Dags för andra klassens medborgare?

immigrantfamiljVälfärdsstatens anhängare har en tendens att främst värna om den egna statens medborgare. På sin höjd verkar de villiga att ge lite skärvor (kallade bistånd) till de som är verkligt fattiga i världen. Varför inte istället öppna gränserna? Skulle inte det vara en reform med verklig potential att hjälpa många som har haft oturen att födas under mycket påvra omständigheter? Det vanligaste anförda skälet emot är nog att det hotar de redan här boendes välfärd. Men till dem som accepterar en sådan egoistisk utgångspunkt har Bryan Caplan ett förslag:

We could keep the welfare state and improve the welfare of the truly poor if we made them the following deal: We admit them as second-class citizens who (a) can’t collect welfare and (b) pay a surtax to compensate low-skilled natives for the increased labor market competition.

Hur kan man argumentera mot förslaget? Om man är negativt inställd  till välfärdsstaten kan man förstås påpeka att detta förslag, till skillnad från öppna gränser utan (a) och (b), skulle förlänga välfärdsstatens existens. Men om man är positivt inställd? Visst kan förslagets icke-generalitet betraktas som orättvist och skapa konflikter mellan grupper. Men om det skulle förbättra livet för många av världens fattiga, borde inte det överväga?

Se även inläggen ”Välfärdsstat och utlänningar”, ”Kan välfärdsnationalism försvaras?” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.