I ”Democratic Capital: The Nexus of Political and Economic Change”, publicerad i American Journal of Economics: Macroeconomics, presenterar Torsten Persson och Guido Tabellini det intressanta begreppet demokratiskt kapital. Det är tänkt att fånga stödet för demokratin i ett land som en funktion av hur länge demokrati har funnits och om demokratin har avbrutits eller ej (avbrott leder till kapitaldepreciering). Som en utgångspunkt presenterar de detta diagram över sambandet mellan demokratins längd i ett land och dess välstånd:

Som de uttrycker det:

While all levels of democratic experience are consistent with achieving very high income, no really poor country has a long history of democracy. Long democratic experience appears to be a sufficient, but not a necessary condition for high income.

De utvecklar sedan en teori för och testar hur det här förhållandet kan förklaras. Resultat:

Having long-time democratic experience favors economic development through physical capital accumulation, which helps further consolidate democracy. This, in turn, leads to the accumulation of more democratic capital, with additional positive effects on income and democratic stability. … Our results also point to three asymmetries across political regimes. First, higher income makes democracies more stable, but does not make dictators more precarious. Second, while the probability of switching from democracy to autocracy hurts growth, the probability of remaining under autocracy has no effect on growth, or—if anything—a positive effect. Third, the positive influence of democratic capital on growth is due to democracies, not to autocracies.

Att sätta fokus, inte på demokrati per se utan på hur stabil och förankrad demokratin är, i en studie av samspelet mellan politik och ekonomi, är innovativt. Bland resultaten fann jag det särskilt intressant att diktaturer inte undermineras av högre inkomst och att sannolikheten att en stat förblir en diktatur inte påverkar tillväxten negativt.