms bok Befria kapitalet: om Tobinskatten och fria kapitalmarknader.

Det viktiga lärlingssystemet

Utbildningsminister Jan Björklund är en stark förespråkare av lärlingsutbildning, och förra året lades ett förslag om en ny anställningsform för lärlingar. Tanken är att lärlingen, genom nära knytning till arbetsmarknaden, ska upparbeta relevanta yrkeskunskaper och och få anställning efter fullbordad utbildning. Nu visar ny ekonomisk-historisk forskning, presenterad i ”The Rate and Direction of Invention in the British Industrial Revolution: Incentives and Institutions”, bl.a. följande:

During the Industrial Revolution technological progress and innovation became the main drivers of economic growth. But why was Britain the technological leader? We argue that one hitherto little recognized British advantage was the supply of highly skilled, mechanically able craftsmen who were able to adapt, implement, improve, and tweak new technologies and who provided the micro inventions necessary to make macro inventions highly productive and remunerative. Using a sample of 759 of these mechanics and engineers, we study the incentives and institutions that facilitated the high rate of inventive activity during the Industrial Revolution. First, apprenticeship was the dominant form of skill formation. Formal education played only a minor role.

Björklund kanske kan sägas vara efter sin tid: lärlingsystem har långa historiska rötter, med goda resultat, som det verkar, i fallet Storbritannien.

Tips: Christian Bjørnskov.

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.

Kognitiv kapitalism

Vad skapar tillväxt och ekonomisk utveckling? En ny studie, ”Cognitive Capitalism: The Effect of Cognitive Ability on Wealth, as Mediated Through Scientific Achievement and Economic Freedom”, publicerad i Psychological Science, finner att kognitiv förmåga spelar en stor roll:

Using three large-scale assessments, we calculated cognitive-competence sums for the mean and for upper- and lower-level groups for 90 countries and compared the influence of each group’s intellectual ability on gross domestic product. … Our results underscore the decisive relevance of cognitive ability—particularly of an intellectual class with high cognitive ability and accomplishments in science, technology, engineering, and math—for national wealth. Furthermore, this group’s cognitive ability predicts the quality of economic and political institutions, which further determines the economic affluence of the nation. Cognitive resources enable the evolution of capitalism and the rise of wealth.

Effekterna illustreras i denna figur:

Särskilt intressant finner jag att de smartaste i ett land är särskilt viktiga för dess välstånd, dels direkt och dels indirekt, genom att de också påverkar de ekonomiska institutionernas utformning. En enkel uppskattning indikerar att om genomsnittlig IQ ökar med en enhet i den smartaste gruppen ökar detta genomsnittlig BNP per capita med $470; en motsvarande ökning i den grupp som består av medelsmarta ökar genomsnittlig BNP per capita med $230. Förvisso styrker detta tidigare forskningsresultat som tyder på ett samband mellan intelligens och ekonomisk tillväxt — se här och här — samt mellan intelligens och personlig ekonomisk framgång — se här. (Att ekonomisk frihet förmår generera välstånd är också känt sedan tidigare.)

Minskar rättvisemärkning fattigdomen?

Jag har tidigare påpekat det osäkra i att rättvisemärkning på det hela taget förbättrar för fattiga bönder i världen — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen”,  ”Effekterna av rättvisemärkning” och ”Problematisk rättvisehandel?”. Nu indikerar en ny studie, ”Profits and Poverty: Certification’s Troubled Link for Nicaragua’s Organic and Fairtrade Coffee Producers”, publicerad i Ecological Economics, samma sak:

Governments, donors and NGOs have promoted environmental and social certification schemes for coffee producers as certified market channels are assumed to offer higher prices and better incomes. Additionally, it is presumed that these certifications contribute to poverty reduction of smallholders. Yet, gross margins, profits and poverty levels of certified smallholder coffee producers have not yet been quantitatively analyzed applying random sampling techniques. Our quantitative household survey of 327 randomly selected members of conventional, organic and organic-fairtrade certified cooperatives in Nicaragua is complemented by over a hundred qualitative in-depth interviews. The results show that although farm-gate prices of certified coffees are higher than of conventional coffees, the profitability of certified coffee production and its subsequent effect on poverty levels is not clear-cut. Per capita net coffee incomes are insufficient to cover basic needs of all coffee producing households. Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers. We conclude that coffee yield levels, profitability and efficiency need to be increased, because prices for certified coffee cannot compensate for low productivity, land or labor constraints. [Min fetstil.]

Viljan att göra gott för världens fattiga är beundransvärd. Det gäller dock att använda effektiva medel för att uppnå ett mål om fattigdomsreducering. Just rättvisemärkning förefaller inte vara en särskilt effektiv, och kanske t.o.m. en kontraproduktiv, metod.

Förslag för att minska död och lidande

Som läsare av denna blogg känner till är jag starkt engagerad i frågan om organdonation, i synnerhet i försök att lösa den bristsituation som råder och som orsaker mycket lidande och död. Jag är t.ex. förespråkare av ett system med betalning till njurdonatorer. Enligt beräkningar av Gary Becker och Julio Jorge Elías skulle en ersättningsnivå på runt 100 000 kr eliminera bristen på njurar. Men jag är i grunden pragmatiker på detta område: det finns många förslag på förbättrande reformer, och om betalning till levande donatorer upplevs som en omöjlig väg framåt, därför att människor (av för mig märkliga skäl) finner det etiskt tveksamt, bör andra vägar prövas.

Det är just med en (för mig otypisk) känslighet för de värderingar som genomsyrar svensk hälso- och sjukvård, och med kunskap i såväl grundläggande nationalekonomiskt tänkande om incitament som ny beteendeekonomisk och socialpsykologisk forskning, som ett nytt förslag läggs fram i ”Incentivizing Deceased Organ Donation: A Swedish Priority-Setting Perspective”, publicerad i Scandinavian Journal of Public Health:

The components and details of the compensation proposal can be summarized as follows:

  • €5,000 contribution to the estate or family of the deceased towards funeral expenses.
  • Deceased (advanced directive) or family could decline the contribution in full.
  • All or part of the €5,000 contribution could be directed as a publicized donation to a reputable charity of the deceased (if the will is known) or family’s choice.
  • In all circumstances the right to self determination of the deceased must be respected; and the decision of the family cannot be in contradiction to the will of the deceased if it is explicitly stated.

Det intressanta med detta förslag är att det försöker beakta olika typer av incitament att donera — ekonomiska, inneboende och signalmässiga — så att personer som motiveras av altruism och av en vilja att framstå som goda inför andra också stimuleras att ge.

Detta är en av de viktigaste texterna jag har läst på mycket länge, inte minst därför att jag tycker att dess argumentation är tydlig, enkel, etiskt tilltalande och grundad på forskning. (Därmed inte sagt att förslag om ersättning till levande njurdonatorer inte är det, men om detta finns som sagt olika uppfattningar.) Vågar man hoppas att politiker och andra beslutsfattare läser och lär? Att inte läsa och lära, och att passivt avstå från att agera, har direkta och stora kostnader för människor som är i behov av nya organ. Det, om något, är oetiskt.

Tips: Mikael Elinder.

Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?

En mycket viktig ny uppsats, ”Economic Impacts of Immigration: A Survey”, sammanfattar studier av invandringens ekonomiska effekter. Jag fastnade för denna information om Sverige:

Storesletten (2003) repeated his earlier analysis for Sweden and estimated that the average immigrant to Sweden represented a net cost of €20k for the public sector, but the variation across different groups of immigrants was very wide. Young immigrants produced a net gain of €24k, whereas immigrants over the age of 50 represented a large net cost. The results again depended greatly on how the immigrants fared in the labor market. It is therefore crucial to evaluate the labor market success in terms of participation and employment rates as discussed earlier.

Jag fann det intressant att effekterna varierar så mycket beroende på invandrarnas ålder. Vad gäller den genomsnittliga nettokostnaden kan man tänka sig att den skulle kunna bli betydligt lägre om reformer genomförs som underlättar för invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden, t.ex. på arbetsrättens område. Det finns uppenbarligen möjlighet att minska kostnaden för invandring och t.o.m. få den att generera nettointäkter:

Immigration is often viewed as a large fiscal burden for European public finances or as a possible saviour if correctly harnessed. This has been palpable in the recent political atmospheres of France, Italy, and Germany, for instance. Most empirical studies, however, estimate the fiscal impacts of immigration to be very small. There certainly exist large differences across migrant groups in the costs and benefits they cause for a host country; the net impact depends heavily on the migrant’s age, education, and duration of stay. On average, immigrants appear to have a minor positive net fiscal effect for host countries. [Egen kursivering.]

Förvisso anser inte jag att förekomsten av en nettokostnad är ett tungt vägande skäl att vara restriktiv med invandring, men kan man minska den är det förstås bra.

Tips: Bryan Caplan. Media: SvD.

Nationalekonomins förändring

Det är många som har haft synpunkter på nationalekonomers roll i den stora kris som vi nyligen upplevde. Ett av de mer intressanta bidragen står Barry Eichengreen för i ”The Last Temptation of Risk”. Däri finns åtskilligt att begrunda (och delvis bestrida), men här vill jag bara ta upp hans syn på nationalekonomins utveckling:

But now it is on the empirical side where the capacity to do high-quality research is expanding most dramatically, be the topic beer sales or asset pricing. And, revealingly, it is now empirically oriented graduate students who are the hot property when top doctoral programs seek to hire new faculty. Not surprisingly, the best students have responded. The top young economists are, increasingly, empirically oriented. They are concerned not with theoretical flights of fancy but with the facts on the ground. To the extent that their work is rooted concretely in observation of the real world, it is less likely to sway with the latest fad and fashion. Or so one hopes.

The late twentieth century was the heyday of deductive economics. Talented and facile theorists set the intellectual agenda. Their very facility enabled them to build models with virtually any implication, which meant that policy makers could pick and choose at their convenience. Theory turned out to be too malleable, in other words, to provide reliable guidance for policy. In contrast, the twenty-first century will be the age of inductive economics, when empiricists hold sway and advice is grounded in concrete observation of markets and their inhabitants. Work in economics, including the abstract model building in which theorists engage, will be guided more powerfully by this real-world observation. It is about time.

Bryan Caplan har framfört liknande kritik mot den åtminstone tidigare starka ställning som ren, matematiserad teori hade. Även här i Sverige har jag noterat en stor förändring sedan mina egna doktorandstudier i mitten av 1990-talet. Jag tror att detta är en förändring till det bättre, även om jag betvivlar att denna mer empiriska inriktning kommer att hjälpa till att undvika framtida kriser. För det första är jag tveksam till att politiker, tjänstemän och företagsledare kommer att vilja och kunna ta till sig ny empirisk kunskap. För det andra är jag tveksam till om särskilt mycket av den nya empiriska forskning som bedrivs besvarar relevanta frågor rörande de politiska och ekonomiska faktorer som i ett komplext samspel utlöser kriser. Det finns t.ex. en risk för att metod, snarare än frågeställning, blir styrande. Däremot kommer mycket annan, icke-krisrelaterad och sannolikt mer partiell kunskap att produceras framöver, det är jag säker på, och det är inte så illa.

Ger ekonomisk frihet lycka?

När ekonomisk politik ska utformas anser nog många att det yttersta bedömningskriteriet är om den förmår skapa lycka. I den nya, preliminära studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?” undersöks om politik och institutioner som kännetecknas av en hög grad av ekonomisk frihet är relaterade till lycka samt, i så fall, hur kausaliteten ser ut:

First, the importance of economic freedom for life satisfaction is seemingly demonstrated by the use of ordinary least squares analysis. The Economic Freedom of the World Index by Gwartney et al (2010) is used as an index of economic institutions, since these have been shown to be of more overall importance for life satisfaction in previous studies. Results show that overall economic freedom is an important determinant of average national life satisfaction … It is also demonstrated that citizens do not equally value all elements of economic institutions, in terms of procedural utility. Areas 3, 4, and 5, which represent the free Access to sound money, Freedom to trade internationally, and freedom from Regulation of credit, labor, and business, are important determinants of life satisfaction, above the effects that these aspects of economic institutions might have on GDP per capita. Second, two stage least squares analysis is applied to investigate the relation of causality between economic institutions and life satisfaction. Legal origin is used to instrument for economic freedom, while an index for the rate of alcohol disorders and the per capita consumption of cigarettes is constructed to serve as an instrument for life satisfaction. The results indicate that economic freedom seems to raise life satisfaction, but life satisfaction has no effect on economic freedom.

Det är alltid svårt att fånga kausala effekter med imperfekta instrumentalvariabler, men resultaten indikerar i vilket fall att det är en stabil penningpolitik, frihandel och begränsade regleringar som bidrar till högre lycka.

Slöseri med skattepengar?

Tommy Waidelich har presenterat Socialdemokraternas alternativ till regeringens vårproposition idag. Han sade bl.a. följande:

Den stora avgörande skillnaden framöver blir hur vi ska använda det stora framväxande reformutrymmet. Vi har redan fått besked av regeringen att man kommer att föreslå att använda hela nästa års reformutrymme på 20-25 miljarder till skattesänkningar. Vi tycker det är att slösa med skattepengarna. Vi vill i stället använda dem till investeringar för framtiden.

Min fråga är: Hur kan det, rent logiskt, vara att slösa med skattepengarna, att besluta att minska desamma? Att slösa med x innebär att man använder x på ett sätt som inte på effektivaste sätt leder till måluppfyllelse för vilket givet x som helst. Slöseri handlar inte alls om storleken på det som det används utan om hur det som finns vid en given tidpunkt används.* Man kan hävda att ett högre x än det som existerar ger större måluppfyllelse, men att välja ett lägre x än så är fortfarande inte slöseri (däremot irrationellt, om målet är givet). En skattesänkning kan alltså per definition inte vara att slösa med skattepengarna.

Jag har skrivit om märklig socialdemokratisk logik tidigare, före Waidelichs tid. Han verkar kunna föra traditionen vidare.

_________________
*Storleken kan spela roll på ett sätt: Givet att slöseri föreligger, kan slöseriet öka om x ökar, om sättet på vilket x används inte ändras. Likaså kan, givet att slöseri föreligger, slöseriet minska om x minskar, om sättet på vilket x används inte ändras. Det rör sig alltså om en ren skaleffekt.

Varför betalar inte Obama mer i skatt?

President Obama har klagat på att Kongressen inte beskattar rika tillräckligt mycket. Steven Landsburg ställer en fråga:

If the President believes that people like him ought to be paying more, then why didn’t he pay more? There is absolutely no rule against sending in more money than you owe.

Detta påminner mig om den fråga jag har ställt till de socialdemokrater som klagar på regeringens skattesänkningar: varför betalar ni inte frivilligt mer, antingen till staten eller till ett socialdemokratiskt välfärdskontor (SOVÄK)?

Ett möjligt svar: om en eller några personer betalar in mer gör det ingen vidare skillnad: alla rika måste betala mer. Landsburg menar att det är ett märkligt argument:

If the Obamas are one of, say, a million families in their financial position, and if the Obamas, and only the Obamas, send in some extra money, that’s only (by Mr Obama’s reckoning) one one-millionth as good as repealing the Bush tax cuts — but at the same time it’s costly to only one one-millionth as many taxpayers. Surely these things should scale. In fact, since you’d expect the first hundred thousand to go to the most urgent use, the president’s contribution should be worth more than one one-millionth of a million contributions, while still imposing costs on only one one-millionth as many people. If repealing the Bush tax cuts is a good deal, the Obamas’ extra voluntary contribution would be an even better one.

Jag håller med, särskilt om detta frivilliga handlande koordineras av samtliga partier på vänsterkanten. Så varför görs inte detta? Två möjliga förklaringar som jag kommer att tänka på: (i) klagandet är inte ärligt menat utan snarast att betrakta som ett slags cheap talk och (ii) det anses föreligga en risk med att förstärka välfärden i en situation när de politiska motståndarna har makten, då det kan ge dessa hela äran av tillståndet i landet (särskilt om väljarna är begränsat rationella). Fler förslag?

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Diskriminering pga. brytning

Att det förekommer diskriminering är klarlagt i tidigare forskning. Men vad baseras den på? I den nya svenska studien ”Is It How You Look or Speak That Matters? An Experimental Study Exploring the Mechanisms of Ethnic Discrimination” undersöks om människors bedömning av utländska personer är annorlunda än den av svenskar och om det i så fall beror på att de ser annorlunda ut eller på att de talar svenska med brytning:

The experiment is conducted in Sweden and the results show that candidates not perceived as stereotypically Swedish are considered to be worse performers. These beliefs are found in within-gender but not in cross-gender evaluations and are not eliminated when additional performance-related information about the candidates is provided. When candidates are presented by both looks and speech, differential evaluations based on looks disappear. Instead, we find strong negative beliefs about performance for candidates that speak Swedish with a foreign accent implying that ethnic stereotypes associated with speech override stereotypes associated with appearance. The negative beliefs associated with foreign-accented speech are not supported by corresponding mean differences in the candidates’ actual test performance.

Det är alltså utländsk brytning som får svenskar att tro att någon presterar sämre än dem utan brytning — trots att de faktiskt inte presterar sämre. Jag tycker om forskarnas konstaterande, i synnerhet dess andra del:

Our findings, on the one hand, stress the importance of language proficiency for subsequent labor market outcomes but, on the other hand, also the importance of an increasing tolerance for foreign-accented speech among the majority population.

Ändras den offentliga sysselsättningen för att vinna val?

Fattar politiker beslut för att försöka påverka väljarna att rösta på dem? Det verkar på ett plan självklart, men frågan är om de just inför val försöker att ”ratta” de instrument de har till sitt förfogande med detta syfte. I en ny studie av Matz Dahlberg och Eva Mörk, ”Is There an Election Cycle in Public Employment? Separating Time Effects from Election Year Effects”, finner de följande:

Do governments increase public employment in election years? This paper answers this question by using data from Sweden and Finland, two countries that are similar in many respects but in which local elections are held at different points in time. These facts make it possible for us to separate an election effect from other time effects. Our results indicate that there is a statistically significant election year effect in local public employment, a production factor that is highly visible in the welfare services provided by the local governments in the Scandinavian countries. The effect also seems to be economically significant; the municipalities employ 0.6 more full-time employees per 1,000 capita in election years than in other years (which correspond to an increase by approximately 1 percent).

Forskarna menar att en plausibel tolkning av resultatet är att antingen lokala politiker eller politiker på nationell nivå försöker använda sig av mängden kommunalt anställda för att påverka väljarna. Vidare forskning får klargöra om väljarna låter sig påverkas i sina röstbeslut av åtgärder av detta slag.

Se gärna Allan Drazens ”The Political Business Cycle After 25 Years” för en utmärkt introduktion till forskningsfältet.

Vacker som ung, välbetald som vuxen

Forskningen om skönhetens ekonomiska effekter inleddes med ”Beauty and the Labor Market”, publicerad i American Economic Review 1994. Resultat:

Plain people earn less than average-looking people, who earn less than the good-looking. The plainness penalty is 5-10 percent, slightly larger than the beauty premium.

Ny forskning, i form av studien ”Facial Attractiveness and Lifetime Earnings: Evidence from a Cohort Study”, bekräftar dessa tidigare resultat genom att visa att skönhet under skoltiden är associerad med högre inkomst långt senare i livet:

We use unique data from the Wisconsin Longitudinal Study to document an economically and statistically significant positive correlation between the facial attractiveness of men in their senior year in high school and their labor market earnings when they are in their mid-30s and early-50s. … [E]ven after including a lengthy set of characteristics, including IQ, high school experiences, proxy measures for confidence and personality, and family background and additional respondent characteristics in an empirical model of earnings, the attractiveness premium is present in the respondents’ early-50s. Our findings are consistent with attractiveness being an enduringly valuable labor market characteristic.

Beror detta på att de vackra lyckas charma dem som sätter löner eller på att de bidrar till företagens vinstutveckling på ett starkare sätt? Forskarna bakom den nya studien gör följande bedömning:

We think the evidence is most consistent with attractiveness being an intrinsically productive labor market characteristic.

Resultaten innebär alltså inte med automatik att fula diskrimineras.

Tips: Henrik Jordahl.

Tino om invandring

Jag välkomnar Tino Sanandajis inlägg i debatten om hur liberaler ser och bör se på invandring. Det finns mycket att säga om hans argumentation — här vill jag begränsa mig till en del av den, nämligen hans huvudargument, att liberaler bör motsätta sig invandring från utvecklingsländer eftersom den kommer att leda till en större välfärdsstat med stora kostnader för svenskar. Jag gör det genom att först modifiera tre citat från hans artikel, där jag har bytt ut ”invandring” mot ”kvinnlig rösträtt” och där jag markerar mina förändringar med fetstil:

Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara kvinnlig rösträtt.

Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av kvinnlig rösträtt

Kvinnlig rösträtt i den verklighet vi lever i gynnar förstås kvinnor, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger manliga medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse.

Varför har jag modifierat citaten på detta sätt? Av följande skäl: Precis som invandrare från utvecklingsländer medför en större välfärdsstat, medför kvinnlig rösträtt en större välfärdsstat. Precis som det finns ett vänstergap hos invandrare, finns det ett vänstergap hos kvinnor. De utgångspunkter som Tino använder för att argumentera mot invandring från utvecklingsländer gäller alltså även för kvinnlig rösträtt. Min fråga till Tino blir därför: Hade det varit bättre om kvinnlig rösträtt inte hade införts i Sverige? Bör kvinnlig rösträtt avskaffas? Om inte, varför är argumentet att ”x medför ökade kostnader genom expanderad välfärdsstat” giltigt som argument mot invandring men inte mot kvinnlig rösträtt?

Se även mina inlägg ”Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Invandring och offentlig sektors storlek””Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?” och ”Ska stater ses som klubbar?”. Tino har även skrivit om sin argumentation på sin blogg.

Är det bättre att vänta på ett bättre jobb?

Ett vanligt argument för en generös a-kassa är att den möjliggör för arbetssökande att under längre tid söka efter ett jobb som verkligen passar. Om a-kassan är låg eller kortvarig kan människor känna sig tvingade att ta första bästa jobb, oavsett om det utgör en bra matchning eller ej. Om detta argument stämmer kan produktiviteten i ekonomin på sikt tänkas öka med en generös a-kassa: den arbetslöse läkaren har råd att söka tills han hittar ett läkarjobb, istället för att tvingas börja jobba på McDonald’s (för att hårddra det lite). I alla fall kan detta gälla upp till en viss gräns.

Nå, ny forskning, presenterad i ”Is Longer Unemployment Rewarded with Longer Job Tenure?”, finner tecken på att det snarare är så att längre tid i arbetslöshet innebär en sämre matchning:

Our empirical investigations first show that longer unemployment duration decreases job duration after unemployment. We further show that this negative effect becomes greater if we examine the cases where job seekers lowered their reservation wages and changed their intensity of job searching (based on job application) in the final 59 days before expiration of unemployment insurance. That is, longer unemployment duration does lower job stability more seriously, if a job seeker once set a high reservation wage and gave it up later when benefits of unemployment insurance came to lapse. If we consider that job duration is one of the indicators of a high quality job match, longer unemployment duration owing to a high reservation wage does not lead to a better job match.

Något att beakta, måhända, även i den hetsiga svenska debatten om nivåerna i a-kassan.

Ger skönhet lycka?

Blir man lycklig av att vara vacker? Den frågan besvaras i den nya studien ”Beauty Is the Promise of Happiness?”:

We measure the impact of individuals’ looks on their life satisfaction or happiness using various sets of data from the U.S., Canada, the U.K., and Germany. The results show that: 1. Personal beauty raises happiness. 2. The majority of this positive effect comes about because personal beauty improves economic outcomes – incomes, marriage prospects, and others – that increase happiness. Thus much of the positive effect of beauty on happiness is indirect – through its effects on aspects of economic life that increase happiness. 3. The total effects of beauty on happiness are about the same for men and women. But the direct effect is larger among women – beauty affects their happiness independent of its impact on their incomes, marriage prospects, and other outcomes. Because the beauty measures are collected in a variety of ways, and because happiness is also measured in various ways, we can be quite confident in the general validity of the conclusions.

Resultaten är inte helt förvånande, givet tidigare forskning, som visar att vackra personer behandlas bättre i alla möjliga sammanhang, från barnsben och uppåt.

Tro eller vetande om löner?

Katrine Kielos skriver följande om finansministerns uppfattning, att ingångslönernas höjd i vissa branscher orsakar arbetslöshet:

Sänker man lönen kan fler lågutbildade få jobb tror Borg, kurvan i den ekonomiska modellen skiftar neråt.

Hon får det att låta som om finansministerns uppfattning är helt tagen ur luften, eller i alla fall enbart från abstrakta och teoretiska modeller. Det finns dock försök att studera frågan empiriskt:

  • Docent Per Skedinger: ”Analysen går ut på att utnyttja ett naturligt experiment, baserat på individernas position i lönefördelningen. Enligt resultaten är framför allt reala minimilöneökningar förbundna med att fler personer blir uppsagda eller av andra skäl separeras från sina anställningar. I viss mån leder även reala minimilöneminskningar till fler nyanställningar. Den skattade effekten är relativt stor. Arbetskraftsefterfrågans elasticitet med avseende på minimilöneökningar är ungefär –0,5 för dem som påverkades av ökningarna.”
  • Professor Nils Gottfries: ”Ett förvånansvärt resultat är att vi nästan inte ser någon skillnad i lön mellan de som har enbart grundskola och de som har gymnasieutbildning. De som enbart har grundskola är rimligen mindre produktiva i genomsnitt  än  de  som  har fullföljt en gymnasieutbildning. Ändå är lönerna i stort sett desamma för dessa två grupper.  De som enbart har grundskola konkurrerar inte med lägre lön. I stället har de mycket lägre sysselsättning.” (Professor Eva Mörk har skrivit mer om detta.)
  • Konjunkturinstitutet: ”Höga minimilöner kan utgöra ett hinder för anställning för individer som uppfattas ha låg förväntad produktivitet. En tentativ kalkyl, med utgångspunkt i individdata, visar att andelen som skulle kunna beröras av minimilöner är större bland dem som har erfarenhet av arbetslöshet än bland anställda utan frånvaro. Denna överrepresentation ökar om minimilönerna stiger. … Resultaten i kalkylen är förenliga med hypotesen att minimilöner kan påverka sannolikheten att bli anställd för grupper med låg förväntad produktivitet. … Resultaten motiverar också en försiktighet i höjningar av minimilöner.”

Det finns alltid osäkerhet i empirisk forskning, så det går förstås inte att veta med säkerhet vilka sysselsättningseffekterna av lägre ingångslöner (som är relativt höga i Sverige) är. Men det verkar inte helt orimligt, givet de skattningar som finns, att förvänta sig en positiv sysselsättningseffekt. I så fall är det också rimligt, enligt min uppfattning, att erkänna att det här finns behov av en avvägning, mellan fortsatt höga ingångslöner i kombination med låg sysselsättning och lägre ingångslöner i kombination med hög sysselsättning. Det finns för- och nackdelar med båda kombinationerna, men det går knappast att hävda att behovet av en avvägning inte alls finns där. Vad är i så fall mest feministiskt? Att förespråka höga löner för dem som får anställning i en bransch med hög andel kvinnor, samtidigt som de kvinnor som inte får jobb får låg a-kassa, eller att förespråka lägre ingångslöner och fler kvinnor i sysselsättning?

Kielos missar för övrigt också att en plädering för sänkta ingångslöner inte med nödvändighet (och inte i allmänhet) är en plädering för sänkta genomsnittslöner. Det är därför minst sagt märkligt att göra det till en huvudpoäng i en artikel, att sänkta ingångslöner i branscher med hög andel kvinnor skulle försämra kvinnors löner i allmänhet och i genomsnitt.

Mindre partitrogna väljare röstar efter ekonomin

Det klassbaserade röstandet har minskat: arbetare väljer t.ex. i mindre grad med automatik Socialdemokraterna, jämfört med förr. En intressant effekt av detta identifieras i den nya studien ”Performance Pressure: Patterns of Partisanship and the Economic Vote”, publicerad i European Journal of Political Research:

Numerous studies have demonstrated a weakening identification of voters with political parties in Western Europe over the last three decades. It is argued here that the growing proportion of voters with weak or no party affinities has strong implications for economic voting. When the proportion of voters with partisan affinities is low, the effect of economic performance on election outcomes is strong; when partisans proliferate, economic conditions matter less. Employing Eurobarometer data for eight European countries from 1976 to 1992, this inverse association between partisanship and the economic vote is demonstrated. This finding implies a growing effect for the objective economy on the vote in Europe.

Att s.k. plånboksröstning äger rum har t.ex. visats i en svensk studie. Mot bakgrund av denna utveckling, är det konstigt att politiker blir mindre ideologiska (i alla fall i sin retorik) och mer inriktade på att leverera förslag som förbättrar människors ekonomi på olika sätt?

Klarar sig aktiva PPM-sparare bättre?

I ett utbyte mellan Richard Thaler och Mario Rizzo om paternalism skrev den förre följande:

Another example comes from Sweden, which launched a partial privatization of their social security system in 2000. The plan was open to any fund, which meant that participants faced 456 options. There was also a very well-designed default fund — using private managers selected by the government — that offered global diversification at very low fees (16 basis points). By any standard, both ex ante and ex post, the participants who selected their own portfolio of funds did worse than those who took the default plan. The main mistake the government made in designing this plan was to discourage .participants from choosing the default fund, perhaps thinking, as Mario does, that choosing for oneself is always the best approach. (Fetstil tilltagd.)

Thaler menar alltså att staten ska styra (men inte tvinga) pensionssparare att välja det statliga förvalsalternativet i PPM-systemet, eftersom det påstås ge bättre avkastning. Nu visar dock ny forskning av Magnus Dahlquist preliminärt att denna uppgift inte är helt korrekt. Han sammanfattar:

Den genomsnittliga avkastningen för sparare i det statliga förvalsalternativet har under den studerade perioden varit 1,7 % per år. Aktiva sparare tenderar att ha haft högre avkastning på sitt sparande än passiva sparare, t.ex. så har den genomsnittliga avkastningen för sparare med 2‐5 fondbyten varit 2,2 % per år medan den har varit 6,2 % för sparare med 6‐20 byten. Sparare som en gång varit aktiva men sedan aldrig gjort något nytt byte har haft den avsevärt lägre avkastningen om 0,4 % per år. Det är med andra ord de som en gång varit aktiva för att sedan blivit passiva som haft sämst avkastning i systemet. Det är en sämre avkastning än för de som aldrig varit aktiva. Dessa resultat håller även när vi justerar för den risk som tagits. Vi hittar inga väsentliga skillnader för unga och gamla sparare, kvinnor och män, eller för sparare med mindre eller större pensionskapital.

Dvs. det sämsta har varit att göra ett initialt val som sedan inte har justerats, men att göra 2-20 val har gett bättre avkastning än det statliga förvalsalternativet. Rätt ska vara rätt. Detta talar inte nödvändigtvis emot ett statligt förvalsalternativ: de som har gjort ett enda, initialt val skulle trots allt ha klarat sig bättre med detta alternativ, och det är inte säkert att de skulle ha klarat sig lika bra med flera aktiva val som de som nu har visat sig slå det statliga förvalsalternativet. Dahlquist själv är inne på att man ska tvinga alla att göra minst ett aktivt val per år, eftersom hans forskning tyder på att ”[s]parare verkar … ha en förmåga att välja en bättre avkastande fond vid byten”.

Vad händer vid arv?

Det finns tecken på att arvens omfattning har ökat i väst de senaste decennierna. I den nya studien ”Carnegie Visits Nobel: Do Inheritances Affect Labor and Capital Income?” undersöker Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson hur människors ekonomi påverkas av att få ett arv. De börjar med att relatera till de förmögna herrarna Alfred Nobel och Andrew Carnegie, som båda ställde sig frågande till om arv är bra för barn eller om arv istället kan underminera arbetsetik och en vilja att anstränga sig. I uppsatsen citeras bl.a. Nobel:

Experience has taught me that great fortunes acquired by inheritance never bring happiness, they only dull the faculties. Any man possessing a large fortune ought not to leave more than a small part of it to his heirs not even his direct heirs – just enough to make their way in the world.

Stämmer detta? Vad händer med arvtagares arbets- och kapitalinkomster efter ett arv? Resultaten i studien, som tittar på arv från dem som dog i Stockholm 2004 och som i genomsnitt efterlämnade 300 000 kr, kan sammanfattas så här:

Våra resultat visar att större arvsbelopp leder till lägre arbetsinkomster under varje år av de fyra åren efter att arven mottagits. Effekterna är både statistiskt säkerställda och ekonomiskt betydelsefulla. Den genomsnittlige arvingen minskar sin arbetsinkomst med cirka 70 procent av arvsbeloppet under åren fram till pensionering. Vi finner även tecken på förväntningseffekter som påverkar arbetsutbudet redan före överföringen. Till skillnad från tidigare studier finner vi att effekterna är bestående över tiden och att effekterna är avsevärda. Våra resultat tyder på att arven delvis är förväntade, delvis inte förväntade.

Vad gäller kapitalinkomster finner vi positiva effekter för samtliga år efter arvet. Dessa effekter är dock tydligt avtagande över tiden till skillnad från effekterna på arbetsinkomst. På kort sikt är dock ökningen av kapitalinkomst större än minskningen i arbetsinkomst.

Det verkar alltså som Carnegie och Nobel hade rätt om effekten på arbetsinsatserna, även när det gäller arv som inte är jättestora. Tre reflexioner:

  • Studien antyder att arv i genomsnitt ger upphov både till mindre arbete och högre disponibel inkomst. Från mitt perspektiv ter sig arv mot denna bakgrund mycket tilltalande. Från givarens sida kan man dock fråga sig om det är barnens ökade välmående som bör eftersträvas — det har en alternativkostnad. Carnegie och Nobel donerade t.ex. istället sina förmögenheter till välgörande ändamål, med förmåga att öka andras välmående.
  • Emellertid betonar många arbetets vikt för ett gott liv. Som jag ser det behöver dock ökade ekonomiska resurser inte leda till att man helt lämnar arbetslivet utan bara att man arbetar mindre eller med roligare, möjligen mindre välbetalda saker. Jag tror att Russell och Keynes hade en poäng när de betonade möjligheten till mindre arbete vid ökat välstånd. Som Schur påpekar kan det, för ökat välmående, räcka med vetskapen om en möjlighet att minska arbetsinsatsen, även om man arbetar på som vanligt.
  • Ofta när arv diskuteras uppkommer rättvisefrågor. Är det verkligen etiskt försvarbart att personer som inte själva har gjort något för att få en stor summa pengar får den, bara så där? Även liberala ekonomer, som ekonomipristagaren James Buchanan, ställer sig tveksamma till det och är öppna för arvsskatt, även om det förstås också finns argument emot.

Är det dåligt att tjäna mindre än andra?

Det är relativt välbelagt sedan tidigare att människors lycka påverkas negativt av att personer de jämför sig med tjänar mer än dem. En ny nederländsk studie, ”Keeping Up with the Joneses by Finding a Better-Paid Job – The Effect of Relative Income on Job Mobility”, finner ytterligare stöd för detta — men dokumenterar också en effekt på jobbrörligheten:

Our findings suggest that workers compare their own income to that of their neighbors, and low relative income is associated with higher job mobility. We conclude that low relative income (compared to the neighbors) reduces workers’ happiness, and workers react to this by finding a new job which may offer the prospect of higher pay.

Detta får mig att fundera på om det är så dåligt med relativa inkomstskillnader. Om de utgör en starkt motiverande faktor för människor att röra på sig på arbetsmarknaden och hitta jobb som betalar dem bättre, kan det då inte vara så att dessa inkomstskillnader också är förknippade med dynamik, ambition och ett bättre utnyttjande av produktiva resurser i ekonomin? Visst, i ett statiskt perspektiv ger skillnaderna olycka, men denna effekt kan få människor att söka och få bättre betalda jobb, vilket ger positiva lyckoeffekter i ett dynamiskt perspektiv.

Detta resonemang förutsätter förvisso att det finns mer välbetalda jobb att få — man kan härvidlag tänka sig att lågproduktiva individer, som tenderar att stå utanför eller ha en mycket svag position på arbetsmarknaden knappast lär kunna utplåna sin olycka genom att hitta bättre betalda jobb.

Men ligger det inte något i att se denna process som ett slags kapprustning som alla skulle vinna på att stanna upp? Kanske, men återigen tror jag att det synsättet är för statiskt. Det tycks utgå från att antalet och typen av jobb är mer eller mindre konstant, och att det inte finns vinster med rörlighet i termer av bättre matchning och högre produktivitet — antaganden som åtminstone behöver beläggas innan de kan accepteras.

Ett snarlikt argument som det jag framför här är att entreprenörer kan motiveras av att få det bättre än andra, vilket ger ekonomisk utveckling som annars inte skulle ha kommit till stånd. Beaktar man inte dynamiska effekter som dessa kan försök att utplåna relativa inkomstskillnader medföra betydande ekonomiska kostnader.

Fallande skattekvot

DI:s ledarsida idag konstaterar att få idag vill höja skattekvoten och presenterar följande figur:

Bra att känna till. En intressant fråga är om regeringen föreslår nya skattesänkningar i vårpropositionen nästa vecka; en annan vilken skattekvoten är vid nästa val, 2014. Vill någon prediktera?

Se även inlägget ”Gäller Wagners lag?”.

Bör inkomst eller konsumtion beskattas?

Adam Smith noterar, i The Wealth of Nations, att konsumtionsskatter tenderar att användas istället för inkomstskatter när det är svårt att beskatta inkomster. Men det kanske är att föredra att beskatta konsumtion inställer för inkomster, även när det går att beskatta de senare (som i vårt moderna samhälle)? I nästan alla någorlunda rika länder används idag båda typerna av beskattning; Greg Mankiw presenterar pedagogiskt det nationalekonomiska huvudargumentet för att övergå till konsumtionsbeskattning:

Let W be the real wage, r be the interest rate, and t be the tax rate. Suppose I work today in order to save and consume in T years. Under an income tax, the amount of consumption I get for one hour of work is:

(1-t)W*[1+(1-t)r]^T

Under a consumption tax, the amount of consumption I get is:

(1-t)W*[1+r]^T

Now compare these after-tax relative prices to the before-tax relative price, which is

W*[1+r]^T

You can see that the consumption tax creates a constant wedge: the after-tax relative price is 1-t times the before-tax relative price, regardless of T. However, an income tax creates a growing wedge. The larger is T, the greater is the gap between the before-tax and after-tax relative price. In other words, a consumption tax taxes current and future consumption at the same rate, whereas an income tax in effect taxes future consumption at a higher rate than current consumption.

The bottom line: Both consumption taxes and income taxes discourage work, but income taxes discourage saving as well.

Någon kanske invänder att det blir svårt att införa konsumtionsbeskattning som är progressiv (om nu detta är ett önskat kännetecken hos ett skattesystem). Svaret blir att det inte alls är svårt att göra det: se t.ex. förslag här och här.

Något att tänka på när nästa stora skattereform börjar diskuteras så småningom.

Varför övertidsersättning?

Varför är lönen per tidsenhet högre vid övertidsarbete? En möjlig förklaring är att arbetsgivare måste erbjuda mer betalt för att få anställda att vilja arbeta mer vid behov (men detta förklarar knappast lagstiftning). En annan möjlig förklaring är att lagstiftaren tror att övertidsersättning gör det mer sannolikt att arbetsutrymmet i ekonomin delas mellan fler. Nå, Robert Frank menar i Luxury Fever (s. 169) att den mest sannolika förklaringen är en annan:

The overtime provisions of the Fair Labor Standards Act in the United States serve a similar purpose [limiting the extent to which people can trade leisure time for additional income]. These provisions, which require employers to pay a 50 percent wage premium when workers exceed 8 hours on any given day or 40 hours in any given week, provide a strong incentive to limit the amount people work. Similar legislation exists in many other Western countries. To the extent that conspicuous consumption — and hence the longer hours required to finance it — is more attractive to individuals than to society as a whole, these provisions help narrow the incentive gap.

Syftet är alltså att förhindra människor att jobba mer än de egentligen vill och mår bra av, genom att göra det dyrt för arbetsgivaren att låta dem jobba övertid. Känner någon till om det argumentet har använts i Sverige?

Se mina tidigare inlägg om Robert Franks tankar här.

Rättvisa skatter?

Via Greg Mankiw hittar jag denna tabell, som anger vilken andel av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som den tiondel som har högst inkomst betalar, vilken andel av de totala inkomsterna som denna tiondel tjänar samt kvoten mellan skatteandel och inkomstandel:

Man kan notera att de tio procent som tjänar mest i Sverige betalar nästan exakt lika stor andel i inkomstskatt och arbetsgivaravgfiter som deras inkomster utgör andel av de totala inkomsterna — och att siffran i USA är hela 1,35. Notera dock att denna sammanställning endast inkluderar inkomstskatter och arbetsgivaravgifter: säkerligen ser siffrorna annorlunda ut för andra typer av skatter. Min fråga är i vilket fall: Är det rent allmänt rimligt att använda en kvot av det här slaget som rättvisemått och uppnås i så fall störst rättvisa vid kvoten 1,0? Jag är nyfiken på hur ni besvarar frågor som dessa och inkluderar därför en omröstning. Motivera gärna i kommentarfältet.

Ger LAS innovationer?

Forskningen visar att ett strikt anställningsskydd försvårar för lågproduktiva grupper att få jobb, att det menligt kan påverka beteendet hos anställda, att det kan försämra resursallokeringen i ekonomin samt att det kan leda till en del andra negativa saker. Men kan det finnas fördelar med ett strikt anställningsskydd (förutom att insiders på arbetsmarknaden gillar det skydd de därigenom får)? En ny studie, ”Labor Laws and Innovation”, lyfter fram en möjlig positiv effekt:

Stringent labor laws can provide firms a commitment device to not punish short-run failures and thereby spur their employees to pursue value-enhancing innovative activities. Using patents and citations as proxies for innovation, we identify this effect by exploiting the time-series variation generated by staggered country-level changes in dismissal laws. We find that within a country, innovation and economic growth are fostered by stringent laws governing dismissal of employees, especially in the more innovation-intensive sectors. Firm-level tests within the United States that exploit a discontinuity generated by the passage of the federal Worker Adjustment and Retraining Notification Act confirm the cross-country evidence.

Dvs. om det är svårt att avskeda anställda vågar anställda ta entreprenöriella risker, eftersom misslyckanden, som ofta följer av sådant risktagande, inte kan bestraffas med avsked på samma sätt som om dessa lagar inte fanns på plats. En intressant idé. Det jag undrar över är om resultaten kan betraktas som kausala (utanför USA): att patent är relaterade till tillväxt är en sak, men leder verkligen en striktare anställningslag generellt till fler patent? Jag är inte helt övertygad därom.

Ger frihet lycka?

En orsak att vara liberal kan vara att man bedömer att frihet bidrar till många människors upplevda lycka (eller subjective well-being, SWB). Finns det stöd för en sådan bedömning i forskningen? Will Wilkinson lyfter fram ett par studier som tyder på det:

  • ”Development, Freedom, and Rising Happiness” rapporteras: ”[A] rising sense of free choice is by far the most powerful factor driving rising SWB. By itself, it explains 30% of the changes observed on the SWB index. The fact that the people of most countries experienced a growing sense of free choice from 1981 to 2007 seems to be the core reason why SWB has risen.”
  • I ”Happiness, Freedom, and Control” rapporteras: ”Drawing on economics and social psychology the paper provides a theory and empirical evidence of how individuals may value freedom of choice and derive utility from it. It is argued that the degree of control that we think we have over choice regulates how we value freedom of choice and that each individual faces a freedom ‘threshold’ beyond which more freedom turns into disustility. We find strong evidence in support of this hypothesis. Making use of a combination of all rounds of the World and European Values Surveys we find a variable that measures freedom and control to be the best predictor of life satisfaction worldwide.”

Valfrihet, i synnerhet i kombination med en känsla av kontroll, tycks alltså befrämja lycka. Som vanligt är det viktigt att beakta att kausaliteten kan gå i andra riktningen, att personer som är lyckliga upplever sig fria och autonoma. (Jag skulle dock tro att om den faktiska situationen är sådan att friheten de facto är beskuren blir det svårt att uppleva sig fri och autonom, även om man är lycklig.) Om vi nu kan tolka dessa resultat som kausala, utgör de ett starkt argument för en liberal ekonomisk ordning? Jag tycker det, och just ett samband mellan graden av marknadsekonomi (i olika avseenden) och lycka rapporteras i den nya studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?”:

Results show that citizens value access to sound money, free trade, and freedom from regulation, above the economic effects of economic freedom on income. Results also indicate a solid channel from economic freedom to self-reported individual well-being, which further reinforces these measures as a tool in the economic analysis of institutions.

Rationell genom marknaden

Experimentella studier visar ofta att det föreligger en diskrepans mellan människors villighet att betala för en vara (willingness to pay, WTP) och det lägsta pris de är villiga att acceptera för att sälja varan om de äger den (willingness to accept, WTA). Detta strider mot neoklassisk ekonomisk teori och klassiska rationalitetsantaganden och har förklarats med vad som brukar kallas the endowment effect, att människor värderar en vara högre bara för att de är i besittning av den.

Ett problem med tidigare studier har dock varit att de antingen inte har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer (utan i laboratorier) och att de, i den mån de har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer, inte har säkerställt att deltagande är exogent. Problemet då blir att de som deltar i experimentet kan delta för att de är av en viss typ, som påverkar experimentets resultat. En ny fältexperimentell studie, ”Does Market Experience Eliminate Market Anomalies? The Case of Exogenous Market Experience”, undviker dock i hög grad det problemet och finner följande:

This paper attempts to rectify this issue by making market experience exogenous. I do so by returning to the sportscard market and exogenously inducing a random sample of subjects to enter the sportscard market and make trades (i.e., gain experience). I then follow the subjects over a six month period and at the end of this period test for market experience effects via a field experiment. … My results can be simply stated: there is evidence that market experience eliminates the value disparity. For example, subjects who were induced to enter the market after the September experiment were significantly more willing to trade their wares in the second and third experiments than those who were not induced into the market. This result suggests that market experience alone can attenuate an important market anomaly.

Detta resultat antyder att marknadens aktörer kan lära av att delta i marknaden över tid, så att deras beteende till slut är att betrakta som mer eller mindre förenligt med neoklassisk teori. En implikation tycker jag är att man ska vara försiktig med att efterfråga statliga ingrepp i marknaden så fort anomalier konstateras. De kan vara tillfälliga.

Se även inlägget ”Den rationella marknaden”.

Bryr sig fotbollsspelare om skatten?

Frågan om hur skatter påverkar människors beteende är ständigt aktuell. I en ny studie, ”Taxation and International Migration of Superstars: Evidence from the European Football Market”, undersöks hur skatter påverkar fotbollsstjärnors flyttbenägenhet i Europa. Studien finner stöd för rätt stora effekter, i synnerhet för toppspelare:

Our results show that (i) the overall location elasticity with respect to the net-of-tax rate is positive and large, (ii) location elasticities are extremely large at the top of the ability distribution but negative at the bottom due to ability sorting effects, and (iii) cross-tax effects of foreign players on domestic players (and vice versa) are negative and quite strong due to displacement effects.

Det finns alltså många resultat i studien; jag väljer här att ge prov på tre smakprov i form av diagram (som främst handlar om utvecklingen efter Bosman-domen). Först har vi en plott över sambandet mellan genomsnittlig toppskattesats för inhemska spelare i olika länder och den genomsnittliga andel av spelarna från ett land som spelar i någon av de europeiska toppligorna som spelar i det egna landets toppliga:

Som synes tycks förmågan att behålla de duktigaste inhemska spelarna samvariera negativt med den skattesats de möter. Det andra diagrammet visar samma skattemått samt hur många poäng ländernas samtliga klubbar har fått i Champion’s League, UEFA Cup och Cup Winners’ Cup:

Höga skattesatser för toppinkomster samvarierar i viss grad negativt med ländernas fotbollsprestationer. Slutligen ett diagram som jämför Danmark, som har lägre skattesats för utländska fotbollsspelare, och Sverige:

Forskarna kommenterar:

First, until the reform in 1992, there are very few top foreigners in Denmark and only slightly more in Sweden. Second, immediately following the reform, the fraction of top foreigners in the Danish league increases while the fraction of top foreigners in the Swedish league falls, so that Denmark overtakes Sweden in terms of attracting good foreign players. But the short-run effect is not very large as the pre-Bosman rules imposes tight bounds on the potential migration impact of the Danish tax scheme. Third, after the Bosman ruling, the gap in the fraction of foreigners in the two countries substantially widens and by 2008 the fraction of top foreigners is about 6 times as large in the Danish first league than in the Swedish first league.

Se där: det verkar som om den institutionella konkurrensen är verksam för toppspelare i fotboll. Dessa resultat ger upphov till många frågor — t.ex. om resultaten gäller annan toppkompetens i samhället (och vilka effekterna av att locka till sig färre i den kategorin i ett land blir) och hur särskilda skattesatser för fotbollsspelare och andra toppyrkesmän kan motiveras i ett rättviseperspektiv (kan man klara sig i konkurrensen om den bästa arbetskraften och ha kvar en generell skattepolitik?).

Gäller Wagners lag?

Nej, jag talar inte om komponisten Richard Wagner utan om dennes landsman, nationalekonomen Adolph Wagner, som formulerade en lag om sambandet mellan ekonomiskt välstånd och offentlig sektors storlek. Lagen säger att de offentliga utgifterna växer snabbare än BNP och att de offentliga utgifternas andel av BNP därför stiger med tiden. Orsakerna kan t.ex. vara att i takt med ökat välstånd efterfrågar människor mer offentligt finansierad välfärd och att administration blir allt kostsammare i en större ekonomi.

Vid en hastig anblick tycks Wagners lag gälla i många länder och tidsperioder — men en färsk studie av Dick Durevall och Magnus Henrekson, ”The Futile Quest for a Grand Explanation of Long-Run Government Expenditure”, visar att den inte alltid gäller:

According to our main results, Wagner’s Law does not hold in the long run, although the data are consistent with Wagner’s Law between roughly 1860 and the late 1960s in Sweden, and the 1970s in the UK. This can be traced to the formation of the modern public sector, including the introduction of public education, health care, and so forth. Yet Wagner’s Law did not hold during the initial industrialization phase (before 1860), or during recent periods.

En möjlig förklaring kan vara politisk: väljare röstar på politiker som önskar begränsa skattekvoten och den offentliga sektorns relativa tillväxt. Det kan t.ex. vara så att en ekonomisk kostnad inträder när staten når en viss nivå, i termer av negativa incitamentseffekter av beskattning, som kan få politiker att sluta expandera statens omfattning i allt snabbare takt.

Addendum: Adolph Wagner föddes på denna dag för 176 år sedan.

Klassiskt försvar av lyx

Beteendeekonomiskt inriktade personer, som Robert Frank, har en tendens att se lyxkonsumtion som negativ, då den fungerar som ett kostsamt sätt för personer att erhålla status genom att positionera sig mot andra i en ständigt pågående kapprustning. Det leder bl.a. till att man arbetar mer än man egentligen vill, vilket orsakar välfärdsförluster.

Jag har tidigare påpekat att denna typ av statusjakt kan tänkas ge stora fördelar, om entreprenörer drivs av den, och dessa fördelar, i termer av ekonomisk utveckling, måste åtminstone vägas mot de nackdelar som Frank och andra lyfter fram. Likaså har jag citerat Ludwig von Mises, som menar att lyx banar väg för förbättrat allmänt välstånd.

Nå, häromdagen läste jag Bernard Mandeville och fann, i hans The Fable of the Bees, följande utsaga:

… Luxury Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more:
Envy it self, and Vanity,
Were Ministers of Industry;
Their darling Folly, Fickleness,
In Diet, Furniture and Dress,
That strange ridic’lous Vice, was made
The very Wheel that turn’d the Trade.

Ett tema snarlikt det Adam Smith för fram genom metaforen med den osynliga handen. Oavsiktligt leder individuell egennytta till fördelar för andra, genom ekonomisk utveckling.

Ögon får oss att tänka på vårt goda rykte

Tidigare forskning har visat att bilder på ögon kan få människor att bete sig mer samarbetsvilligt och vänligare mot andra, t.ex. genom att skräpa ned mindre. ”Big brother is watching you!”, så att säga. En ny studie, ”An Eye-Like Painting Enhances the Expectation of a Good Reputation”, accepterad för publicering i Evolution and Human Behavior, antyder att en viktig motivation är att vinnlägga sig om ett gott rykte:

We conducted the dictator game in the presence of, or without, a painting of stylized eyes. The participants were then asked to complete a post-experimental questionnaire designed to investigate what they were thinking when they decided the amount of money to offer the recipient and how they perceived the experimental situation. Participants in the eye condition allocated more money to the recipient than did those in the control condition. This effect was not mediated by fear of punishment but by the expectation of a reward. Moreover, the results suggested that the participants expected their actions would enhance their reputation in the eyes of a third party.

Redan Adam Smith noterade att detta med att ha ett gott rykte är viktigt för människor: se t.ex. bokkapitlet ”Good Conduct in the Great Society: Adam Smith and the Role of Reputation”.

Anställningsskyddets effekter

När reformer på arbetsmarknaden diskuteras tycks få villiga att förespråka en liberalisering av anställningsskyddet. Förklaringen kan ligga i att insiders, som har jobb, har ett intresse av att blockera förändringar och att dessa lyckas, genom att utgöra en mycket stor väljargrupp och genom att vara företrädda av mycket starka intressegrupper i form av fackföreningar. (Se Lindbeck och Snowers insider-outsider-teori.) I en ny uppsats, ”Employment Consequences of Employment Protection Legislation”, presenterar Per Skedinger, som själv forskar på området, en sammanfattning av forskningen på området. Han sammanfattar:

I denna uppsats diskuteras den snabbt växande empiriska forskningslitteraturen om hur anställningsskyddet påverkar sysselsättningen och nya resultat i frågan diskuteras. Litteraturen pekar entydigt på att starkare anställningsskydd bidrar till minskad dynamik på arbetsmarknaden och en försämrad position för marginalgrupper, men effekten på aggregerad sysselsättning och arbetslöshet är mer osäker. Marginalgrupperna tycks inte heller ha dragit någon fördel av den i många länder förekommande reformstrategin att liberalisera regelverket för visstidsanställningar, men behålla skyddet för fasta jobb oförändrat starkt. Min egen analys tyder på att ett starkt skydd för tillsvidareanställningar bidrar till välfärdsförluster i form av en ökad andel med ofrivilligt visstidsarbete, främst bland ungdomar.

Det verkar alltså särskilt viktigt att notera dessa forskningsresultat om man har som målsättning att minska arbetslösheten t.ex. bland ungdomar. Detsamma gäller lägstalönernas nivå.

Stimulerar utgiftshöjningar ekonomin?

Under krisen förespråkade många stora utgiftsökningar, i tron att sådana stimulerar ekonomin. Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks dock mindre än många har trott. Professor Wieland:

Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.

En ny studie, ”How Big (Small?) Are Fiscal Multipliers?”, ger vid handen att multiplikatorn varierar men att den är noll i länder med rörlig växelkurs, vilket Sverige har:

Based on a novel quarterly dataset of government expenditure in 44 countries, we find that (i) the output effect of an increase in government consumption is larger in industrial than in developing countries, (ii) the fiscal multiplier is relatively large in economies operating under predetermined exchange rate but zero in economies operating under flexible exchange rates; (iii) fiscal multipliers in open economies are lower than in closed economies and (iv) fiscal multipliers in high-debt countries are also zero. (Fetstil tillagd.)

Hur kan det resultat jag lyfter fram förstås? I sammanfattning:

The differences in the responses to increases in government consumption in countries with fixed and flexible exchange rate regimes are largely attributable to differences in the degree of monetary accommodation to fiscal shocks in these nations. The results imply that the central banks’ response to fiscal shocks is crucial in assessing the size of fiscal multipliers.

Bra att veta inför nästa kris, om inte annat.

Se även tidigare inlägg i frågan om stimulans härhärhärhär och här.

Skatter för tillväxt

Skatter torde utgöra en av de allra mest kontroversiella politiska frågorna. Hur höga ska de vara? När ska de höjas och sänkas? Vilken mix av skatter är bäst för tillväxt? Frågor av det här slaget analyseras i den nya studien ”Tax Policy for Economic Recovery and Growth”, publicerad i Economic Journal. En av forskarna beskriver resultaten. Först gällande hur skattesänkningar kan användas för att stimulera ekonomin i en nedgång:

In summary, the best tax cut for increasing demand and promoting long-run growth appears to be a reduction in personal income taxes and social security contributions on low-income households.

Detta torde stämma rätt bra in på den svenska skattepolitikens inriktning med jobbskatteavdrag, som är relativt gynnsamma för låginkomsttagare. (Alla har för övrigt inte insett att skattesänkningar är ett användbart verktyg för att stimulera ekonomin.) Vidare gällande vilka skatter som bör höjas, om behov av det finns, t.ex. i ett läge med stora underskott:

We therefore argue that the tax increases after the crisis should focus on taxes that have been shown to be least harmful to growth, i.e. particularly recurrent taxes on immovable property and general consumption taxes.

Med andra ord: enhetlig moms (jag gillar rent allmänt generalitet i skattesystemet) och höjd fastighetsskatt. Som tur är är behoven av skattehöjningar små i Sverige, pga. lågt budgetunderskott.

Slutligen fann jag det intressant att denna studie fann belägg för en negativ relation mellan skattekvot och långsiktig tillväxt. Något att begrunda för Håkan Juholt och andra.

Om väljarna inte är helt rationella

Beteendeekonomisk forskning visar att ekonomiska beslutsfattare ofta har begränsad rationalitet: de fattar inte sällan beslut som de själva inte skulle ha fattat om de hade haft bättre kunskaper och starkare kognitiv förmåga. En möjlig lösning på detta problem är att politiska beslutsfattare, som förstår dessa problem med ekonomiskt beslutsfattande, går in och genom olika mer eller mindre paternalistiska ingrepp bistår de ekonomiska beslutsfattarna.

Detta låter säkert i mångas öron bra, men vad blir implikationerna om politikernas uppdragsgivare, väljarna, ofta visar sig ha begränsad rationalitet? Kommer de att välja de (potentiella) politiker som besitter överlägsna kunskaper och överlägsen kognitiv förmåga? Kommer partierna själva, som röstmaximerande rörelser, att välja kandidater med sådana egenskaper? Om inte, är en tilltro till politikens förmåga att korrigera marknadsmisslyckanden obefogad?

Det finns i vilket fall grund för att väljare uppvisar systematiska tecken på begränsad rationalitet. I den nya studien ”Systematically Biased Beliefs about Political Influence: Evidence from the Perceptions of Political Influence on Policy Outcomes Survey” ges exempel från litteraturen:

Voters myopically reward and punish politicians for recent economic performance. (Bartels 2010; Achen and Bartels 2008, 2004a) Partisanship heavily distorts voters’ attributional judgments. (Marsh and Tilley 2009; Rudolph 2006, 2003a, 2003b; Bartels 2002) Supporters of incumbent parties are eager to credit the government for good outcomes and reluctant to blame it for bad outcomes, opponents of incumbent parties do the opposite – and both sides can’t be right. Voters also reward and punish politicians for outcomes that are clearly irrelevant or beyond their control, such as local football victories, world oil prices, and the state of the world economy. (Wolfers 2011; Healy, Malhotra, and Mo 2010; Leigh 2009; Achen and Bartels 2004b) Arceneaux and Stein (2006) report that many voters incorrectly blamed the incumbent mayor of the city of Houston for the county government’s flood policy. Iyengar (1989: 878) finds important framing effects: “agents of causal responsibility are viewed negatively while agents of treatment responsibility are viewed positively.” Healy and Malhotra (2009) show that voters reward politicians for disaster relief spending, but not disaster prevention spending, even though prevention is demonstrably more cost-effective. Marsh and Tilley (2009), Tilley, Garry, and Bold (2008), Arceneaux and Stein (2006), Rudolph (2003a), and Gomez and Wilson (2001) find systematic effects of education and/or political sophistication on attributional judgments.

Studien bidrar även själv till att bekräfta denna bild genom att visa att väljare ofta gör en felaktig bedömning av politikens möjligheter att påverka olika typer av utfall.

Finns ”sanna” preferenser?

Richard Thaler och Cass Sunstein skriver följande i ”Libertarian Paternalism”, publicerad i American Economic Review:

In our understanding, a policy counts as ”paternalistic” if it is selected with the goal of influencing the choices of affected parties in a way that will make those parties better off. We intend ”better off” to be measured as objectively as possible, and we clearly do not always equate revealed preference with welfare. That is, we emphasize the possibility that in some cases individuals make inferior choices, choices that they would change if they had complete information, unlimited cognitive abilities, and no lack of willpower. (Min kursivering.)

Utifrån denna förståelse argumenterar de sedan för det önskvärda i att med libertariansk paternalism försöka styra individer att fatta de beslut som de skulle ha fattat under dessa ideala omständigheter.

Men kan någon veta hur människors ”sanna” preferenser skulle ha sett ut under ideala omständigheter? Mario Rizzo ställer sig frågande till det:

The root of the problem may be that economists (behavioral and standard) have allowed a mental construct of preferences – either simply revealed by choice or arrived at by some alternative means – to act as a normative standard. It is true that behavioral economists have argued that preferences are not fixed but sensitive to all sorts of bias-inducing factors like framing, visceral influences on decisionmaking, temptation, and so forth. And yet unless they want to give up subjective value theory entirely, they must privilege some expressions of preference – those made under idealized circumstances of “full” knowledge, perfect cognitive abilities, and no weakness of will. This is their gold standard by which the choices of agents are to be evaluated. But is there anything there? Do such preferences exist?

Ett annat sätt att uttrycka denna kritik är kanske att säga att beteendeekonomerna inte går långt nog i ifrågasättandet av individens preferenser som normativt vägledande för val. Det räcker måhända inte bara att ifrågasätta faktiska preferenser; de idealiska, som postuleras för att kunna konstatera inslag av irrationalitet och kognitiva begränsningar, kan behöva ifrågasättas de också. Det skäl som Rizzo identifierar är att stabila idealiska preferenser inte existerar och att ingen, inte experter och inte ens individen själv, kan känna till vilka de skulle vara. Beslutsfattande bör istället ses som en dynamisk process där individer upptäcker, reviderar, förkastar och utvecklar preferenser, utifrån erfarenheter och en djupt liggande preferens att ha ”bättre” preferenser. (Jämför med denna kritik.)

Dags för hemliga löner?

Påverkas människors tillfredsställelse med sina arbeten av om de har information om vad deras medarbetare tjänar? Ja, i vissa fall, enligt den nya studien ”Inequality at Work: The Effect of Peer Salaries on Job Satisfaction”:

[W]e find that access to information on co-workers’ wages has significantly different effects on employees with salaries above and below the median in their department and occupation group. In particular, the information treatment causes a reduction in pay and job satisfaction and an increase in planned job search for those whose wages are below the median in their department and occupation group. By comparison, those who are paid above the median experience no significant change in any of these outcomes. Allowing the response to treatment to depend on the gap between an individual’s own wage and the median of his or her pay unit, we find that job satisfaction of treated workers is increasing in relative wages for those with wages below the median, but flat thereafter.

Information om andras löner påverkar människors välmående, i alla fall om man tjänar mindre än medianinkomsten i den grupp man jämför sig med. Talar det för att hemlighålla löner på arbetsplatser? Kanske är det en bättre metod att hantera missnöje med inkomstskillnader än att eliminera dem (vilket kan medföra andra kostnader).

Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?

Regeringen har kommit överens med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Bl.a. innebär den att nya grupper ska få tillträde till vissa av välfärdsstatens förmåner, såsom sjukvård och skola. En intressant fråga är hur libertarianer ställer sig till denna reform — eller, mer allmänt, till frågan om fri invandring till välfärdsstaten. Å ena sidan brukar libertarianer betona vikten av frihet för människor att röra sig; å andra sidan brukar de motsätta sig välfärdsstaten.

Kan effekten av att låta många fler ta del av den svenska välfärdsstatens förmåner tänkas tilltala libertarianer? Ja, jag kan tänka mig två för libertarianer tilltalande scenarier.

  1. Skattekvoten hålls oförändrad, liksom de totala förmånerna, som dock delas av fler (ett antal icke-svenskar har kommit till). Välfärdsstatens omfattning är då oförändrad, men förmånerna per capita är mindre. Jag har svårt att se att en libertarian kan finna detta problematiskt: om välfärdsstaten är illegitim till att börja med, varför ska nationalitet alls vara relevant för vilka som får ta emot medel? Libertarianer brukar anse nationella gränser och nationalitet godtyckliga och oönskade. I detta scenario består välfärdsstaten till en början, eftersom den inte kostar mer, men man kan tänka sig att de svenska skattebetalarna efter hand blir ovilliga att betala till icke-svenskar (en inställning som libertarianer i och för sig inte delar) och röstar på personer som begränsar välfärdsstaten, med fallande skattekvot som följd. Detta borde libertarianer gilla.
  2. Skattekvoten exploderar, eftersom förmånerna per capita hålls oförändrade med många fler förmånstagare. Att människor tvingas betala mer till staten för att öka välfärdsutgifterna ogillas förvisso av libertarianer, men å andra sidan leder en snabbt ökande skattebörda troligen svenskarna att vilja minska välfärdsstaten kraftigt genom lägre förmåner per capita. Detta gillar också libertarianer. Att mottagarna i hög grad är icke-svenskar kan utgöra motivation i denna process.

Den centrala mekanismen i båda scenarierna är att svenskar är mindre benägna att bidra till icke-svenskars försörjning. Denna attityd är förvisso, som jag anför i scenarie 1 ovan, inte i linje med sedvanligt libertarianskt tänkande, men libertarianskt tänkande kan ändå ta den som en given realitet och se vad den implicerar. Nå, är då detta en realistisk utgångspunkt? Ja, i viss mån, i alla fall. Den nya studien ”Ethnic Diversity and Preferences for Redistribution” finner nämligen i sammanfattning följande:

I den här uppsatsen undersöker vi om invandring påverkar individers preferenser för omfördelning. Resultaten av undersökningen tyder på att en högre andel utländska medborgare i kommunen, på grund av ökad flyktinginvandring, leder till att kommuninvånarna blir mer negativa till omfördelning mätt som preferenser för sociala bidrag

Därmed inte sagt att invandring skulle leda till radikala minskningar av välfärdsstaten — vilket gör att jag inte kan uppskatta några exakta sannolikheter för scenarierna ovan. Men om man som libertarian anser något av dem sannolikt, bör man, menar jag, kunna tänka sig ett jakande svar på rubrikfrågan. Tino Sanandaji argumenterar med kraft för motsatt hållning; han verkar härvidlag mest argumentera mot Mattias Svensson. Här finns onekligen olika ståndpunkter, alla tre intressant nog med någon typ av libertariansk grund, att fundera på.

Not: Jag har inte redogjort för min egen normativa uppfattning utan vill bara lansera tänkbara resonemang. Media: SvD, DN, Svt, Thomas Gür.

Glöm inte bort generalitet

Skattereformen 1990–91 syftade bl.a. till att förenkla skattesystemet och att göra det mer likformigt. Sedan dess har undantagen, fallen av olika behandling och krånglet tilltagit (föga förvånande, för den som är förtrogen med James Buchanans ”cykelteori” för skattesystem*). I valrörelsen föreslogs, i linje med denna utveckling, sänkt restaurangmoms. Nu föreslås ytterligare ett undantag, i form av RIT-avdrag för IT-tjänster i hemmet (sedan tidigare finns RUT- och ROT-avdrag). Det är nog ingen slump att Centern står bakom förslaget: de har tidigare visat sig mindre intresserade av generalitet genom att förespråka behovsprövade bidrag.

För den som är för sänkta skatter kan det te sig lockande med alla dessa sänkningar och avdrag — och jag lutar åt att finna dem mer önskvärda än inga sänkningar alls. Jag vill dock ansluta mig till dem som tycker att det börjar bli dags för en översyn av skattesystemet, så att ett helhetsgrepp återigen tas i en större reform. Jag tilltalas härvidlag av James Buchanans generalitetsprincip. Istället för att ta det utrymme man anser finns för skattesänkningar och rikta det till olika specifika områden skulle man kunna använda det för att sänka allmänna skattenivåer. T.ex. skulle den statliga inkomstskatten kunna sänkas istället för att fler utgifter eller gåvor görs avdragsgilla.

*Se gärna, på detta tema, min uppsats ”The Frailty of Economic Reforms: Political Logic and Constitutional Lessons”.

Val om invandring

Låt oss beakta fyra möjliga val gällande flyktingpolitik, illustrerade av följande ”fyrfältare”:

Till vänster anges hur många som släpps in i Sverige (få eller många). Ovanpå anges hur mycket stöd och hjälp de som väl släpps in får (lite eller mycket). Låt oss bortse från 1 (därför att vi i någon mening är generösa människor) och 4 (därför att vi har en budgetrestriktion); låt oss istället jämföra 2 och 3 och anta att de kostar lika mycket. I det förra fallet kommer få hit, som får mycket stöd; i det senare fallet kommer många hit, som för lite stöd.

Jag tror jag vet vad Bryan Caplan skulle svara. Motivera gärna ditt eget svar i kommentarsfältet.

Olof Palme och Maud Olofsson

Se Olof Palme, retoriskt skicklig som vanligt, i en debatt med Thorbjörn Fälldin:

En kollega framförde denna hypotes: att den kritik som Centerpartiet fick utstå för 1970-talets industripolitik, med omfattande statliga åtgärder och uppköp, förklarar Maud Olofssons starka motstånd mot stöd till Saab och Volvo i samband med den senaste krisen. Hon ville inte riskera att hamna i samma sits som Fälldin i debatten ovan. Så frågan är om vi har Olof Palme att tacka för regeringens ovilja att satsa skattebetalarnas pengar i den volatila bilindustrin.

Se även Henrik Jordahls inlägg ”Argumenten mot statligt stöd till bilindustrin” och mitt tidigare inlägg ”Ska staten köpa Volvo?”.

Hur uppstod pengar?

Idag är det 171 år sedan Carl Menger föddes. En av de frågor han analyserade var hur pengar uppstod. Många tror kanske att pengar hittades på och infördes av staten. Så var inte fallet. Så här beskrivs Mengers insikt:

Menger also came up with an explanation of how money develops that is still accepted today. If people barter, he pointed out, then they can rarely get what they want in one or two transactions. If they have lamps and want chairs, for example, they will not necessarily be able to trade lamps for chairs but may instead have to make a few intermediate trades. This is a hassle. But people notice that the hassle is much less when they trade what they have for some good that is widely accepted, and then use this good to buy what they want. The good that is widely accepted eventually becomes money. Modern economists describe this function of money as “avoiding the need for the double coincidence of wants.”

Du kan läsa om detaljerna i Mengers artikel ”On the Origin of Money”, publicerad i Economic Journal.

Lyckliga egenföretagare

Det har visat sig att egenföretagare upplever större lycka av sitt jobb än anställda — trots att de ofta tjänar mindre och arbetar mer. Det tycks bero på att tillfredsställelsen med att göra något man själv har bestämt sig för att göra mer än kompenserar för nackdelarna. Den nya studien ”Life Satisfaction and Self-Employment: A Matching Approach” undersöker om egenföretagare är mer lyckliga rent allmänt. Det kan ju hända att de blir lyckliga på jobbet därför att de offrar andra delar av sitt liv. Resultat:

[W]e find that individuals who move from regular employment into self-employment experience an increase in life satisfaction (up to two years later), while individuals moving from unemployment to self-employment are not more satisfied than their counterparts moving from unemployment to regular employment. We argue that these groups correspond to ”opportunity” and ”necessity” entrepreneurship, respectively.

Genom en noggrann matchningsmetod kan resultaten, menar forskarna, tolkas som kausala. Lyckan ökar för de som blir egenföretagare för att satsa på en affärsidé; den påverkas inte (eller t.o.m. minskar lite, men effekten är inte statistiskt signifikant) av att starta företag för att undkomma arbetslöshet. Även om många småföretag inte växer och bidrar till sysselsättning och tillväxt i så hög grad som den politiska retoriken ibland gör gällande, tycks de i alla fall kunna öka lyckan lite grann för många. Inte det sämsta.

Ger deltid högre produktivitet?

Vissa ser negativt på deltidsarbete och vill försvåra för företag att erbjuda anställningar av det slaget. Vad skulle effekterna av det bli? Den nya studien ”Is Part-Time Employment Beneficial for Firm Productivity?” undersöker hur deltidsarbete påverkar produktiviteten:

This paper analyzes whether part-time employment is beneficial for firm productivity in the service sector. Using a unique dataset on the Dutch pharmacy sector that includes the work hours of all employees and a “hard” physical measure of firm productivity, we estimate a production function including heterogeneous employment shares based on work hours. We find that a larger part-time employment share leads to greater firm productivity. Additional data on the timing of labor demand show that part-time employment enables firms to allocate labor more efficiently. First, firms with part-time workers can bridge the gap between opening hours and a full-time work week. Second, we find that during opening hours part-time workers are scheduled differently than full-timers. For example, we find that part-time workers enable their full-time colleagues to take lunch breaks so that the firm can remain open during these times.

En intressant sak är att de som vill införa en rätt till heltidsarbete ofta är de som rent allmänt är negativa till tjänstejobb, eftersom de anses lågproduktiva. Om en nedgång i deltidsarbeten i tjänstesektorn minskar produktiviteten, hamnar de då inte i ett dilemma? Svaret kanske blir att det är en kostnad man får ta: det viktiga är att de som vill jobba heltid ska få göra det på de jobb som idag utförs på deltid. Men: ett alternativ kanske skulle vara att förbättra deltidsarbetets villkor och karaktär, så att fler blir nöjda och också föredrar det. En annan nederländsk studie antyder t.ex. att kvinnor där i regel är nöjda med att arbeta deltid.

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.

Vad förklarar beteendeekonomin?

Tim Harford uppmärksammar den nya studien ”As-If Behavioral Economics: Neoclassical Economics In Disguise?”, som innehåller en kritik mot beteendeekonomin:

Behavioural economists point out cases where our decisions don’t match neoclassical theory, and thus the ”as if” defence fails. But Gegerenzer and Berg complain that behavioural economists have retained the neoclassical incuriosity about why we act as we do. Instead, they have modified the neoclassical model until its predictions fit our observed choices, and then fallen back on the same ”as if” story.

Med andra ord: när beteendeekonomer förkastar Friedmans metodologiska syn tycks de ha förhastat sig. Detta är en tänkvärd kritik. En annan (relaterad) del i uppsatsen som tycks mig väsentlig är i linje med vad bl.a. John ListVernon Smith och Gary Becker tidigare har påpekat:

In spite of hundreds of papers that purport to document various forms of ”irrationality” (e.g., preference reversals, deviations from Nash play in strategic interaction, violations of expected utility theory, time inconsistency, non-Bayesian beliefs), there is almost no evidence that such deviations lead to any economic costs. Thus—separate from the lack of evidence that humans make highstakes decisions by solving constrained optimization problems—much of the behavioral economics research program is predicated on an important normative hypothesis for which there is, as yet, very little evidence.

Beteendeekonomin har tveklöst kommit för att stanna, men bör, liksom alla forskningsprogram, granskas också i sina fundament och i termer av sin övergripande relevans.

Tips: Bengt Kriström.

Är bubblor så hemska?

Göran Rosenberg, denne expert på världsekonomins verkningar, skriver om bubblor:

Modellen för vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. I stället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer.

Det jag saknar i Rosenbergs dramatiska ”analys”, och som jag för övrigt även saknar i mången österrikisk analys, är en diskussion av frågan om ett system med spruckna bubblor verkligen är hemskt, allt beaktat. Min poäng, som jag utvecklar något här, är att även om bubblor spricker och orsakar misär är det mycket möjligt att de dessförinnan (och därefter) skapar större fröjd, jämfört med en ”stabil” situation utan spruckna bubblor. Det kan i vilket fall inte uteslutas a priori att den samlade, diskonterade välfärden är större i ett ekonomiskt system med återkommande bubblor som spricker än i ett ekonomiskt system utan (eller med betydligt färre) sådana bubblor.

Se även inläggen ”Kriser är inte så farliga””Vän av marknadsekonomin trots krisen”, ”Perspektiv på krisen””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Vikten av att nya företag kan utmana gamla

Om etablerade företag inte utmanas av nya är risken att de fortlever med låg produktivitet: värden som kunde ha skapats skapas då inte. Ett hinder för att de gamla aktörerna på en marknad ska utmanas är kostnader för att starta och driva nya företag, kostnader som inte minst bestäms av lagar och regler. Kostnaderna varierar mellan länder: i Danmark utgör de ca 2,3 procent av BNP och i USA 3 procent — medan motsvarande siffror i Italien är 21,7 procent och i Spanien 32,8 procent. Den nya studien ”The Regulation of Entry and Aggregate Productivity” indikerar att adminstrativa kostnader för att starta nya företag som konkurrerar med gamla har en negativ effekt på välståndsutvecklingen:

This paper has analyzed the effect of small shifts in entry cost in a dynamic stochastic model of heterogeneous firms with technology adoption. Results fit the observed patterns qualitatively, and correspond to 10 to 20% of observed differences: a country with lower entry cost has higher productivity and output despite lower capital intensity, and it has higher firm turnover. Notably, the consumption loss caused by increasing administrative entry cost is a multiple of the direct burden of the regulation.

Sambandet illustreras i denna figur:

Studien klargör vikten av ett enkelt, lätthanterligt och transparent regelverk för nya företag som möjliggör konkurrens.

Ockerlånens positiva effekter

Det pågår en diskussion om kortfristiga lån med höga räntor, inte sällan i Sverige förmedlade via sms. Ofta fokuseras på de negativa följderna av sådana lån: att de kan orsaka svårhanterlig skuldsättning för mindre ekonomiskt rationella individer. Det må så vara, men det är viktigt att inte glömma bort denna typ av kreditgivnings förmåga att också bistå människor som av någon anledning har likviditetsproblem. Vad vi skulle vilja veta är om nettoeffekten för olika typer av utfall är positiv eller negativ. Studien ”Expanding Credit Access: Using Randomized Supply Decisions to Estimate the Impacts”, publicerad i The Review of Financial Studies (preliminär gratisversion här), undersöker den saken:

We address the identification problem by engineering exogenous variation in the approval of consumer loans. A lender randomly encouraged loan officers to reconsider marginal applications for market-rate, four-month term loans that they normally would have rejected. Loan officers reconsidered in real-time, and unbeknownst to the applicants. Half of the reconsidered applicants were approved. We then tracked the behavior and outcomes of the treatment (reconsidered) and control (still rejected) groups over the next 6 to 27 months using administrative data and detailed household surveys.

Our results corroborate the presence of binding liquidity constraints and suggest that expanding credit supply improves welfare. There are three key sets of findings. First, control applicants who were randomly denied by our cooperating lender did not simply obtain credit elsewhere; conversely, treatment applicants who were randomly assigned a second look increased their total borrowing, and changed their lender type composition, in the 6-12 months following the experiment. Second, we find that treated applicants benefited from the expanded access. We use household surveys to measure a range of tangible and subjective outcomes 6-12 months following the experiment, and find significant and positive effects on job retention, income, food consumption quality and quantity, and household decision-making control and mental outlook. We find negative effects on other aspects of mental health (principally stress). But on net the impacts are significant and positive. We do not find any evidence that the positive 6 to 12 month impacts are transitory and driven by borrowers who have yet to realize the full costs of borrowing. Over 15 to 27 month horizons we find that the treatment increased the likelihood of having an external credit score, and had no effect on the score itself. Third, our evidence suggests that the marginal loans were profitable. … Most importantly, we do not find any evidence that the net effects of expanded access to expensive consumer credit are negative. The default policy prescription in South Africa and much of the rest of the world (including parts of the U.S.) is to restrict access based on the presumption that vulnerable consumers overborrow in these markets. Our evidence casts doubt on this presumption: consumers who borrowed at 200% in our experiment benefited from doing so, at least relative to their outside options.

Givetvis kan man fundera på hur regelverket ytterligare kan förbättras, för att öka sannolikheten att kortfristiga lån med hög ränta primärt nyttjas av personer vars ekonomi på det hela taget gynnas. Men att förbjuda lån av detta slag (t.ex. sms-lån) torde, mot bakgrund av ovan presenterade studie, riskera att verka i välfärdssänkande riktning.

Mikrolån och lycka

I många delar av världen finns mikrolån för fattiga individer. Dessa möjliggör olika typer av småinvesteringar som t.ex. kan hjälpa människor att starta eller expandera egna företag. Att lånen kan öka inkomster är en sak; kan de även öka människors upplevda lycka? Det undersöks i den nya studien ”Credit Access and Life Satisfaction: Evaluating the Non Monetary Effects of Micro Finance”:

Rescue from poverty involves relevant non income (or non economic) effects arising from a process of ”dignification” which increases self-esteem and social recognition of the financed borrower. As a consequence, we expect that when measuring the impact of microfinance program on a broader concept of wellbeing such as life satisfaction, such impact has an independent effect not absorbed by the change in income generated by the loan. Our results support this hypothesis of a relevant microfinance effect independent of income showing its robustness to survivorship, selection and interview bias and its sensitivity to the number of credit cycles. Actually, we observe that, in spite of a low correlation between participation to the microfinance project and household income, when adding the MFI borrower status to the standard life satisfaction estimate the effect of household income disappears. This suggests that non income effects absorbed by the MFI status variable are crucial to generate the positive effect of the program on life satisfaction.

Det är lätt att se riskerna med lån. Sådana finns förstås, men det finns också många positiva sidor, vilket denna studie illustrerar. En organisation som förmedlar mikrolån är Kiva.

Påverkar fotbollsresultat börskurser?

Sportens ekonomiska betydelse ska inte underskattas. Det understryks i studien ”Scoring on the Stock Exchange? The Effect of Football Matches on Stock Market Returns: An Event Study”, publicerad i Applied Economics:

We analyse the effect of results of football matches on the stock market performance of football teams. We analyse 1274 matches of eight teams in the national and European competition during 2000-2004. We find that the stock market response is significant and positive for victories and negative for defeats. The response is significantly stronger in the case of defeat.

Resultatet är kanske inte helt förvånande: ett lags ekonomiska värde borde rimligen variera med dess matchprestationer. Kan spelarnas insatser förbättras om de görs delaktiga i ägandet av laget, ungefär som när vd:ar antas anstränga sig mer för att vinstmaximera sina företag om de äger aktier i dem? Kan sådana incitament i så fall leda till kortsiktigt tänkande för fotbollslagens ledare och spelare (som verkar vara fallet för vd:ar)?

Avreglering av godståg

The Economist lyfter fram en avreglering som ägde rum 1980 i USA genom The Staggers Rail Act:

Giving the railroads the freedom to run their business as they saw fit led to dramatic improvements. The first result was a sharp rise in traffic and productivity and fall in freight costs. Since 1981 productivity has risen by 172%, after years of stagnation. Adjusted for inflation, rates are down by 55% since 1981 (see chart 1). Rail’s share of the freight market, measured in ton-miles, has risen steadily to 43%—about the highest in any rich country.

Här illustreras effekterna:

Det är tydligen så att det finns potential för effektivisering genom avreglering även på speciella marknader, som den gällande tågtransporter. Därmed inte sagt att avregleringar alltid ger goda resultat: effekterna torde bero på hur avregleringen genomförs — i vilken ordning och hur det nya regelverket ser ut. Detta visas t.ex. av europeiska avregleringar av tågverksamhet. Uppfattningen att marknader som den för tågtransporter och den för elproduktion alltid och endast lämpar sig för statlig monopolproduktion eller för regleringar som tar bort alla marknadsmekanismer kan dock avvisas.

Negativ syn på vinst

En skillnad mellan de politiska blocken i Sverige rör synen på vinstintresse. På vänsterkanten ser man ofta med skepsis på detta, i synnerhet inom området välfärdsproducerande tjänster, men också mer allmänt. (De är möjligen fortfarande präglade av marxismens syn på ”profit”.) I den nya experimentella studien ”Anti-Profit Beliefs: How People Neglect the Societal Benefits of Profit” undersöks hur amerikanska lekmän ser på vinst:

Two studies find a strong negative correlation between profit and perceived social value across both real firms and entire industries. This relationship holds for both perceived profit and actual profit information obtained from public data. A third study shows that manipulating the mere presence of a profit motive changes the perceived value of hypothetical organizations and their practices. Even in one of the most market-oriented cultures in the world, people doubt the ability of profit-seeking business to benefit society.

I dessa två figurer illustreras resultaten för företag respektive branscher:

Som synes är sambandet i högsta grad negativt. Så märkligt! Min egen uppfattning är snarast den rakt motsatta (såvida vinsterna inte är resultatet av politiska privilegier i form av bl.a. monopol förstås). Måhända har jag kommit i kontakt med andra sätt att se på vinst än vad amerikaner i allmänhet har gjort. Jag tänker inte minst på Israel Kirzners förståelse av begreppet, t.ex. uttryckt i bokkapitlet ”The Nature of Profits”; Richard Ebeling sammanfattar:

Profits, therefore, are the reward for an entrepreneur’s successful alertness to changing, discovered, and created opportunities in the market that result in the production, marketing, and selling of those products most highly and urgently demanded by the consuming public as expressed in their willingness to pay prices for them in excess of their costs of production.

Man kan också anföra Milton Friedmans klassiska text ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits”. Min tes är att resultaten i denna studie har att göra med (brist på) kunskap och teoretiska perspektiv. Det vore intressant att diskutera vinstens funktion och vad vinst signalerar med personer före och efter de har fått läsa texter av Kirzners och Friedmans slag. Det vore också intressant att jämföra synen mellan människor i olika länder. Är svenskar mer eller mindre vinstskeptiska än amerikaner?

Tips: Bryan Caplan.

Hur ser människor på topplöner?

Rätt ofta hör man klagomål på toppdirektörers löner, som anses för höga. Nu senast rörde klagomålen den nya Electrolux-chefens ersättningsnivå. Hur ser människor i olika länder på denna fråga? Det undersöks i den nya studien ”The Public Perception and Normative Valuation of Executive Compensation: An International Comparison”:

The econometric analysis shows that substantial differences in subjective perceptions of and beliefs about executive pay remain, even after accounting for various individual-level determinants, and that some of these remaining differences are associated with differences in the effective level of inequality and amount of redistribution. Specifically, the desired decrease in executive compensation is higher in those countries where the difference between inequality before and after taxes and transfer payments is large (i.e. where there is a lot of actual redistribution). I also find that there is a strong empirical association between individuals’ subjective estimates of executive compensation and more general political preferences. Individuals who believe that top executives earn more than they deserve tend to be in favor of redistribution by the state and progressive taxation. It thus seems likely that people’s perceptions and normative evaluations of executive compensation feed back into the political process through their voting behavior, for example.

Jag är något förvånad över att människor i länder med hög omfördelning är mer negativa till höga direktörslöner. Visst, de attityder som bestämmer omfördelningens omfattning omfattar säkert även topplöner; men om omfördelningsgraden är hög blir ju nettolönen trots allt mindre än i länder med liten omfördelning. Nå, i vilket fall tror jag att jag är en något udda fågel, för jag bryr mig inte det minsta om vad toppdirektörer tjänar. Om ett företag vill betala 200 miljoner kr per år till en ny företagsledare, why not?

Här är en intressant figur ur uppsatsen:

Den visar hur många gånger högre en genomsnittlig toppdirektörs lön är jämfört med en välutbildad arbetare (trianglarna) och hur många gånger högre som människor anser att den bör vara (cirklarna). Två reflexioner utifrån diagrammet:

  • Är det rimligt att bedöma vad som är ”rättvisa” topplöner på ett abstrakt sätt, utan att beakta person och situation? Är sådana bedömningar tillförlitliga? Kanske blir bedömningarna annorlunda om man konkretiserar.
  • Notera att uppfattningarna om ”rättvisa” relativa topplöner varierar betydligt mindre än de faktiska relativa topplönerna.

Partiprogram och ekonomisk tillväxt

Om ekonomisk tillväxt är en funktion av den ekonomiska politik som förs i ett land kan man tänka sig att det finns ett samband mellan de styrande politikernas ideologi och tillväxt. En ny studie, ”Words Speak Louder Than Actions: The Impact of Politics on Economic Performance”, undersöker saken genom att använda sig av en databas som bl.a. kategoriserar partiprogram över tid i olika länder på en höger-vänsterskala. Resultat:

[W]e are not able to detect a significant impact of partisanship on growth rates. This implies that partisanship defined according to the broad distinction between left-wing and right-wing governments cannot be proven to affect economic growth. Then we proceed with analyses based on 7 indices that account for the political preferences concerning different policy areas. These indicators are first tested individually in our empirical model, and then jointly in a model averaging procedure, the weighted averaged least squares (WALS) method. A strong and robust negative impact on economic growth can be detected for parties that support market interventions, whereas a positive impact can be found for parties that aim at setting incentives for business as well as those which promote technology and infrastructure. Welfare state policies are also found to have a significant negative effect in our classical estimations, but show a much weaker impact in our WALS analysis. These results are robust to several changes in specification. The consideration of programmatic profiles of parties thus allows us to identify a growth effect for certain policy areas.

Det viktiga tycks alltså inte vara om de styrande partierna som helhet står till vänster eller höger utan vilka politikområden de fokuserar på. Den pragmatiska medelvägen verkar finns stöd i resultaten (i alla fall om tillväxt är ett centralt politiskt mål): medan ett fokus på interventionism i marknadsekonomin inte är bra, är satsningar på teknik och infrastruktur det.

Betalning efter kompetens?

Dan Ariely berättar om ett möte med en låssmed som berättade följande:

He was tipped better when he was an apprentice and it took him longer to pick a lock, even though he would oftentimes break the lock! Now that it takes him only a moment, his customers complain that he is overcharging and they don’t tip him. What this tells is that consumers don’t value goods and services solely by their utility, benefit from the service, but also a sense of fairness relating to how much effort was exerted.

Detta är förstås en möjlig tolkning. Jag kan även tänka mig att en annan typ av rättviseaspekt ligger till grund för beteendet: viljan att frivilligt omfördela. Om man får hjälp av en person som verkar ung och oerfaren kan man känna sympati och vilja förbättra dennes materiella situation (helt oavsett hur mycket personen ansträngde sig i utförandet av den aktuella uppgiften). En äldre, erfaren person kan däremot tänkas ha sparat pengar under åren och ha en relativt hög lön, varför behovet av att frivilligt omfördela kan upplevas mindre i det fallet.

I vilket fall kom jag att tänka på balett när jag läste om denna låssmed. Det har slagit mig att dans ser någorlunda lätt ut när riktigt duktiga dansare utför den. Det är nästan först när man ser mindre duktiga dansare (t.ex. unga och oerfarna) som man inser hur mycket dramatisk och teknisk skicklighet samt träning som ligger bakom en bra balettinsats. Visst ser det lätt och okomplicerat ut när Jonathan Cope och Yoshida Mayako dansar i Nötknäpparen:

Nu vet jag inte om unga, oerfarna balettdansare får mer betalt i olika sammanhang än mer erfarna och skickliga — det tror jag trots allt inte — men jag tror att många inte inser vilken fantastisk prestation som ligger bakom dans av det slag som visas i klippet. Samma okunskap återfinns säkert på många andra områden, däribland på låssmedernas.

Hur allvarlig var krisen?

Den gångna krisen har inte undgått någon. Sedd i ett historiskt perspektiv, hur djup och allvarlig var den? I en ny studie, ”The Global Financial Crisis of 2007–08: Is It Unprecedented?”, undersöks den saken:

This paper compares the recent global crisis and recession to earlier international financial crises and recessions. Based on existing chronologies of banking, currency and debt crises we identify clusters of crises. We use an identification of extreme events and a weighting scheme based on real GDP relative to the U.S. to identify global financial crises since 1880. For banking crises we identify five global ones since 1880: 1890-91, 1907-08, 1913-14, 1931-32, 2007-2008. In terms of global incidence the recent crisis is fourth in ranking and comparable to 1907-08. We also calculate output losses during the recessions associated with global financial crises and again the recent crisis is similar in severity to 1907-08 and is fourth in ranking. On both dimensions the recent crisis is a pale shadow of the Great depression. The relatively mild experience of the recent crisis may reflect institutional and policy learning.

Den samlade BNP-förlusten av den senaste bankkrisen beräkas till 1%; motsvarande siffra för 30-talskrisen är nästan 7%. Att krisen i historiskt perspektiv inte var så farlig förvånade åtminstone mig en smula. I vilket fall är det viktigt att fråga sig om det marknadsekonomiska systemet, trots återkommande kriser, inte är ganska bra ändå, såsom det fungerar i praktiken, i samspel med politiken. Ser man inte bara till kostnadssidan av kriser utan även till intäktssidan i form av många år av tillväxt förefaller kalkylen tala till marknadsekonomins fördel. Detta är, som jag tolkar det, nationalekonomerna Gary Beckers och William Easterlys uppfattning i alla fall. Liksom alltså min.

Ger religion ekonomisk tillväxt?

För några år sedan publicerades artikeln ”Religion and Economic Growth Across Countries” i American Sociological Review (preliminär gratisversion här), och ett av resultaten däri var detta:

We find that economic growth responds positively to the extent of religious beliefs, notably those in hell and heaven, but negatively to church attendance.

Nu har en ny studie kommit, ”Is God in the Details: A Reexamination of the Role of Religion in Economic Growth”, som undersöker om detta resultat är robust:

We find that while their analysis is statistically replicable, it is not statistically robust. In particular, we find no evidence that religious beliefs play a significant role in enhancing growth outcomes. There is little evidence of a religion/growth nexus. At best, our findings suggest that there may be weak evidence for a negative effect of religious participation on growth. As a result, we conclude that God is not in the details, at least not in so far as their claims that religion is good for growth.

Där ser man.

Ungdomsarbetslösheten varierar

The Economist presenterar denna bild på förhållandet mellan total arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet i olika länder:

Som synes ligger Sverige inte alls bra till (även om siffran på 30 procent kan och bör problematiseras)Eric Crampton pekar på en intressant forskningsfråga:

It would be awfully interesting if anybody had compiled a dataset of OECD countries’ youth minimum wage policies. The multiple’s correlate with the ratio of youth to adult minimum wage, coupled perhaps with some measure of the bindingness of the minimum wage, would be worth investigating.

Det finns en del tecken på att denna variabel har ett förklaringsvärde.

Problem med pengar till kommunerna

Under krisen och valrörelsen höjdes många röster för ännu större bidrag från staten till kommunerna. Argumentet för verkade vara att sådana bidrag skulle öka sysselsättningen inom de välfärdsproducerande områdena (skola, vård, omsorg). Problemet är bara att det är svårt att tillse att pengarna går just till det ändamålet. De kan istället gå till tjänstemän och administrativ verksamhet; eller så kan medel av detta slag användas till att låna mindre eller betala av på skulder. Just det senare finner John Cogan och John Taylor belägg för när det gäller stimulanspaketet från den federala regeringen i USA. Se detta talande diagram:

De skriver:

The bottom-line is the federal government borrowed funds from the public, transferred these funds to state and local governments, who then used the funds mainly to reduce borrowing from the public. The net impact on aggregate economic activity is zero, regardless of the magnitude of the government purchases multiplier.

Resultat som dessa kan vara värda att beakta nästa gång det krävs mer pengar från staten till kommunerna. Inte därför att det nödvändigtvis blir som resultaten ovan visar utan därför att det mycket väl kan bli så. Frågan är, mot denna bakgrund, om det inte finns bättre sätt att använda pengarna på, där risken för utebliven stimulans är mindre. Skattesänkningar kanske?

Forskningsöversikt om konstitutioner

Min gode vän professor Stefan Voigt har i senaste numret av Public Choice en ny och mycket läsvärd översiktsartikel om det forskningsfält som kallas konstitutionell politisk ekonomi: ”Positive Constitutional Economics II — A Survey of Recent Developments”. Han går igenom i synnerhet det senaste årtiondets publikationer gällande hur politiska institutioner påverkar ekonomins funktionsätt. Min egen tankemodell uttrycks väl i denna figur (från bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth”):

Den nya översikten går främst igenom resultat som rör följande konstitutionella delar:

The following subsections thus cover electoral rules (Sect. 3.2), the horizontal separation of powers, including forms of government (presidential vs. parliamentary democracy), bicameralism, and the judiciary (Sect. 3.3), the vertical separation of powers, or federalism (Sect. 3.4), the “new” separation of powers (Sect. 3.5) and direct versus representative democracy (Sect. 3.6). Subsequently, basic rights are dealt with in Sect. 3.7, followed by the relevance of procedural rules for effectuating constitutional rules (Sect. 3.8), and the dichotomy between autocracy and democracy (Sect. 3.9).

Resultaten, som antyder ekonomiska effekter av vissa konstitutionella val, borde rimligen intressera såväl statsvetare som nationalekonomer och förhoppningsvis också beslutsfattare i förvaltning och politik. Den svenska Grundlagsutredningen har gjort sitt jobb för denna gång, men denna typ av forskning bör tas på allvar i den fortsatta konstitutionella debatten. Ödmjukhet är dock påkallad. Som Stefan Voigt betonar finns det kvar många oklarheter rörande yttersta bestämningsfaktorer att försöka reda ut:

We need to be able to explain the difference between de jure rules and their de facto enforcement: What are the factors that change a few printed pages into a document around which collective decision making is organized? What are the factors that prevent the factual enforcement of constitutional rules? It might well be that the enforcement of some constitutional rules depends on the existence of “preconstitutional” rules. These could be the informal or internal institutions of a society. If such are fairly stable over time and of the sort unconducive to the implementation of (desirable) constitutional rules, then the factual effect of constitutions could be quite limited.

Ett spännande forskningsfält fyllt av utmaningar, anser jag. Läs och bli inspirerad.

Not: Jag har själv varit inblandad i ett försök att summera delar av detta forskningsfält i Ekonomisk Debatt.

Borttagen diskriminering av kvinnor

Staten bör, enligt min uppfattning, behandla män och kvinnor lika. Under historiens gång finns otaliga exempel på motsatsen. Ett sådant exempel rör arvsrätt. En ny studie, ”Inheritance Law Reform and Women’s Access to Capital: Evidence from India’s Hindu Succession Act”, undersöker konsekvenserna av att kvinnor inte har samma rättigheter som män. Forskarna sammanfattar:

Women in many countries face legal barriers preventing them from inheriting property. This column argues that this is a starting place for broader gender inequality and that stronger inheritance rights for women are likely to be an effective mechanism for improving their access to physical and human capital. … We find that while the amendment did not fully eliminate the underlying inequality, it increased women’s likelihood of inheriting land by 22 percentage points. Even in cases where the actual inheritance is not yet observed, the fact that a woman can expect to inherit property may increase her bargaining power or affect her marital prospects. Indeed, we find a robust increase in women’s age at marriage (by 0.5 years) after the reform, and women achieved better outcomes in the marriage market, such as marrying at a later age, marrying a more educated spouse, and being able to make favourable reproductive decisions. The results also point to a positive and significant impact on women’s educational attainment. Girls who started their education after the amendment came into force had nearly four months more of elementary education in 2006.

Denna typ av diskriminering har alltså konsekvenser på många områden i livet, vilket gör den extra upprörande. Nå, man får glädja sig när reformer äger rum, som i Indien. En fråga rör hur det kommer sig att män, som ofta har makten, går med på att utöka (lika) arvsrätt till kvinnor. Kanske av samma skäl som varför de en gång utökade rösträtt till kvinnor? Eller kan det ha att göra med en moralisk övertygelse? Måhända är männen trots allt inte avgörande, i länder där det råder lika rösträtt och där det finns många kvinnor i politiska församlingar?

Minskar bistånd återbetalning av skulder?

Det kan finnas flera typer av problem med bistånd. Ett är att det inte hjälper: att de problem som det var tänkt att avhjälpa kvarstår eller förvärras. Ett annat är oavsedda konsekvenser: att bistånd orsakar nya problem. Ett exempel på det senare ges i den nya studien ”Are Debt Repayment Incentives Undermined by Foreign Aid?”:

A set of panel estimates including 93 developing countries shows that foreign aid is strongly negatively associated with repayment incentives. The findings pertain to both total debt service and service on publically guaranteed debt. … Our findings … have implications for international debt policy. Most campaigns and debt relief initiatives couple substantial debt relief with increased inflows of foreign aid. However, in order to achieve sustainable levels of foreign debts, such initiatives probably ought to provide incentives for timely repayment of remaining debts. Our results provide evidence suggesting that the coupling of debt relief and foreign aid in most initiatives is counterproductive in the sense that the aid component undermines repayment incentives, contrary to what most development practicians seem to think (e.g. Ndikumana, 2004).

Det finns förstås en möjlighet att sambandet förklaras av att länder med svårigheter att betala av sina skulder också får biståndsgivare att anse dem varandes i behov av bistånd, men forskarna menar (på ekonometrisk grund) att detta är en osannolik förklaring. Visst finns det goda sidor av bistånd, men också en del negativa, vilket förefaller viktigt att minnas.

Se även inlägget ”Fungerar skuldavskrivning?”.

Ekonomi besegrar religiösa dogmer

Gary Becker skriver, apropå det utbredda användandet av preventivmedel bland katoliker:

It is hard not to conclude from this evidence that economics has trumped religion in Catholic fertility decisions, and in other Catholic decisions regarding marriage and divorce. Developing and developed economies provide strong economic incentives to reduce the demand for children because the education, potential earnings, and labor force participation of married women has greatly increased in these economies, and the trade off between the quantity and “quality” of children has shifted away from quantity and toward quality. That is, since modern economies mainly reward persons who have much education and other human capital, parents tend to invest a lot in each of a fewer number of children.

Leve ekonomismen!

Ger skattesänkningar valframgång?

En central stridsfråga i den svenska valrörelsen tidigare i år var skatterna. Under föregående mandatperiod genomförde regeringen stora inkomstskattesänkningar för arbetstagarna. De rödgröna accepterade stora delar av dessa skattesänkningar ex post: kanske därför att de kände till resultatet i den nya studien ”Do Voters Reward and Punish Governments for Changes in Income Taxes?”, publicerad i Journal of Elections, Public Opinions and Parties, i vilken det antyds att inkomstskattesänkningar är poppis:

An analysis of national elections between 1990 and 2006 in 19 countries finds evidence that governing parties that raise (lower) taxes lose (gain) votes in subsequent elections. Further analyses are suggestive that right-wing incumbents are more strongly affected by changes in basic income tax levels than left-wing and centrist governing parties. However, these findings hold only when measuring changes in income tax brackets that broadly affect the electorate, suggesting a certain degree of economic rationality.

Regeringen lär fortsätta med sina skattesänkningar i form av ett femte jobbskatteavdrag (inte minst efter den positiva utvärdering som härförleden lades fram och diskuterades på Rosenbad). Hur ska Socialdemokraterna bemöta detta?

Nå, jag fann det i vilket fall uppiggande att väljarna uppvisar ”ett visst mått av rationalitet”.

Är äldre investerare bättre?

Det talas ofta om det värdefulla med äldre människor i olika sammanhang, inte minst därför att de har större erfarenhet. Men är äldre verkligen så bra? Den nya studien ”Do Older Investors Make Better Investment Decisions?”, publicerad i Review of Economics and Statistics, ger oss anledning att betvivla det, i alla fall när det gäller investeringar:

We find that older and experienced investors are more likely to follow rules of thumb that reflect greater investment knowledge. However, older investors are less effective in applying their investment knowledge and exhibit worse investment skill … Overall, the adverse effects of aging dominate the positive effects of experience. These results indicate that older investors’ portfolio decisions reflect greater knowledge about investing, but investment skill deteriorates with age due to the adverse effects of cognitive aging.

Jag fortsätter att hylla ungdomen!

Ökad ojämlikhet bland artister

William Easterly rapporterar att de 1 procent mest framgångsrika rockartisterna får en allt större andel av rockartistinkomsterna: upp från 26 procent 1982 till 56 procent 2003. Hans tes är att detta i huvudsak beror på teknologisk utveckling: musik har blivit allt mer lättillgänglig och människor i allmänhet har bra musikanläggningar pga. fallande priser.

Jag tror det ligger en hel del i detta. För egen del köper jag inte gärna musik med andra artister än de bästa; dessutom går jag relativt sällan på liveföreställningar i Stockholm, eftersom jag har märkt att jag lätt blir missnöjd med de sångare som framträder här. Har man vant sig vid Joan Sutherland på sin musikanläggning därhemma blir, tyvärr, Kungliga Operans sångare ofta något av en besvikelse.

En ytterligare fråga är om den ökade ojämlikheten bland artister är upprörande. Det tycker inte jag, i sig, men en möjlig negativ effekt skulle kunna bli att försämra genomsnittskvaliteten på sikt, om en artistkarriär blir mer ekonomiskt riskabel. Om bara de allra bästa tjänar riktigt bra kanske det kan avskräcka många riskaverta talanger, som har potential att bli toppartister.

Kreditkort som keynesiansk konjunkturpolitik

Dan Ariely skriver:

[W]hen we couple payment with consumption, the result is reduced happiness. When we pay with a credit card the timing of the consumption of the food and the agony of the payment occur at different points in time and this separation allows us to experience a higher level of enjoyment (at least until we get the bill).

Rimligen innebär detta att vi köper mer och dyrare saker när vi använder oss av kreditkort än när vi betalar kontant. Detta förefaller irrationellt: varför skulle betalningstillfället påverka vad och hur mycket vi köper (givet att nuvärdet av betalningarna är detsamma)? Men denna irrationalitet kanske kan motverka en annan? Jag tänker på en uppfattning hos vissa keynesianer att ett slags kollektiv irrationalitet råder, i synnerhet under lågkonjunkturer, i det att människor konsumerar för lite och sparar för mycket. Kan man tänka sig konjunkturberoende kreditkortsstimulanser, såsom lägre kortavgifter och bonussystem kopplade till kortköp? Kan man införa en konjunkturberoende straffavgift på bankomatuttag? Möjligheterna verkar många. Vad bra om kreditkort både förmår göra konsumenter lyckligare (åtminstone tills räkningen kommer) och konjunkturen starkare!

Psykologi bakom aktiepriser

Det tycks finnas en s.k. januarieffekt på aktiemarknaden, som innebär att börsen tenderar att gå upp i januari. En sådan effekt har också visats uppkomma i experiment. Studien ”Yes, Wall Street, There Is A January Effect! Evidence from Laboratory Auctions”, publicerad i Journal of Behavioral Finance (preliminär gratisversion här), finner följande:

After controlling for variables that could influence subject bids, such as differences in private values, cumulative earnings, and learning effects, the prices in the January markets were systematically higher than those in December, a difference that is economically large and statistically significant.

Tre delförklaringar till januarieffekten kan vara att aktieinnehavare vill sälja förlustaktier före årets sluts av skattemässiga skäl, för att sedan köpa nya aktier i januari; att företag som sitter på förlustaktier kan vilja dölja det inför boksluten, varför de säljer sådana aktier i december och köper nya i januari; och att större vinster i december leder till mer köp i januari. Robert Shiller menar dock att även psykologiska faktorer behövs för att förklara effekten, t.ex. detta sätt att tänka:

If people view the year end as a time of reckoning and a new year as a new beginning, they may be inclined to behave differently at the turn of the year, and this may explain the January effect.

Forskarna bakom ovan nämnda studie anser sig ha fått stöd för att en psykologisk faktor av liknande slag får experimentdeltagarna att betala mer för aktier i januari.

Om du är rationell bör du kanske, givet hur andra beter sig, fundera på att köpa aktier nu, mot årets slut, och sälja mot slutet av januari? Men om alla gör det …

Motivet bakom vänlighet

Spelar det någon roll för hur en handling utvärderas, vilket det bakomliggande motivet är? Man kan tänka sig att en person, A, handlar på ett sätt som gynnar en annan person, B, men att A antingen motiveras av att vinna på att handla på det sättet eller av ren altruism. Man kan vinna på goda handlingar om man förväntar sig en bättre behandling tillbaka. Nå, en ny studie, ”Can Intentions Spoil the Kindness of a Gift — An Experimental Study”, undersöker, i ett s. k. tillitsspel, om B ger tillbaka mindre om motivet till en vänlig handling från A anses bero på egenintresse och högre förväntad egen vinst, jämfört med om motivet uppfattas vara altruistiskt. Resultat:

Our results suggest that expected future returns do not affect the perceived kindness of an action and its rewards. Agent B‘s return transfer does not differ across treatments for a given transfer. This is not because agent B does not care about agent A’’s action at all. Actually, we observe a lot of agents B that return strictly positive amounts, and in addition, agent B‘s average return transfer is increasing in agent A‘s transfer. This suggests that individuals reward actions that seem altruistic, independent of the actor’s expectation of future rewards or of the actor’s speci…c kind of intention. Consequently, we conclude that individuals condition their behavior on outcomes rather than on intentions or higher order beliefs.

Detta agerande är i linje med det som tänkare i den utilitaristiska traditionen, t.ex. Sidgwick, har gett uttryck för. De menar att motiv i sig är normativt ointressanta: det normativt intressanta är utfall.

Se även ”Nationalekonomins intellektuella bidrag”.

Hur uppnås statsfinanser i balans?

Tidigare forskning tyder på att minskade offentliga utgifter, snarare än skattehöjningar, förmår minska problem med stora budgetunderskott och statsskulder. Denna slutsats får nytt stöd i studien ”Major Public Debt Reductions: Lessons from the Past, Lessons for the Future”:

First, our results suggest that major debt reductions are mainly driven by decisive and lasting (rather than timid and short-lived) fiscal consolidation efforts focused on reducing government expenditure, in particular, cuts in social benefits and public wages. Revenue-based consolidations do not seem to contribute to a major debt reduction. Second, robust real GDP growth also increases the likelihood of a major debt reduction because it helps countries to ”grow their way out” of indebtedness.

I tider av statsfinansiell oblans verkar det särskilt klokt att hålla politiker som förespråkar skattehöjningar och nolltillväxt borta från finansdepartement och andra maktens boningar.

Lidl kontra Coop

Baserat på egna, ovetenskapliga observationer skulle jag bedöma produktiviteten hos Lidls personal som ca 50 procent högre än hos Coops personal. Den förra är t.ex. mycket snabb i kassahanteringen, medan Coops personal mest består av äldre, senfärdiga, sömniga typer som långsamt flyttar ens varor framåt, förbi prisscanningen. Ändå misstänker jag att Coops personal har minst 25 procent högre timlön. Om detta stämmer, är det ett marknadsmisslyckande? Eller ett politikmisslyckande (jag tänker på LAS)? Är det inte en orättvisa? Om personal som är x procent mer produktiv än annan personal får x procent mer i lön, är det en orättvisa? Frågorna hopar sig efter lite butiksbesök.

Folkomröstning under ed

När man frågar människor hur mycket de är beredda att betala för en kollektiv nyttighet visar det sig att de ofta svarar annorlunda i en hypotetisk än i en verklig situation. Detta kallas hypothetical bias. I regel uppges betalningsviljan vara större i den hypotetiska situationen. Hur kan man reducera det här problemet och bättre få veta människors faktiska värdering av potentiella projekt? I en ny studie, ”Referenda under Oath”, framförs hypotesen att personer som skriver under en ed kommer att ange en mer sanningsenlig värdering än andra. I ett experiment lät forskarna vissa deltagare skriva under denna ed (medan andra deltagare inte gjorde det):

Hade eden någon effekt?

Our results suggest the oath can work to eliminate the hypothetical bias: the oath causes hypothetical “yes” response rates to significantly decrease, while real “yes” response rates remained statically identical. Having subjects (freely) sign an oath to provide honest answers makes them more likely to do so even without any actual economic commitment.

Se där. Bör jag överge mitt motstånd mot att avge löften nu? Åtminstone bör jag fundera på att sluta försöka övertyga andra om att inte avge löften.

Positiv effekt av avundsjuka?

Människor har olika mycket och lyckas olika väl i livet. Det kan ge upphov till avundsjuka. Normalt sett ses avund med skepsis, men givet skillnader mellan människor kanske den inte behöver vara så dålig. Enligt den nya studien ”Warding Off the Evil Eye: When the Fear of Being Envied Increases Prosocial Behavior”, publicerad i Psychological Science, har (elakartad) avundsjuka effekter på de avundades beteende:

The fear of being envied makes people act prosocially, in an attempt to ward off the potentially destructive effects of envy. In three experiments, people who were in a superior position and could be envied were more likely than control participants to give time-consuming advice to a potentially envious person or to help a potentially envious person pick up erasers she had accidentally scattered. However, helping behavior increased only if envy was likely to be malicious rather than benign. People who were better off did not increase their helping behavior toward people in general, but increased their helping only toward the potentially envious. This finding is consistent with the idea that the better off act more prosocially as an appeasement strategy. The fear of being envied serves useful group functions, because it triggers prosocial behavior that is likely to dampen the potentially destructive effects of envy and simultaneously helps to improve the situation of people who are worse off.

Jag finner resultatet fascinerande. Hur ska det utvärderas? Som jag ser det kan man tänka sig (1) en situation utan avundsjuka; (2) en situation med avundsjuka utan att detta gör de avundade mer prosociala; (3) en situtation med avundsjuka som gör de avundade mer prosociala; och (4) en situation med avundsjuka som undanröjer grunden för avundsjuka. Jag är oklar över hur dessa fyra alternativa situationer ska rangordnas i termer av social välfärd.

Ett par funderingar:

  • Antagligen är (3) bättre än (2), i alla fall i ett statiskt perspektiv. I ett mer dynamiskt perspektiv är jag inte så säker. Vore jag marxist skulle jag t.ex. oroa mig för att (3) gör (4) mindre sannolik, dvs. om avundsjukan leder till snällare beteende på en del områden som lugnar de avundsjuka kanske det gör det mindre sannolikt att den fundamentala grunden för avundsjukan (t.ex. privat ägande och ojämlik fördelning därav) åtgärdas. Detta resonemang har vissa likheter med vissa marxisters tveksamhet inför välfärdsstaten.
  • (1) kan låta lockande, inte minst för en liberal, i den mån avundsjuka faktiskt utgör grund för omfördelning, men i ett dynamiskt perspektiv kanske avundsjuka fyller en funktion, i det att den ger vissa människor motivation att anstränga sig hårt och förbättra sin situation. Frånvaro av avundsjuka skulle, enligt detta resonemang, kunna passivisera. Kanske är (3) trots allt att föredra: avundsjuka finns kvar (liksom de för en liberal mindre problematiska grunderna för den), men dess negativa effekter dämpas något, vilket inte minst gör (4) mindre sannolik.

Jag är för övrigt själv ibland avundsjuk.

Att reta Kina får konsekvenser

Kina reagerade häftigt när den norska Nobelkommittén utsåg dissidenten Liu Xiaobo till årets fredspristagare och verkade mena att detta kommer att få konsekvenser för relationerna mellan Kina och Norge. Var detta tomma ord? Troligen inte. I en ny studie, ”Paying a Visit: The Dalai Lama Effect on International Trade”, undersöks hur handeln med Kina har påverkats för länder som har tagit emot den av Kina avskydde Dalai Lama:

Our empirical results support the idea that countries officially receiving the Dalai Lama at the highest political level are punished through a reduction of their exports to China. However, this ‘Dalai Lama Effect’ is only observed for the Hu Jintao era and not for earlier periods. Furthermore, we find that this effect is mainly driven by reduced exports of machinery and transport equipment and that it disappears two years after a meeting took place.

Här ser man vilka länder som har tagit emot Dalai Lama under den studerade perioden:

Som mest har mottagandet av Dalai Lama medfört lägre export med 8 procent. Det verkar inte helt osannolikt att Norge kan komma att drabbas av lägre export till Kina nu. En vidare fråga är om länder ska låta sig intimideras av denna typ av agerande. Är den ekonomiska kostnaden värd att ta?

Se även inlägget ”Dalai Lama har brister”.

Ipred-lagens effekter

Upprördheten mot Ipred-lagen var stor i många kretsar då den infördes 1 april 2009. Då var effekterna av lagen okända; nu vet vi mer. I den nya studien ”Piracy, Music and Movies: A Natural Experiment” undersöker Adrian Adermon och Che-Yuan Liang hur lagen har påverkat omfattningen av illegal fildelning och försäljning av musik och film:

We find that the reform decreased Internet traffic by 18 percent during the subsequent six months. It also increased sales of physical music by 27 percent and digital music by 48 percent. Furthermore, it had no significant effects on the sales of theater tickets or DVD movies. The results indicate that pirated music is a strong substitute for legal music whereas the substitutability is less for movies.

Studien är metodologiskt innovativ, bl.a. i det att den jämför utvecklingen i Sverige, där Ipred-lagen infördes, med den i Norge och Finland, som inte fick en motsvarande lag. Nå, ser man till resultatet i studien tycks det alltså som om ”fritt fram” för fildelning av musik har högst märkbara, negativa effekter på ersättningen till musikens upphovsmän (i alla fall på kort sikt; effekterna var i hög grad borta efter sex månader). Om dessa effekter är bra eller dåliga kan förstås diskuteras — se de tidigare inläggen ”Splittring om fildelning”, ”Behövs upphovsrätt för musik?”, ”Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?” och ”Fildelningens välfärdseffekter” — men ett första steg i en sådan diskussion är att veta vilka effekterna är. Denna studie tar fram sådan kunskap och är därför värdefull.

Se även inlägget ”Vad påverkar piratkopiering?”.

Mer rationella väljare

Ibland får jag för mig att väljare är hopplöst irrationella, men jag blir uppiggad när jag läser studier som ”Does Information Increase Political Support for Pension Reform?”, accepterad för publicering i Public Choice:

We find that individuals who are more informed about the costs and functioning of the pension system are more willing to accept reforms. We do not find that exposure to media coverage of pension issues significantly improves information. We perform a controlled experiment asking a random subsample of individuals to read a descriptive note on the Italian pension system before answering the questionnaire, finding that citizens reading the note are more willing to support pension reforms.

Utmaningen är väl att komma på sätt att sprida kunskap på ett effektivt sätt. Media verkar inte fungera särskilt väl i detta avseende.

Den ökade stressen

Är det något jag funderar mycket på nuförtiden är det hur jag ska använda min knappa tid. Livet flyter på, och jag vill maximera lyckan medan jag lever. Det är mycket som konkurrerar om tiden, och inte sällan känner jag mig stressad och olycklig, trots en bättre ekonomi än någonsin. Professorn i nationalekonomi Daniel Hamermesh förklarar problemet:

[W]e feel more stressed for time than ever before — the opportunity cost of time has risen compared to the opportunity cost of goods. In fact, people with higher incomes usually express more time stress than those with lower incomes. It’s not only that higher-income people typically work more hours per week; even those who don’t work at all express greater feelings of being rushed than do poorer people. The reason is that it takes time to spend money and consume goods — you can’t inject a vacation in Provence into your bloodstream — you have to go there, lie on the beach at St. Tropez, go to the Picasso museum in Antibes, and tour the perfume factories of Grasse.

Det jag försöker göra för att förbättra situationen något är att ta bort, ur mitt schema, sådant som inte berikar livet men tar tid och plats: städning (genom att anlita städföretag), jobbmöten (tyvärr i regel obligatoriska), pendling (genom att bo nära jobb och kommunikationer), fika och fester (genom att odla en bild av mig själv som asocial). Fler idéer? Som Hamermesh påpekar är det inte en lösning att välja en lägre inkomst. Då kommer man bli olycklig av att inte ha pengar istället.

Den tes Hamermesh framför lanserades redan 1969 av den svenske nationalekonomen Staffan Burenstam Linder i Den rastlösa välfärdsmänniskan.

Institutionernas centrala betydelse

Jag tänkte uppmärksamma att ekonomipristagaren Douglass North idag fyller 90 år. Han är en av dem som har inspirerat mig mycket i min egen forskargärning. Från hans prisföreläsning lär vi oss vad institutioner är och vad de betyder:

Institutions are the humanly devised constraints that structure human interaction. They are made up of formal constraints (rules, laws, constitutions), informal constraints (norms of behavior, conventions, and self imposed codes of conduct), and their enforcement characteristics. … Institutions form the incentive structure of a society and the political and economic institutions, in consequence, are the underlying determinant of economic performance.

Det är denna insikt som ligger till grund för senare arbeten i politisk ekonomi, t.ex. det med rätta uppmärksammade bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” av Daron Acemoglu och hans medförfattare, i vilket denna figur illustrerar de viktiga sambanden:

Om jag ska rekommendera något ytterligare av Douglass North, för den som vill bekanta sig med hans arbete, får det bli två böcker och en artikel:

Jag kan slutligen nämna att North också inspirerade en av mina handledare under doktorandtiden på Handelshögskolan, Johan Myhrman, som i Norths anda skrev en mycket läsvärd institutionell analys av Sverige: Hur Sverige blev rikt.

Ger religion marknadsliberalism?

Att religion påverkar såväl ekonomi som politik är inte någon nyhet. En ny studie, ”Religion, Income Inequality, and the Size of Government”, antyder att denna påverkan kan vara av ett slag som kan glädja marknadsliberaler. Deras teoretiska resonemang kan uttryckas så här:

The role of religion in influencing people’s giving attitudes has an important politico-economic implication: Keeping all else equal, religious individuals would prefer to make their financial contributions to collective goods privately and voluntarily rather than through mandatory means. As such, when compared with secular individuals, religious individuals on average are likely to prefer lower levels of spending by the state (be it on public goods or redistribution), as this increases their disposable income out of which voluntary donations are to be made. If policy outcomes reflect variation in citizen preferences, then we can also expect countries with higher levels of religiosity to have lower levels of government taxation and spending. Put differently, we can expect the size of the government to be smaller in countries with higher levels of religiosity.

Empiriskt finner de följande:

[W]e find that there is a significant positive correlation between religiosity and income inequality across a wide spectrum of countries including both advanced and less advanced countries. We next show that there is a negative correlation between religiosity and state welfare spending … However, we go beyond these studies and show that a negative correlation is also present between religiosity and total government spending as well as between religiosity and government spending excluding spending on welfare. This finding suggests that the religious might have an inherent preference for a smaller state and that a smaller welfare spending observed in more religious countries documented by these studies is just a manifestation of this more general outlook.

Således föreligger ett dilemma för en liberal ateist (det finns fler!), medan en liberal socialist mer enkelt kan avvisa religionen som negativ även på det ekonomisk-politiska området. Detta resultat kan för övrigt relateras till ekonomipristagaren James Buchanans uppfattning, att religionens nedgång kan bidra till att förklara efterfrågan på en stor välfärdsstat. Utan en trygg gud som tar hand om dem, vänder sig människor till staten.

Intelligenta tänker mer som nationalekonomer

Det finns belägg för att människor i allmänhet förstår ekonomiska samband annorlunda än nationalekonomer. Men även bland människor i allmänhet finns skillnader. Vad förklarar att vissa tänker mer som nationalekonomer i ekonomiska frågor än andra? I studien ”Intelligence Makes People Think Like Economists: Evidence from the General Social Survey”, publicerad i Intelligence (preliminär gratisversion här), rapporteras följande:

Education is by far the strongest predictor of whether a non-economist will share the economic beliefs of the average economist. (Caplan, 2001) Is the effect of education as large as it seems? Or is education largely a proxy for cognitive ability? Using data from the General Social Survey (GSS), we show that the estimated effect of education sharply falls after controlling for intelligence. In fact, education is driven down to second place, and intelligence replaces it at the top of the list of variables that make people ”think like economists.” Thus, to a fair degree education is proxy for intelligence, though there are some areas—international economics in particular—where education still dominates.

Själv vill jag nog framhålla det önskvärda i såväl intelligens som utbildning, även om resultaten indikerar att utbildning inte är allena saliggörande och kanske inte heller viktigast för att avgöra kunskapsläge och uppfattningar. Tidigare studier — se här och här — tyder också på att intelligens och ekonomisk tillväxt är positivt relaterade. Smarthet betalar sig.

Kan invandring gynna inhemska arbetare?

I den infekterade debatten om invandring diskuteras ofta dess kostnader. Sällan fokuseras på de fördelar för den inhemska befolkningen som invandring kan ge. En ny studie, ”Immigration and Occupations in Europe”, bidrar till att ta fram ett kunskapsunderlag om sådana fördelar:

Our idea, summarized in a simple analytical framework, is that immigrants tend to be specialized in occupations requiring mainly non-complex and routine skills. Immigrants inflows thus tend to reduce the supply of complex relative to non complex skills at the economy level and increase the return to the first type of skills. This creates an incentive for native workers to move to occupations requiring relatively more abstract/complex skills. This intuition is confirmed by the empirical analysis conducted on European Labour Force Survey data, a result surviving a number of robustness checks carried out using different skill indicators, estimation methods and sample definitions. This positive reallocation process seems to be mildly stronger in relatively flexible labor markets, while it does not change the overall skill intensity of the economy, since the non-complex specialization of immigrants is balanced by natives’ reallocation towards complex skills. This implies that, on aggregate, immigration does not affect much the relative price of manual versus complex tasks. According to our simulations combining results of the empirical analysis with long term demographic projections, natives’ skill upgrading due to immigration could account for a small 0.6% increase in average wages of natives in the 2008-2020 period.

Dvs. genom invandring tenderar den inhemska arbetskraften att i ökad grad ägna sig åt mer kvalificerade arbeten och öka sina löner något som ett resultat därav. Hur påverkas då sysselsättningen för inhemska?

In general, the estimated coefficients imply that the inflow of immigrants as measured by changes in their share of population in a cell has no significant correlation with the change in native employment rates in that cell. Immigrants may have an effect on the specialization of natives … and there may be some occupations experiencing an increase in demand and other experiencing a decrease but this does not come at the expenses of the total number of jobs available to natives.

Ett par figurer illustrerar resultat från uppsatsen. Först en plott över sambandet mellan andelen utlandsfödda och kvoten kvalificerade/okvalificerade arbeten i ekonomin:

Som synes tenderar sambandet att vara positivt, något som alltså bekräftas i den ekonometriska analysen. I den andra figuren kan vi se en prognos över hur löneutvecklingen kan förväntas påverkas av invandring i länder med strikta, genomsnittliga och flexibla lagar för anställningsskydd (EPL). I samtliga fall förväntas effekten vara positiv, men mest positiv i länder med flexibel lagstiftning på anställningsskyddsområdet:

Tar Sverigedemokraterna och deras väljare till sig information av detta slag? Man kan hoppas. Liksom man kan hoppas att vänsterpartier och fackföreningar noterar effekterna av en oflexibel lagstiftning på det anställningsskyddsliga området.

Addendum. Man kan förvisso välkomna invandring även om inhemska människor inte gynnas därav, men för dem som har som normativt kriterium att inhemska människor ska gynnas därav är denna forskning relevant. Media: SvD, DN.

Svält trots mycket mat

Faran med planekonomi illustreras i den nya studien ”The Institutional Causes of China’s Great Famine, 1959-61”:

This paper investigates the institutional causes of China’s Great Famine. It presents two empirical findings: 1) in 1959, when the famine began, food production was almost three times more than population subsistence needs; and 2) regions with higher per capita food production that year suffered higher famine mortality rates, a surprising reversal of a typically negative correlation. A simple model based on historical institutional details shows that these patterns are consistent with the policy outcomes in a centrally planned economy in which the government is unable to easily collect and respond to new information in the presence of an aggregate shock to production.

Ekonomipristagaren F. A. Hayek har tydligare än de flesta förklarat hur marknadsekonomin fungerar som en kunskapsgenererande process, inte minst via prissystemet, utan vilken det är mycket svårt att effektivt allokera resurser — se ”Economics and Knowledge” och ”The Use of Knowledge in Society”. Studiens resultat påminner mig även om ekonomipristagaren Amartya Sens analys i Poverty and Famines, i vilken han finner att det ofta inte är brist på mat som orsakar hungersnöd. Snarare avgör politisk-institutionella faktorer.

Minimilöner och ungdomsarbetslöshet

Andreas Bergh skriver om en KI-rapport som bl.a. tar upp de höga svenska minimilönerna; se även Per Skedinger om detta. Vad har då höga minimilöner för effekt på arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten? Trots att denna arbetslöshet diskuterades livligt i valrörelsen var det få, om ens några, som tog upp höga minimilöner som en tänkbar förklaring. Den nya studien ”Minimum Wages and Youth Unemployment” visar att det nog måste sägas ha varit ett misstag att ignorera denna faktor:

This paper constructs a labor search model that accounts for age patterns of employment. Work experience reduces the probability that workers lose their jobs. By introducing minimum wages, the model explains empirical findings on the effects of minimum wage laws. In addition, the model shows that minimum wages can account for about half of the differences in youth employment between Europe and the United States.

Frågan är om arbetsmarknadens parter, och i synnerhet fackföreningar, är villiga att medverka till sänkta (eller i alla fall mer flexibla) minimilöner (vilket förstås inte behöver innebära sänkta genomsnittslöner). Tillåt mig att uttrycka mina tvivel (färgad av insider-outsider-modellen som jag är).

Ökar nya utgifter chansen att bli återvald?

I valrörelsen tycktes blocken tävla med varandra om att utlova ökade bidrag till kommunerna. Kan sådana bidrag påverka utfallet i kommande kommunalval, genom att de lokala politikerna därigenom kan öka utgifterna utan att höja lokala skatter och därmed öka sin popularitet? Den nya studien ”Government Spending and Re-election” finner tecken på det från Brasilien:

Does additional government spending improve the electoral chances of incumbent political parties? This paper provides the first quasi-experimental evidence on this question. Our research design exploits discontinuities in federal funding to local governments in Brazil around several population cutoffs over the period 1982-1985. We find that extra fiscal transfers resulted in a 20% increase in local government spending per capita, and an increase of about 10 percentage points in the re-election probability of local incumbent parties.

Detta resultat påminner mig om svensk forskning som indikerar att bidrag till kommunerna har använts för att vinna röster genom att fördela dem till kommuner där det står och väger mellan blocken.

Tillväxt och lycka

Det sprids många myter om sambandet mellan inkomst och lycka (se t.ex. härhärhär och här). Det sprids, turligt nog, också många insikter om detta samband. I den nya studien ”Subjective Well-Being, Income, Economic Development and Growth” rapporteras:

We show that richer individuals in a given country are more satisfied with their lives than are poorer individuals, and establish that this relationship is similar in most countries around the world. Turning to the relationship between countries, we show that average life satisfaction is higher in countries with greater GDP per capita. The magnitude of the satisfaction-income gradient is roughly the same whether we compare individuals or countries, suggesting that absolute income plays an important role in influencing well-being. Finally, studying changes in satisfaction over time, we find that as countries experience economic growth, their citizens’ life satisfaction typically grows, and that those countries experiencing more rapid economic growth also tend to experience more rapid growth in life satisfaction. These results together suggest that measured subjective well-being grows hand in hand with material living standards.

Denna sista slutsats tycks mig oerhört viktig. Inte minst resultatet att tillväxt i ekonomiska resurser är positivt relaterad till ökad lycka fann jag intressant (sambandet mellan inkomst och lycka är i huvudsak känt sedan tidigare). I denna figur illustreras hur förändringar i lycka mellan fyra olika vågor av World Values Survey är relaterade till tillväxt i BNP per capita:

Attityd till städning

Vissa motståndare till RUT-avdraget grundar sitt motstånd i en, som det verkar, emotionell attityd som säger att det är fult att låta andra städa ens hem. Det anses man kunna klara av på egen hand. Det jag undrar är om personer som intar denna attityd också anser det vara fult att låta andra städa ens hotellrum eller arbetsplats. Varför ska inte hotellgäster och anställda anses kunna klara av städningen på egen hand? Om läkaren kan städa därhemma, varför inte också på sjukhuset?

Själv har jag svårt att se att det är mer eller mindre fult att låta andra utföra städning i olika kontexter. Antingen är det fult i samtliga fall eller också är det inte fult i något fall. Min uppfattning är den senare.

Demokrati och ekonomiska reformer

Om man förstärker demokratin, hur påverkar det genomförandet av liberaliserande, ekonomiska reformer? Är demokrati förknippad med större eller mindre reformbenägenhet? Teoretiskt finns det argument som talar för båda delarna; i en ny empirisk studie, ”Democracy and Reforms: Evidence from a New Dataset”, som studerar demokrati (mätt enligt Polity IV) och ekonomiska reformer i 150 länder under perioden 1960-2004, rapporteras följande:

The main conclusions of the paper are that 1) democracy and economic reforms are positively correlated (after controlling for country and reform-specific characteristics, any interaction between country and reform characteristics, and global reform waves); 2) this correlation is robust even after we control for standard factors, which are usually correlated with reforms and democracy, including bureaucratic quality and education, and political stability; 3) the correlation is also robust to the variables that are usually associated with reforms (but not necessarily with democracy) such as crises, neighboring country effects, and compensation schemes; and 4) there is no evidence that economic reforms pave the way for political reforms. The strong correlation between (lagged) democracy and the adoption of economic reforms, even controlling for many possible omitted factors as well as the finding that past economic reforms are not associated with the adoption of democracy, point to the fact there is probably a causal link from democracy to reforms.

Högintressant. Är man en vän av liberaliserande, ekonomiska reformer bör man välkomna förstärkt demokrati. Det som förvånade mig var resultatet att ekonomiska reformer inte verkar orsaka demokratisering: jag hade tänkt mig att när ekonomiska reformer, och därpå grundat välstånd, givit människor en högre materiell levnadsstandard skulle de börja efterfråga och få politisk frihet i högre grad.

Se även de tidigare inläggen ”Demokratiskt kapital och ekonomisk utveckling” och ”Ger ökad tillväxt demokratisering?”.

Tre ekonomipristagare

Det meddelades just att Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides har erhållit Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för 2010. Liksom förra årets pristagare får även årets sägas utgöra något av en överraskning. De fick priset för analys av marknader med sökkostnader, som kan skapa friktioner som förhindrar att utbud och efterfrågan möts. Detta är särskilt intressant vad gäller arbetsmarknaden. Läs mer på Nobelstiftelsens hemsida.

Nå, jag tänkte tipsa om tre artiklar av dessa professorer som ligger lite vid sidan av det de får priset för men som jag själv finner intressanta:

  • Diamond m. fl.: ”Money Illusion”: ”The term ‘money illusion’ refers to a tendency to think in terms of nominal rather than real monetary values.” (Diamond har även skrivit en rapport till Globaliseringsrådet om det svenska pensionssystemet.)
  • Mortensen: ”Growth, Unemployment, and Labor Market Policy”: ”The purpose of this paper is to sketch a simple model of endogenous growth and unemployment and to explore its implications for the effects of tax and employment protection policies. The implication of the model is that both policies increase unemployment.”
  • Pissarides m. fl.: ”Entrepreneurship, Start-Up Costs and Employment”: ”We show that higher start-up costs discourage entrepreneurs and increase the fraction of the population who become workers. Job creation suffers and employment settles at a lower level.”

Sysselsättningen under kriser

En ny studie av forskare vid Världsbanken, ”The Roles of Openness and Labor Market Institutions for
Employment Dynamics during Economic Crises”
, undersöker hur sysselsättningen i kriser har påverkats av ett lands grad av frihandel, av avgångsvederlag och av hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen:

We also find that openness to trade has both deepened the contractionary effects on employment and allowed for a faster recovery. High severance pay dampened the employment effect in both domestic crises and global economic downturns, whereas very high unemployment benefits were associated with stronger reductions in employment growth.

I dessa figurer visas skattningar av sysselsättningseffekterna vid globala respektive inhemska kriser vid låg respektive hög grad av frihandel:

Dessa resultat påminner mig lite om mitt resonemang om varför marknadsekonomin, trots återkommande kriser, trots allt inte är ett så dumt ekonomiskt system. Det går ned — men det går också upp, och sannolikt mer upp än under alternativa system.

Spel och dobbel mot fetma

Det är svårt för många överviktiga att gå ner i vikt. En metod för att ge de feta starka incitament att banta är vadslagning: en person vinner om han eller hon går ner en angiven vikt före ett visst datum. En ny studie, ”Betting on Weight Loss … and Losing: Personal Gambles as Commitment Mechanisms”, publicerad i Applied Economics Letters, innehåller dock nedslående resultat:

If obese individuals have time-inconsistent preferences then commitment mechanisms, such as personal gambles, should help them restrain their short-term impulses and lose weight. Correspondence with the bettors confirms that this is their primary motivation. However, it appears that the bettors in our sample are not particularly skilled at choosing effective commitment mechanisms. Despite payoffs of as high as $7350, approximately 80% of people who spend money to bet on their own behaviour end up losing their bets.

Vad skulle hända om det belopp som stod på spel tiodubblades? Eller är hela ansatsen med vadslagning felaktig? Varför då, i så fall? Är den ett försök av spelbolag att exploatera människors tidsinkonsistensproblem?

Risktagande entreprenörer

Att entreprenörskap har med risktagande att göra är allmänt accepterat. Att ägna tid och kraft åt att göra något nytt, vars mottagande på marknaden är osäkert, när man istället hade kunnat vara anställd och erhålla en fast lön, antyder en villighet att riskera en del av sin trygghet för möjligheten att lyckas. En ny studie, ”The Impact of Risk Attitudes on Entrepreneurial Survival”, publicerad i JEBO (preliminär gratisversion här), finner dock att det kanske är bäst med lagom mycket vilja till risktagande:

Risk attitudes influence the complete life cycle of entrepreneurs. Whereas recent research underpins the theoretical proposition of a positive correlation between risk attitudes and the decision to become self-employed, the effects on survival are not as straightforward. Psychological research posits an inverse U-shaped relationship between risk attitudes and entrepreneurial survival. On the basis of experimentally validated data of the German Socio-Economic Panel (SOEP), we examine the extent to which risk attitudes influence survival rates in self-employment in Germany. The empirical results confirm that persons whose risk attitudes are in the medium range survive significantly longer as entrepreneurs than do persons with particularly low or high risk attitudes.

Resultatet förvånar mig inte: är man väldigt riskälskande är det nog lätt att överskatta den nya idéns kommersiella bärkraft. Samtidigt ligger det i entreprenörskapets natur att många misslyckanden uppkommer. Det går sannolikt inte att veta vilka idéer som kommer att lyckas på förhand, varför ett omfattande experimenterande kan vara viktigt för att se vilka idéer som fungerar och blir framgångsrika över tid. Därför ser jag det inte nödvändigtvis som negativt med en riklig förekomst av högt risktagande och många konkurser. Om tio personer med medelmåttigt risktagande startar småföretag som överlever länge kan det vara mindre bra för ekonomin än om tio personer med högt risktagande startar småföretag, där merparten av dem går under och där ett eller två överlever och utvecklas med stark tillväxt.

Not: Det finns ett problem med att likställa egenföretagande och entreprenörskap. En egenföretagare behöver inte vara entreprenör (i meningen introducera nya idéer) och en entreprenör behöver inte vara egenföretagare.